måndag 8 augusti 2011

Åmeh, jag som alltid...

Det var så konstigt, Linn skrev ett inlägg om att bli stressad av den där nystarten som hör hösten till och jag tänkte att jag aldrig känner så, trots att allt nytt börjar på hösten. Kanske för att jag närt en sommarångest så länge att när hösten börjar närma sig har jag snarare blivit lättad, dragit på mig en tjocktröja och äntligen känt mig bekväm igen. Och nystarten har sällan känts som ett start/stopp utan någonting jag med lätthet långsamt glidit in i.
Jag tänkte skriva någonting om det som en kommentar till Linn men när jag precis skulle sätta första bokstaven så tittade jag ut genom fönstret istället. Det var blött och lite kyligt, en sval morgonsol och björken hade släppt några löv som låg som gula små frimärken på gräsmattan. Sommarslut i luften, det var första gången jag tänkte så i år.
Och det var nu det blev konstigt, för plötsligt kände jag mig deppig. Det var som att det var så tidigt, som om jag inte var klar med sommaren ännu, trots att jag gnällt över värmen och inte badat en enda gång. Istället såg jag vintern ligga där borta i november och vässa sina klor och jag tänkte nej, inte vinter...
Så jag skrev ingenting, för det som jag trott mig veta bombsäkert om mig själv, det stämde tydligen inte idag.

2 kommentarer:

Johanna sa...

Jag kan också känna den där lättnaden när man får dra på sig en tjocktröja och vara inne och läsa böcker utan dåligt samvete igen. Men jag måste vara bededd, sommaren måste vara klar, annars känner jag precis som du: deppig, inte redo.

Den här sommaren har aldrig riktigt kommit igång tycker jag, mentalt är jag fortfarande i slutet av juni nånstans, och tror att jag har allt det somriga kvar. Finns risk att jag blir besviken i år med andra ord.

Sofia sa...

Johanna: Verkligen. Jag väntar också på att den ska komma, sommaren. Eller snarare, jag väntar på att min föreställning om sommaren ska komma.
Jag lär få vänta...