tisdag 21 juni 2011

"Into the wild" av Jon Krakauer

Det handlade mycket om döden i helgen. Med mig på begravningsresan till Finland hade jag Jon Krakauers "Into the wild". De första 4 raderna i boken lyder: "In April 1992, a young man from a well-to-do East Coast family hitchhiked to Alaska and walked alone into the wilderness north of Mt. McKinley. Four months later his decomposed body was found by a party of moose hunters."
Det är som att spänna ett gummiband mellan läsaren och bokens bakre pärm. Sidorna liksom drar mig fram mot det där oundvikliga dödsögonblicket, lockar som ett stup, med skräck och nyfikenhet.
Att ensam vandra in i Alaskas ödemark och leva totalt avskild och isolerad från civilisationen, bara äta det naturen ger, skala bort alla triviala materiella ting och lockelser och fullständigt leva i samklang med jorden; det skulle bli Chris McCandless stora äventyr. En smart, utbildad kille på kant med världen, familjen och samhällets strukturer. Efter att ha sagt upp kontakten med sin familj tog han namnet Alexander Supertramp, donerade hela sitt sparkapital till välgörenhet, sa upp sin lägenhet och drog. Levde på gatan, i naturen, i bilen, hos tillfälliga arbetsgivare. Ett kringflackande nomadliv som tillslut skulle ta honom till Alaska.

Jon Krakauer skrev några månader efter att McCandless' kropp hittats en artikel om honom i tidningen Outside. Responsen uteblev inte, både beundrande brev om McCandless mod och viljestyrka men också upprörda kommentarer som stämplade honom som en dumdristig romantiker, inkompetent, idiotisk och arrogant. Uppståndelsen la sig snart men artikelförfattaren Krakauer kunde inte släppa Alexander Supertramps öde. Därav: "Into the wild".
Det är en fascinerande, skrämmande, stark och gripande bok (alla klischeér, just det). Jag läser den pärm till pärm med ett ångestfladder i bröstet. Läser om hur han planerar, drömmer och pratar om sitt äventyr, det som i slutändan ska dränera honom, svälta honom, ta livet av honom.
Han är varken dumdristig eller inkompetent, han är medveten om att han går på en potentiellt slak lina, det är inte arrogans som fäller honom och det väl just detta som är kärnan i varför hans historia trollbinder mig. Hur kan man? Hur vågar man, vad krävs det för att våga riskera allt?

"April 27th, 1992
Greetings from Fairbanks! This is the last you shall hear from me Wayne.// It might be a very long time before I return South. If this adventure proves fatal and you don't ever hear from me again I want you to know you're a great man. I now walk into the wild. Alex."



Se filmatiseringen av boken. Smärtsamt bra.

4 kommentarer:

Pee sa...

hej!
har ej läst boken men filmen förändrade mitt liv, som det så klyschigt heter.
men boken skall läsas.
har aldrig kommenterat förut men du radar upp mina favoritböcker en efter en så jag måste ju säga någonting!

tack för en bra blogg!

Sofia sa...

Hej Pee! Och tack! Vad roligt att vi tycker så lika och att du kommenterar. Jag blir glad!
Det kommer ta ett tag innan jag kan släppa den här boken, det är ett som är säkert. Och filmen. Hade samma upplevelse när jag såg "Grizzly man". Måste vara snart ett år sen och tänker på den ofta ofta...

Den där Jenny sa...

Åh nej, jag behöver inte fler böcker på listan "att läsa" och nu gav du mig en till...

Sofia sa...

Jenny: Sorry. Yey!