lördag 31 december 2011

Kör in bilen i displayen.





Prinsessan.

Inatt sov jag för första gången med sånt där snarkplåster på näsan. Igår morse talade A om att nu måste jag faktiskt göra någonting åt saken, natten innan hade jag snarkat så högt att jag väckte honom och slutade inte trots att han "sa till på skarpen". Hence: näsplåster. Jag har alltså slutligen blivit en medelålders man med kulmage.

Lite grejer så här på nyårsaftons morgon bara.

Det blir inget inlägg om Kathryn Stocketts "The Help" men den var bra, den perfekta mellandagsboken.

Nu har jag och Knappen varit uppe i snart 2 timmar och det är fortfarande jättemörkt ute. Ska det vara så här?

Knappen ska vara hos mamma idag medan vi donar och nyårsfixar. Jag tänker sno en av de timmarna och SOVA. Jag älskar sova.

Knappen pekade just på Dinosaurietåget på Bolibompa och sa "Jag älskar det".

Eventuellt säljer jag den där jackan idag. Var till mitt stora förtret tvungen att lägga ut den på blocket men killen som jag ska träffa kan skriva mail med både punkt, stor bokstav och radbrytning så det bådar ju åtminstone gott.

Vi hörs.

fredag 30 december 2011

Can't buy me love.

Knappen får en grävskopa av sin farfar när vi är på besök där ute i skogen. Han kommer in genom dörren med kartongen i högsta hugg och ropar "GRÄVSKOPA!!".
Mormor (som också följt med på besöket): Fick du en grävskopa?!
Knappen: Ja-a!
Mormor: Är du lycklig nu?
Knappen: Nej! Jag inte lycklig!

tisdag 27 december 2011

Vad gör en gräsänka en tisdagkväll?

Köper böcker så klart. Jag ÄLSKAR att köpa böcker. Peppen!
"36 arguments for the existence of God" av Rebecca Goldstein.
"Running with Scissors" av Augusten Burroughs. Linn säger att man inte kan leva ett värdigt liv utan Augusten Burroughs. (obs. min tolkning av vad hon egentligen sa.)
Och "The Night Circus" av Erin Morgenstern.
Nu ska jag försöka bestämma om jag ska sy, spela Nintendo eller läsa "The Help", som för övrigt är väldigt bra. Det är den första topplistebok jag läser på länge, mycket nöjd. Apropå det. Ibland kommer kunder in och vill jämföra vår topplista med den på tex Pocketshop och någon har till och med blivit upprörd över att de inte alltid stämmer överens. En gång hörde jag vår chef förklara att på topplistan ligger det som säljer mest men också det som VI tycker är mest relevant. Det tyckte jag var vettigt, för som bokhandelsanställd ser jag det som ett privilegium att få möjlighet att lyfta fram fantastiska böcker som av en eller annan anledning inte tagit sig in i var mans hem för egen (eller medias) maskin. Och min förhoppning är att kunden ska våga ha det förtroendet för oss. Så är det. Och det om det. På tal om... ingenting.

måndag 26 december 2011

Och det var julen.

Och det blir jul och vi åker ut till mamma i dagarna två och andas väldigt långsamt och äter mycket mat och julklapparna staplas och innehåller både finbyxor till pappan och hemmagjord Knappenkalender till mormorn och Nintendo 3ds till mamman (Nintendo 3ds!). Går promenad och kör runt med nya traktorn på mattan och pratar med grannarna på vägen och glöggen tar aldrig slut.

Och så kommer juldagskvällen och det blir storm och vi sover i egen säng igen och på annandagens morgon ringer grannarna ute på ön och säger att vårt isoleringsmaterial som låg så fint staplat på tomten nu ligger huller om buller över hela grannskapet och så ringer nästa granne och säger att den där krokiga tallen har spruckit och knakar oroväckande och jag tutar ut med bilen genom småvägarna där träd ligger som plockepinn i skogsbrynen och min mamma dyker upp och vi plockar och donar på vår byggarbetsplats och klättrar över staket och diken in på granntomter och smyger med oss stora frigolitplattor tillbaka hem. Och det är presenningar och stenbumlingar och mammas nyputsade skitiga skor och hoppas att tallen inte faller på lekstugan tills imorgon och iväg igen.

Och på ica tar jag för en enda gångs skull kvittot i kassan och står där och räknar som en gammal tant och inte blev det något extrapris på de där äggen iallafall och ändå är det jag som har mössan i hand när jag får mina 17 extrapriskronor tillbaka och slinker ut som skamsen hund.

Och nu är julen slut. Den var fin. Nu ska jag spela Nintendo, hej då!

lördag 24 december 2011

Leka affär.

Knappen: Kom å köpa!
Jag: Åh, är det affär?
K: Ja. Hej.
Jag: Hej.
K: Hejhej.
Jag: Hej.
K: Hej.
Jag: ...
K: Här kommer glass! Och pengar.
Jag: Åh, tack. Pengar också, det var värst. Vad god glass du har här i affären!
K: Ja. Här mera glass. Hej då!
Jag: Hej då.
K: Hej då.
Jag: Hej då.

fredag 23 december 2011

Who's your daddy?

I två dagar nu har Knappen insisterat på att A heter Robert. Oklart var han får sin information ifrån men den måste vara trovärdig med tanke på den envishet med vilken han hävdar att "Pappa heter Robert". Vad han inte vet, med säkerhet, är att A faktiskt heter Robert i andranamn, vilket ju sätter A i en något prekär situation: "Vad ska jag säga liksom?".
Vi har inte pratat om det där med andranamn än. Det får vänta, jag är inte redo att bli kallad Elisabeth.

torsdag 22 december 2011

När jag är sjukt trevlig underdog.

Alltså, om man ringer till en myndighet av valfri sort och säger Jag vet inte vem jag ska prata med eller ringa till och det här kanske är en jättekonstig fråga men... då skulle man förslagsvis som telefonist i det läget kunna tolka det som att det INTE är läge att dra på sig den smått drygt ifrågasättande tonen som får andra människor att känna sig som bombade Berit utan istället försöka hjälpa personen ifråga rätt. Men det är som sagt bara ett förslag. Ett annat förslag är att be sin chef om andra arbetsuppgifter.

Fanns det något vardagsevent jag skulle facebooka så är det det här.

Och min kille bara: Idag ska du få din födelsedagspresent! och så åker vi till Gustavsbergs porslinsfabrik, kliver in genom dörren till det som närmast kan betraktas som heaven on earth och han säger Vad vill du ha?! och jag primalbräker Ugh! Ugh! och *går loss*.
Igår bakade han bullar också. Nu är vi hemma igen och det enda som saknas är en Do not disturb-skylt till kaffet.
Jag älskar att fylla år. *oblyg*

Dan före dan före dopparedan.

Här får ni en julklapp! Jenny skriver så bra att det känns som en gåva att få läsa.

Dagens övning är att ordna så att det kommer en tomte till oss på julafton. Har ju förstått att vi är där nu. Milstolpe, kallar jag det. Det känns lite som en gamble eftersom mitt eget starkaste tomteminne är att jag var sjukt rädd för tomten, fick sitta i knä och smågrina när han var på besök och att han dessutom hade en gosedjursapa med sig till mig i en klapp som jag också blev så rädd för att den fick sitta fastsurrad i takkronan på behörigt avstånd resten av kvällen. Kanske har Knappen en mer sansad inställning, vi får se.

onsdag 21 december 2011

32.

Och så går en födelsedag igen och till mitt lilla lilla kalas kommer de allra finaste och det är varmt och mjukt och varenda sekund tänker jag vi måste ses oftare, jag tycker så mycket om er och barnen har plötsligt blivit så stora att de leker tillsammans vid sidan av och deras små röster är där hela tiden och de vill inte äta så mycket mat men lutar sig över bordet och frågar försiktigt när det där goda kommer och det goda kommer med spring i benen och kladdiga munnar och i paketet från min bästis ligger det som jag fingrat på i affären utan att hon visste om det och sen börjar kvällen lida och de små ska sova och då kommer andra vänner jag inte sett på länge och saknat och en stund sitter vi ner och pratar stora saker, upptäcker alldeles nya sidor hos varandra trots att vi känt varandra jämt och jag tänker vi måste ses oftare, jag tycker så mycket om er och barnet sover nu och det blir lugnt och stilla och vi pratar om kärlek och ångest och gudstro och relationer och sånt som finns i hjärtetrakten och så är kvällen slut och det är tyst och bara jag och diskmaskinen som susar och det låter nästan som vågor och nu ska jag släcka de sista ljusen runt snittblommorna på bordet och lägga mig mellan den stora och den lilla i sängen, de som redan sover som djurungar.

söndag 18 december 2011

Snorungar.

Jag trodde att min eventuella kamp mot den förkylning som härjar här hemma skulle bli en promenadseger. A har väl slagits med sin halvt utbrutna förkylning i kanske... 3 veckor. Knappen har legat nätterna igenom och hostat mig i ansiktet den senaste veckan. Och jag, jag har slängt sjalen om halsen med en storstilad gest varje morgon, hojtat So long! i dörren och sladdat iväg till jobbet, friskt rödrosig om kinderna. Ungefär. Jag hade så gott som övertygat mig själv om min egen oövervinnerlighet. Ingen kommer här fram, här fram... och så.
Nu kommer jag på mig själv att gång på gång sträcka mig efter A's paket pappersnäsdukar och spontangapa för att lätta på trycket i öronen.
Inte läge. Chefen har klargjort att vi ska känna efter RIKTIGT noga innan vi sjukskriver oss den här sista vecka innan jul. Hehe. He.

Everything is a copy of a copy of a copy.

Nog för att jag gillar regn. Men nu är klockan 9 och det är typ fortfarande precis lika mörkt som igår och det känns som att idag är samma dag som igår fast väldigt utsträckt och lång och det tycker jag är både onödigt och irriterande.
Därför tänkte jag lätta upp stämningen lite med att åka hem till min mamma och tala om för henne vad jag önskar mig i födelsedagspresent. Någonting ska ju en flicka se fram emot.

lördag 17 december 2011

Dagen som aldrig riktigt började.

Det regnar hela tiden. Vaknar sent eftersom det aldrig blir riktigt ljust. A är sjuk, Knappen går runt i bara blöjan hela dagen, hostar lite och säger att det är lördag, dagis är stängt och man får pyssla med annat.

torsdag 15 december 2011

Veckans inlägg.

Ketchupmamman slår huvudet på spiken i pojk-lucia-debatten. Jag skulle verkligen aldrig kunna sagt det bättre själv. Se så, läs nu.

onsdag 14 december 2011

2011 i bilder.

Januari. Det var snö och vi läste och fördrev tiden mest. Pysslade och fotade saker. Jag försökte köpa spetsklänning på nätet och blev blåst efter en följetång av irriterade mail. Jag funderade mycket på att vi stod i färd med att riva vår stuga. Jag gjorde en ganska fin lista om året som gått.
Februari. Funderade en del på märkliga sammanträffanden och livet. Började teckna igen och sy lite grann. Det var snöstorm och jag skottade jämt, tyckte jag. Skrev om när jag och A var alldeles nya.
Mars. Åkte på begravningsresa till Helsingfors med A och hans systrar. Började sy kläder.
April. Fortsatte sy kläder. Blev syforumsnörd. Tänkte lite mer på livet och hade vårens första utefika på altanen.
Maj. Liten blev stor och började på dagis. 1 år sedan pappa dog.
Juni. Det blev sommar och jag och mamma åkte på ännu en begravningsresa till Finland. Jag blev för första gången nervös att flyga. Sedan läste jag "Into the wild", som jag fortfarande inte kan sluta tänka på.
Juli. Läste jättemycket. Knappen skötte kameran. Terrordåden i Norge lamslog.
Augusti. Kommunen kom till ön och började gräva. Vi klev runt bland barr och grävskopor. Knappen fyllde 2. Började packa inför flytten.
September. Flyttade till lägenheten. Sa hej då till huset.
Oktober. Åkte till Göteborg och såg Rangers - Frölunda. Tömde det sista i stugan. Skruv och spik och pappas alla lappar på dasset. Rev huset.
November. A blev galen i att laga mat. November handlade faktiskt mest om mat. Mat och kläder, om jag ska vara ärlig.
December. Äter vi bullar och glor på vår första egna gran. Det är roligt på jobbet, snart är det jul.
God jul!

måndag 12 december 2011

Kort om "The particular sadness of lemon cake" av Aimee Bender.

När Rose Edelstein fyller 9 år upptäcker hon att hon genom mat kan smaka sig till de innersta känslorna hos den som lagat. Det som skulle bli hennes bästa födelsedagstårta någonsin med krämig citron och grädde smakar bara beskt och kvävande av hennes mors undertryckta desperation och olycka. Mat blir hädanefter osäker, minerad mark som Rose försiktigt får navigera sig igenom. Men den största skadan är redan skedd: hemligheterna som omöjligt kan döljas, familjen som ofrivilligt visar sitt innersta. Och tids nog måste alla konfrontera det de gömmer.

Jag gillade den. Sträckläste. Välskriven, ibland vacker. Men det är karaktärerna som bär historien. Den tillknäppta avskärmade pappan, storebror Joseph avig och på kant med världen, instängd med sina hemligheter, tappra tappra Rose. Jag vill inte gå så långt som min kollega och kalla den "absolutely exquisite" men en mycket fin och alldeles lagom bok till mellandagarnas matkoma!

Liten uppmaning i luciatid.

En liten måndagspresent: bloggen Sälj grej med tjej.

Ska vi säga att vi ska försöka göra världen till ett lite bättre ställe den här veckan, ska vi göra det? Typ vara snäll mot en främling, ge en extra komplimang, krama en polis, det räcker med någon liten grej som man i vanliga fall kanske skulle struntat i.
Kanske vill ni dela med er av vad ni gjort och hur det kändes? Så gör vi!
Ha en skön vecka!

söndag 11 december 2011

Stinky.

För första gången har mina vintereksem förflyttat sig upp i hårbotten. Därför besökte jag apoteket häromdagen och köpte något typ schampo som skulle vara bra. Det funkade. Men. Morgonen efter satte sig A praktiskt taget i sömnen kapprak upp i sängen och väste "Vad är det som luktar?! Det luktar skitäckligt här!". Efter att ha undersökt den närliggande miljön utan framgång gick jag ut i köket för att hämta något varpå han ropade "Nu försvann det. Det är du!". Sedan sniffade han sig upp för hela min kropp och rynkade förskräckt näsan när han nådde huvudet. "Det är ditt hår!"
Nu har jag tvättat håret med vanligt schampo två gånger och det är enligt uppgift "lite bättre" men alltså inte bra. Jag känner för övrigt ingenting. Antingen är det han som utvecklat någon typ av missbildning i näsan som reagerar på min huvudbehåring eller så vet jag inte om jag vågar gå till jobbet imorgon.

Fanfar!

Nu är den här, granen! Linn kom på finbesök och vi hade ingenting att bjuda på i vanlig ordning utan hon fick nöja sig med en släp kopp kaffe och julgransklädnad. Jag hade som känt peppat som en galning men det verkar som att det är jag som är allra mest upphetsad över granen i den här familjen. Knappen var mest intresserad av lådan som den kom i och att stajla för Linn med sina soffklättrarkonster. Hon tyckte granen var fin iaf. Kan vi inte ha gran jämt, känner jag.

lördag 10 december 2011

Granen tjala la la!

Nu har jag hållit mig på mattan i flera veckor och INTE slängt upp julgranen i ren entusiasm. Den ska man ju tydligen inte plocka fram förrän ett visst datum, mycket viktigt. Det där datumet verkar dock diffa lite beroende på vem man pratar med. Chefen sa 23e december mycket bestämt. Min mammas datum brukar sammanfalla med att hon har tid/lust/ork någonstans mellan min födelsedag den 21a och julafton. Det verkar som att man får bestämma lite själv. Då bestämmer jag att hos oss sätter vi upp julgranen imorgon. Det är mycket bra datum, tycker jag. Lagom flexibelt inför framtidens jular också.

fredag 9 december 2011

Bästa bossen.

Idag ringde min chef mig bara för att påminna mig om det här gamla skämtet:
Dagen fick genast en alldeles ny nostalgisk och leende lyster. Veckan den här Jan Stenmark-boken kom ut var Öxölklöfför! kanske det mest frekvent använda ordet i vår butik. Absolut genialiskt!

Here's Neil.

Neil Gaiman (husgud) firar att hans (asfina) ungdomsbok "The Graveyard book" legat på NYT bestsellerlista jättelänge med att lägga upp hela boken högläst på sin hemsida. Man blir himla glad av att lyssna på honom. Och mysig. Gör det när ni har tid.

Ps. Älskar författare som bjuckar. Ds.
Ps2. Neil, Tori Amos och Trent Reznor är kompisar. Jag vill också vara med i deras gäng. Ds.

Kompis

I förrgår fick jag komma hem till Linn och äta tokigt god mat, prata prata prata, uppleva hennes helt osannolika sci fi-kaffebryggare, skratta, lägga upp benen i soffan och ha det himla bra bara. Det är inte så ofta i livet man träffar folk som det bara ÄR med liksom, som om det alltid varit. Som om vi inte bara setts typ 6 gånger eller nåt. Förmodligen har vi utgjort någon typ av jaktlag tillsammans i ett tidigare liv eller något.
Och Linn bara: gillar mig med. Och hon skrev så fint att jag blev alldeles för generad för att länka.
Kärlek på sånt!

tisdag 6 december 2011

Koll på läget.

- Knappen, vad gör mamma på jobbet?
- Mamma räknar bokar.

Statement gjort till A igår:

- Mamma jobbar bokar, pappa tränar och jag är två år.

Knappen - Världen, 2-0.

Får man äntligen bestämma själv nu?

När man blivit så gammal (typ nu) att man skaffar en egen julgran (alltså igår) och slutar åka snålskjuts (vem orkar med barr liksom) på att ens föräldrar (mamma) (pappa också snålskjuts) fick stå för gran, när får (bör) man sätta upp den då (imorgon)?
(Säg imorgon helst)(Jag har för fan en DINOSAURIE att hänga i den!)

måndag 5 december 2011

Dessert?

Rulla fram, någon? Vi kommer göra det snart iaf om A fortsätter laga efterrätter i samma takt han lagar middag. Just nu står han i köket och har något hemligt projekt på gång som involverar smördeg, en muffinsform och en jäkla massa kanel. Hmhm, kluckar han utanför ugnen.
Försöker sälja min vinterjacka på fejjan, ska köpa en annan som dessutom är en storlek mindre. Det kanske kommer att visa sig vara ett alltför kortsiktigt beslut.

Ps. Köpa?

söndag 4 december 2011

Svampångest.

A kommer hem klockan nio och börjar laga svamprisotto. Han har laddat för det i flera dagar men kommer att få njuta själv eftersom jag inte äter svamp. Jag förstår att jag kanske skulle tycka om det men oidentifierad vuxen person tvingade mig att äta champignonsoppa i lågstadiet tills den kom upp igen. Sen dess - I don't do svamp.
Vi har svamp-diskussioner titt som tätt, jag och A, där han förklarar att jag med största sannolikhet skulle älska det om jag bara provade. Men tanken på att äta svamp, i alla dess former, är lika lockande som att bli erbjuden ett syrabad.
Alldeles nyss plockade han ut en plåt ur ugnen, provsmakade, stönade Ahmengud och näst intill ramlade in i kylskåpet av njutning. Jag avundas honom, det gör jag. Jag avundas hans upplevelse. Men när han kommer mot mig med gaffeln och undrar om jag inte vill prova, när han vill att jag också ska få den där smaksensationen, så drar jag instinktivt upp benen, kryper ihop i soffan och kvider "Men jag tror inte du förstår!".
Jag har vuxit i mat förr. Fetaost, kräftor, oliver, paprika och abborre nu senast. Men svamp. A kanske har en poäng när han föreslår matterapi. Jag gillar ju svamp. Men bara om den stannar här:

"How to live safely in a science fictional universe" av Charles Yu.

Längst ner på väggen, sista boken på den sista hyllan, alldeles nere vid golvet. Jag har aldrig sett den förut, aldrig hört talas om den, den står där bara med sitt vita och rosa omslag och med en titel som om den ville sammanfatta hela den vägg av böcker den har över sig: "How to live safely in a science fictional universe". Och trots att det är ett universum jag knappt är intresserad av så är det något som vill ha mig dit. Så jag får kapitulera, för det är ju så man gör när böcker liksom bara VILL BLI LÄSTA alldeles av sig själva.

Charles Yu, hjälten som fått låna sitt namn av författaren, är jourhavande tidsmaskinreparatör i en avlägsen framtid. Världsdelarna har flutit runt, ut, försvunnit, drivit ihop och iväg. Charles lever i Minor Universe 31 som ägs och drivs av ett dotterbolag till Google, i huvudstaden NA/LT -2 (New Angeles/Lost Tokyo -2) men är sällan där i nutid, presens. I arbetet reser han omkring i sin tidsmaskin för att fånga upp tidsresenärer som stött på patrull. Antingen har deras farkoster havererat eller så har de blivit överhettade då passagerarna gjort misstaget att tro att de kan förändra sitt förflutna eller sin framtid.
Charles har inte levt i nutid på flera år. Så länge att hans närmaste relation är med sin farkosts operativsystem TAMMY, chefen och mjukvaran Phil och den fiktiva hunden Ed. När Charles tvingas landa i nutiden för att hans tidsmaskin kräver underhåll sker det som inte får ske: han träffar på sitt framtida jag. I desperation skjuter han sitt framtida själv, slänger sig ombord på farkosten och ut ur tidsramen igen.

Men "How to live safely in a science fictional universe" handlar inte om framtidsvisioner, androider eller högteknologiska jättekliv. Det är tvärtom en djupt mänsklig bok som rör sig i den innersta sfären av familj, drömmar, kärlek, förtvivlan, uppväxt, hopp och förlust. Det är en bok om smärtan i att se sina föräldrar falna och slockna, om den förtvivlade jakten på bekräftelse, kärlek och närhet, om förståelse, förlåtelse. Och skriven så vackert att jag bitvis läser både långsamt och högt för mig själv.

"Here in the garage, where I watched him while he worked, twisting this, tightening that, and realized, not that I didn't know it, but saw more clearly that, fundamentally, my father is, was, has always been a sad man. Sadness was the driver, the motor of his invention, the engine of his creativity. The sadness was generational, accumulated like heavy elements in us, like we were large sea life, enormous ocean fish, swimming silent, collecting the sadness and moving through the deep with it, never stopping, always increasing the quantity in our bodies, always moving forward, never fully asleep, eaters of sadness. Bite by bite, meal by meal, becoming made of sadness. Passed down like an inheritance, a negative inheritance, a long line of poor, clever men, growing, over time, slightly less poor, and slightly more clever, but never wise."

Ibland på jobbet pratar jag med kunder om att man någon gång, förhoppningsvis tidigt i livet, hittar den där boken som blir ens port in i litteraturen. För mig var det i högstadiet Marianne Fredrikssons "Simon och ekarna" eller kanske ännu tidigare, i mellanstadiet, Kerstin Sundhs "Boken om Marie". Och nu, kanske, har jag hittat min port in i science fiction-genren.

God Jul från chefen.

Igår var jag på tre kalas. Två där jag fick ge bort paket (fast det var A som gav ett) och ett där det visade sig att jag skulle få paket. Min chef, alltså. Hon bara: kokar drottningsylt till hela personalen! Så himla fin är hon, tänker på oss, fixar, roddar, stuvar runt och om så att alla ska må bra, pekar med hela handen när det behövs och bjuder på kriscigaretter när man kommer till jobbet och har haft en skitdålig morgon. Dessutom har hon en imponerande förmåga att vara förvånansvärt självutlämnande med sig och sitt och ändå behålla en självklar ganska okomplicerad chefsroll.
Fint som snus är det på mitt jobb.

torsdag 1 december 2011

Veckans viktigaste.

Läs f ö Karins inlägg (och kommentarerna) om vad hon som tonåring lärde sig av Veckorevyn, denna outtömliga källa till självförtroendehöjande information till unga tjejer. Själv har jag varken då eller nu kunnat klämma fast en penna under brösten, om jag så vikt ihop mig dubbel. Däremot stod jag som 14-åring och klappade mig hårt med 30 slag under hakan varje kväll, så som VR lärt mig, i den totala skräcken för att få dubbelhaka. VR's nuvarande chefredaktörs kommentar till inlägget lämnar kanske något mer att önska.

On another note. Om ni inte hittat dit innan: läs också Johannas viktiga och öppna inlägg apropå Uppdrag Gransknings reportage om förlossningsskador. Förutom det uppenbara: defensiva gubbar i socialstyrelsen - nej, tack.

Hösten mat tog över våra liv.

Min bror kommenterade här att vårt liv verkar kretsa kring mat just nu. En uppmärksam iakttagelse. A's kretsar kring att laga. Mitt kring att äta. Och precis som bror så klokt gissar så är det inte mer än välförtjänt när man trots allt fortfarande inte är SÅ många år från de eviga spagetti-tomatsåsernas tid. *hävdar min ungdom*

Dagens höjdpunkt på jobbet var när jag blev tvungen att hänvisa en kund till en annan butik men som hon ledigt kunde tänka sig att åka vidare till eftersom hon blivit så otroligt glad när jag, helt omedvetet, råkade använda uttrycket "full kastrull". Så ni ser, mat förnöjer och förhöjer.

Hemmagjord pasta med ostsås på parmesan, mozzarella, cheddar och en massa färska örter med broccoli och vitlöksbröd. Rätten ser ut som att den skulle kunna heta Greta. Rediga Greta.
Filodegspaj fylld med spenat, feta och pinjenötter. Cayennepeppar och rosmarin. Det var chili i salladen. Sanning.
Bomben. Choklad- och kafferullad vaniljglass med vispad grädde och chokladsås. I gryta. Rätt ska vara rätt.
Ungefär nu står det väl ganska klart varför det är A som står för matbloggandet och inte jag.
Jag - sjukt mallig och mätt.

Humor för språknördar.

Jag dör vad roligt det här är!