Och värre blir det.

Den här föräldraledigheten har gjort pensionär av mig. Jag har blivit en en-projekts-människa. En sak planerad per dag räcker alldeles utmärkt, annars blir jag lätt stressad och får flackande blick. Jag insåg det när min mamma var här på middag ikväll och berättade att hon blivit sån och jag spontant kände att Ja-a, så ÄR det verkligen! Vinterhalvåret gör ju inte saken bättre heller, när dagen är typ sex timmar lång. Allt som måste hända efter klockan fyra blir så sjukt trögstartat bara för mörkret och man åker omkring i allt det svarta och bara vad gör jag i den här natten?
Så, en grej om dagen, så där vid lunch ungefär. Tillvarons al dente.

Augusti-höst.

Den här hösten som håller på att hända? Lite sorgligt är det för att jag, sen vi flyttade från stan, faktiskt njuter av sommaren. Lite skönt är det för att jag älskar att få klä på mig mycket kläder. Kofta, kängor. Älskar kofta och kängor. Hösten är mysig och snygg. Jag trivs bäst med kläder på mig, jag trivs bäst när andra har kläder på sig också.

En annan grej är att det börjar. Om det är något som ska börja så börjar det ju ofta på hösten. Jag ska vara mammaledig förutom på måndagar för då ska jag gå på möbeltapetseringskurs! Alltså peppen! Jag har peppat hela sommaren genom att släpa hem grovsopor från allehanda grannar som tömt sina gamla stugor. Solstolar, pallar, brickor plus två 50-talsstolar och en öronlappsfåtölj som står i mammas förråd och väntar på att jag skaffat mig tillräckligt mycket skills. Jag ska bli så jävla bra på det här, jag känner det! Så här har jag instagrammat det hela.

Nu ska jag gå och skaffa mig en matsked tårta. Sa jag att det är vit prinsesstårta med chokladmoussebotten?

Here we go again.

När jag var ute nyss var träden alldeles gula alt helt avlövade, det var molnigt, kallt och dödstyst förutom en kråka som satt i en gran och kraxade. Man bara get over it, dude. Vi vet.

Sitter hemma och gör arbetsprover. Därav dinosaurien. Nu ska jag försöka rita honom när han motvilligt rasar ner i min mun. En helt vanlig dag med andra ord.

Slut? Slut.

Jag, som alltid gillat hösten bäst, upptäckte att det var med lätt panik jag förra veckan snubblade över den ena efter den andra som utropade att nu var sommaren slut! Slut?! Jag hade liksom inte svettats och svurit klart, eller börjat spy galla över gräsklipparen, eller glömt dynorna till utemöblerna ute i regnet tillräckligt många gånger för att vara klar med den här sommaren. 

Sen dess har jag dock börjat känna igen mig själv. Jag har börjat göra som jag brukar göra vid den här tiden.

Klär mig alldeles för varmt hela tiden i någon slags höst-iver. Åkte till Ikea i raggsockor och gummistövlar i måndags. Det visade sig vara en av mina mindre briljanta idéer.

Tänker på rådjur och känner en oemotståndlig lust att bära smycken.

Och köper böcker. Har läspepp igen. Läser just nu "Tony & Susan" av Austin Wright, kanske den första boken ur deckarhyllan jag köper sen jag var 15 och plöjde Dean Koontz. En meta-deckare kan man väl säga och vara nöjd med att få slänga sig med den i övrigt rätt kluriga termen. Vi får se hur det tar sig men jag kommer på mig själv med att göra obehagsgrimaser medan jag läser och att knyckla ihop ansiktet vid läsning måste anses som bra.

Så är det. 

En födelsedagsblomma på det så ska jag gå och lägga pärlplattor sen. Ensam.

Åska och litteratur.

Åskan i söndags, folket.
När jag var liten brukade jag och pappa sitta insnodda i filtar under taket på altanen när det åskade medan pappa ljudlöst överförde sin fascination för oväder på mig. Vi letade blixtar och räknade sekunder. Fortfarande kan jag bli alldeles varm när det dundrar utanför och öppnar fönster på glänt för att höra så bra som möjligt.
Men i söndags morse. Jag såg inte själva blixten men den slog i ögonen som en fotoblixt och smällen som kom strax efteråt skakade i golvet och väckte A som trodde att det sprängdes utanför huset. Knappen stod brevid mig med klotrunda ögon och för första gången, när han öppnade munnen och sa "Åcka!", var det obehagligt. Det var lite för nära och i huvudet snurrade att jag måste stänga av allting, de här gamla skruttiga elledningarna, hur kan jag förklara för honom vad det är, jag måste förklara världen, vart ska vi ta vägen, är det nu vi sätter oss i bilen?!
För er som läst "The passage"; tanken slog mig att åskan just då i kontrast till de där stora barnögonen var som virals getting into the Sanctuary.

Augusti, grattis.

Mffmhhmpppfnbh!

Det här är jag fulsvärande över att det är f**ing 9 (9!) grader ute men försöker kväva det med att trycka båda händerna mot munnen så hårt jag kan.

Ska istället försöka djupandas och meditera över det vackra i världen. Nu ska jag göra det. Nu.

Åmeh, jag som alltid...

Det var så konstigt, Linn skrev ett inlägg om att bli stressad av den där nystarten som hör hösten till och jag tänkte att jag aldrig känner så, trots att allt nytt börjar på hösten. Kanske för att jag närt en sommarångest så länge att när hösten börjar närma sig har jag snarare blivit lättad, dragit på mig en tjocktröja och äntligen känt mig bekväm igen. Och nystarten har sällan känts som ett start/stopp utan någonting jag med lätthet långsamt glidit in i.
Jag tänkte skriva någonting om det som en kommentar till Linn men när jag precis skulle sätta första bokstaven så tittade jag ut genom fönstret istället. Det var blött och lite kyligt, en sval morgonsol och björken hade släppt några löv som låg som gula små frimärken på gräsmattan. Sommarslut i luften, det var första gången jag tänkte så i år.
Och det var nu det blev konstigt, för plötsligt kände jag mig deppig. Det var som att det var så tidigt, som om jag inte var klar med sommaren ännu, trots att jag gnällt över värmen och inte badat en enda gång. Istället såg jag vintern ligga där borta i november och vässa sina klor och jag tänkte nej, inte vinter...
Så jag skrev ingenting, för det som jag trott mig veta bombsäkert om mig själv, det stämde tydligen inte idag.

Nu, nyss, då.

Jag gillar höst. Höst är min favorit, det är svårt att missa om man läser här ibland. Den är kort.
Jag går ut en stund på altanen. Det har fallit snö som stelnat till krispig is som knarrar och knäpper under skorna. Det är kallt och mörkt. Och jag tittar på sakerna som står lite här och var på tomten och runt huset. Saker som jag för en tid sedan bara skulle ställa där en liten stund. En liten stund som kommer växa till en längre stund och som för en del av dem kommer att växa till över en vinter. En kratta, ett parasoll, en leksaksbil.
Och hösten är plötsligt över. Det blir mörkare, det kommer fortsätta att bli mörkare i två månader till. Inte förrän på min födelsedag kommer det att långsamt vända igen.
Jag inser att jag inte tycker så värst mycket om vintern. Varken den här första, trevande eller den vykortsvackra vita. Och det är ju lite sorgligt. Eftersom den knappt börjat.

E.o.d: Höstkärlek

Jag tror jag ska sluta jobba och bara vara.

Det blåser höst. Jag vill ha spröda volanger och gubbig rock. Sticka, virka, sy och sova en stund på eftermiddagen. Det hänger serpentiner kvar från Knappens första kalas under det uppfällda parasollet på altanen. Då var det sol och jordgubbstårta men nu har pappret bleknat och piskar i vinden.
Sommaren tar långsamt slut och ändå går det över en natt. Man vaknar en dag och vet, som Snusmumriken.
Det börjar regna om ett ögonblick. Och allt är precis som det ska.

Höstlängtan

Snart är det höst. Så fort värmeböljan lagt sig och det regnar lite så tänker jag så. Snart är det höst. Fast vi inte hunnit ur första veckan i augusti ens.
Hösten är bäst. Inte nödvändigtvis av en massa poetiskt estetiska skäl (även om den där enda brinnande fantastiskt vackra veckan faktiskt är fantastiskt brinnande vacker) utan för att jag är mest bekväm då.
Jag stöter och blöter det här med mig själv varje år. Och kommer fram till ungefär samma sak. Folk är bäst med kläder på sig. Eller kanske är det jag som är bäst när folk har kläder på sig. Det är med en lättnad som gränsar till ren glädje jag börjar höstshoppa och föreställa mig alla lager av koftor och halsdukar som ska klä både mig och världen.
Och säkert bottnar det i någon lagom obekväm kroppsrelaterad osäkerhet men faktum är att jag kände så här även förr när jag var den där smal-versionen av mig själv. Det är säkert ett hopkok av parkhängs-ångesten, kompisfrossan, den stora ohejdbara sommarlyckan som ska infinna sig, allt naket brunbränt vältränat.
Icke desto mindre. Instängd med snor och host och feber, spöregn utanför och film som man kan somna till; åh vad det ska bli mys med höst.