Det värsta.

På förmiddagen uppmanar en vän på facebook alla att köra försiktigt då hon passerat en otäck trafikolycka i vår förort på morgonen. På eftermiddagen förstår jag, också via facebook, att föraren i singelolyckan omkommit och att jag vet vem han är. Han är härifrån, vi har gått i samma grundskola men vi var bara de ytligaste av bekanta. Föräldrarna bor nära oss nu, hans mamma promenerar förbi vårt hus nästan varje dag året runt med sina stavar och sitt rödbruna, alltid konstfullt uppsatta hår.
På kvällen brinner marschaller vid olycksplatsen och utanför föräldrahemmet står flera bilar parkerade på trottoaren. Och det är så svårt att greppa, hur vi äter middag på restaurang och skojar med paret vid bordet brevid som tittar på Junior med lysande ögon, pratar om Mount Everest och delar på efterrättsglass, och på vägen hem passerar vi det där huset igen utanför vilket vi ovetande och nyfikna såg en polisbil stå på förmiddagen.
Och där inne nu en familj, en mamma, en pappa och en storebror som inte har någon att vara större än längre, som plågas igenom de sista timmarna av vad som troligen är den mest fasansfulla, fruktansvärda dagen i deras liv. Imorgon kommer de att vakna, om de alls har sovit, och kanske kommer det finnas ett kort ögonblick, en alltför flyktig sekund just i uppvaknandet då ingenting har hänt, då allt fortfarande är som vanligt, då de ännu inte har ett dött barn. Sen, skoningslöst, är det ögonblicket över.
Men vad vet jag. Jag kan aldrig ens föreställa mig vad det är. Vad det gör med en. Jag vet bara att jag inte kan tänka mig någonting värre.

Lite mer förlossning och andra karaktärsdanande aktiviteter.

Blir man någonsin klar med sin förlossning undrar jag. Min första är fyra år sedan och jag minns den som ganska lång men under kontroll och antagligen i något slags förskönande skimmer. Det var tufft men inget trauma på något vis. Och ändå sitter jag nu framför dansk förlossningstv och fulgrinar. Någonting vrider sig i vånda när de tvingas ta fram sugklockan och trots åren som gått lägger jag handen över ögonen där framför tvn och hör mig själv viska nej, jag vill inte. Inte ens då gjorde jag så och det får mig att fundera på vad som egentligen händer under förlossningen och hur man förhåller sig till det efteråt. Vad är det som får mig att grina så här trots att jag (med vissa förbehåll) har ett över lag ganska positivt minne av det hela? Vad är det man är med om som lägger sig så långt bak i huvudet att det bara lockas fram av enklast möjliga igenkänning men undkommer alla de intima samtal om dito jag haft med vänner?

Gick igår kväll även igenom ett flerbarnsförälderns kraftprov. Var ensam hemma med båda och lyckades genom något typ av mirakel att till slut natta en sovvägrande unge samtidigt som den andra hade ont i magen och skrek. Jag kan eventuellt ha utbrustit "det här är mer än jag klarar av!" högt vid något tillfälle under showens gång. Men här sitter vi nu och äter frukost igen som om ingenting och just den kvällen kommer åtminstone aldrig mer tillbaka, det vet man med säkerhet.

Dagens grin.

Idag har jag grinat för att Knappen ville gå till mormor och jag inte kunde bestämma mig för om han skulle få det eller inte. Då tjatade han. Då skrek jag. Sen fick jag mördarsamvete och grinade och sa förlåt. Då smackade han med tungan, lyfte på ögonbrynen och sa "Mm", som en annan tonåring.
Sen skulle jag jobba på kvällen och tyckte så sjukt synd om mig själv för det. Men det var trevligt, som det ju nästan alltid är på jobbet.
Allt detta grinande i tid och otid kan ju ha något att göra med att jag är astrött jämt och att det förmodligen stavas JÄRNBRIST och en annan dag ska jag förklara hur jävla struligt det är att dagligen få i sig tillräckligt med järn utan att äta piller eller råka inta någon typ av mjölkprodukt samtidigt.
Nu ska jag gå och äta skitmycket leverpastej. Hej då!

Apropå igår.

Idag har jag nästan eldat upp vårt hus. Grinade inte.

Varför vara förutsägbar när man kan vara irrationell?

Stabil som ett berg.

Har någon typ av period nu verkar det. Sen igår har jag grinat pga:
- Maten blev inte som i receptet.
- Unicef-reklam.
- Knappen flyttade på några pinnar jag behövde för att bygga upp hans Pippi-tält.
- Min telefon förlorade mottagning och samtalet bröts när jag beställde take away.

Ska sova nu. Kan knappt bärga mig för att se vad för katastrofer morgondagen har att bjuda på.

Grinmusik i verkstan.

Jag och Dinon lyssnar på musik. Få musikgenrer kan få mig att grina så som postrock. Så nu grinar vi lite.

Jakob, "Malachite". Lyssna här med crappy ljud eller sök på spotify (inga länkar, jag är kanske den enda personen på den här sidan ekvatorn som inte har spotify). (Och ja, jag har lagt upp den här förut och kommer att fortsätta med det tills alla förstår hur episkt bra det här är.)

Pappa och Slas.

Min pappa älskade Slas. Är det någonting jag fått av honom så är det ett stort, fantastiskt bibliotek och en kärlek till Slas. Hans favoriter var Vem älskar Yngve Frej och Henrietta ska du också glömma som jag fortfarande går omkring och köper nya exemplar av där jag kan hitta dem. På 80-talet filmatiserades bla den sistnämnda och döptes enkelt om till Henrietta och har en charmigt ung Janne Loffe Carlsson i huvudrollen som kringresande porrshowsdirektör. Pettersson har dragit sig tillbaka till landet för att skriva nytt program till sommarens turné med Petterssons Sexorama. Men vårfloden kommer och drar inte bara med sig bron utan strandar även den ljuva Henrietta som med stukad fot blir sittande i Petterssons kök och där en märklig och, på Slaskt manér, tystlåten men poetisk kärlek börjar spira.

Pappa hade Henrietta på "band" (vhs). Från att jag var kanske 14 och sedan så länge jag bodde hemma såg vi den tillsammans några gånger varje år under stor andakt och däremellan pratade vi ofta om den. Det var sådana nästan fåniga ögonblick där vi sett den så många gånger att vi kunde alla repliker utan och innan och njöt av varenda sekund. Det var vår film. Pappas och min.

De 10 sista åren återkom han lite då och då med frågan huruvida man kunde "överföra Henrietta från band till cd (dvd)". Han var orolig att bandet skulle gå sönder och att Henrietta skulle vara evigt förlorad för oss alt. inlåst i någon oändligt arkiv på Filmhuset dit vi inte hade tillträde. Vi tog aldrig tag i det där och när han väl gick bort för två år sen var det alldeles, alldeles för länge sen vi sett Henrietta tillsammans.

Idag packade jag upp varor på jobbet och plötsligt står jag med den här i handen.

Henrietta på dvd. Som man kan köpa.
Och de där sällsynta men hjärtskärande ögonblicken när impulsen är snabbare än hjärnan överfaller mig. En instinktiv glädje över att han äntligen ska få den. Som ett svar på den där sen länge ställda frågan. Och det varar bara en sekund och ungefär samtidigt som jag inser att det är för sent hinner jag desperat bekämpa den sorgen med den absurda tanken att gräva ner den till honom på kyrkogården. Och det slår mig nästan mest, den där förtvivlade längtan att få ge den till honom, att han på något sätt ska få ha den med sig där han är, att han ska veta att den finns nu, Henrietta på "cd" finns nu till honom och vi kan se den igen över den där middagen vi pratade om så många gånger.

Men jag kan inte ringa och fråga om han vill komma på lite lasange och film, jag kör hem honom sen det är ingen fara men jag kan inte heller ränna runt och gräva ner dvd-boxar i gravjord, utan jag får stå där bakom kassadisken med handen strykande över omslaget och bita mig hårt i läppen.

Jag köper den så klart. Och sparar den till en annan dag, kanske snart, kanske är jag ensam hemma, kanske känns någonting alldeles speciellt, kanske stänger jag av datorn och telefonen och alltihopa och säger "Inte ikväll, jag och pappa ska se på film".

Gör det bara.

Om du har en kvart över som du antagligen kommer spilla bort på att halvhjärtat klicka igenom bilder från en fest du inte var bjuden till på fejjan, skit i det. Titta på den här filmen istället. Det är mycket bättre för både sinne och hjärta.

Amanda Cook

Vid 03:50 börjar stycket White Stone. När A inte är hemma sitter jag och smyggrinar till det. Om allt går som det ska och A lyckas få tag i noterna så kommer han också att spela det en vacker dag. Då kommer jag med största sannolikhet gå sönder lite grann.

Om när det gör ont

Igår åkte jag till Nacka Byggnadsvård för att frossa i gammalt järnskrot, fotogenlampor med porslinskupa och omaka skåpsknoppar. Jag kom till parkeringen. Då trillade en liten liten pluttkille (kanske max 2 år) i trappan utanför och en fontän av blod började spruta ur näsan. Pappan kom rusande och försökte torka och torka och trösta och trösta lilleplutt som bara skrek värre och värre och fäktade och slog omkring sig och snart var det blod i pannan och i håret och på tröjan och på mamma. Snabbt som ögat var det fullt med snällt folk som hjälpte till så jag satte mig i bilen och åkte därifrån på en gång, slog As nummer på telefonen och började storgrina.
Hur ska man hålla ihop den dagen det är ens egen unge som slår sig blodig?

Om Tori och en resa i mörker

I somras skrev jag ett inlägg om att åka till Finland och gå på Tori Amos-konsert. Här skriver jag om hur jag bokstavligt talat väntat halva livet på detta ögonblick.
Jag följde aldrig upp det där sen. Det blev inget förälskat inlägg om den ultimata spelningen, vilket det faktiskt var. Hade jag fått sätta ihop en spellista med mina tonårs att-dö-för-låtar så hade den sett ut precis som den Tori hade upptejpad framför sig på sin blänkande Bösendorfer. Det var bättre än jag vågat drömma om och jag grinade mig igenom större delen av den timme hon hade på scenen.

Så när jag satt i bilen idag så slog det mig som en blixt från klar himmel: det stämmer ju inte. Jag har ju sett Tori förut. Jag reste till London ensam bara för att gå på Tori Amos-konsert. Hur kunde jag glömma det?
Det regnade, asfalten var svart som en snigel när jag klev ur taxin och ovanför konsertlokalens entré stod med såna där gamla biografskyltbokstäver man kan flytta runt: "Tonight: Tori Amos" och allt kändes så stort och vått och mörkt och jag försökte ta en bild med min mobilkamera men det blev inget bra och jag fimpade och gick in.
Jag satt längst ut näst längst bak på balkong. Lokalen var full, bågnade under publik och anrikt namn. I pausen hade alla sällskap, de drack öl och rökte cigaretter i små klungor och överallt jag gick var det som att stå på utsidan och titta in.
Mörkret minns jag mest. Hur gatan hukade sig under en svängd motorvägspåfart som höjde sig genom luften ovanför. Hur kvarteren runtomkring verkade så svarta, som om konserthuset var en sista utpost innan skuggor och rök tog vid. Känslan av att gå på en liten ö som följde efter mina steg och utanför den: ingenting.
Och efteråt när jag efter orolig väntan hittade en taxi och åkte hem till min engelska vän som låg nerbäddad i sin säng med feber och ett svullet silikonbröst och smsade med en elak pojkvän och hur jag dagen efter lättad letade mig ner i tunnelbanan genom rangliga spiraltrappor och påbörjade resan hem mot Stockholm som plötsligt var underbart tryggt och litet och där varje gata kändes som min alldeles egen.

Dagens spontangråtlåt

Erkänner

grinar av det här.

Bråttom

Om en stund kommer jag vara tvungen att säga så här till min bästa kompis:
- Grattis på födelsedagen! Jag hann inte slå in ditt paket för jag blev stucken av en geting.

Den blödiga mamman

Jag har blivit den totala svampen när det gäller barns väl och ve. Jag klarar ingenting. Igår var det dokumentär om barnhem i Kina. Jag såg ungefär 20 sekunder, och det är ingen underdrift, innan jag kände hur det svarta ångestmolnet började materialiseras runt huvudet och jag var tvungen att be A byta kanal. Han satt försjunken i sin dator men har tydligen plockat upp det här för kombinationen gråtande barnröst på tv och tonen i min röst när jag sa hans namn räckte för att han redan hade plockat upp fjärrkontrollen innan jag hunnit säga vad jag ville.

När jag var i mina unga 20 läste jag Majgull Axelssons dokumentärroman "Rosario är död" som handlar om barnprostitution på Filippinerna. Jag gav den sedan till min dåvarande svärmor som var journalist inom tv-världen och 4 barnsmamma. Hon lämnade tillbaka den bara några dagar senare och sa "Jag klarar inte av att läsa det här." Jag blev provocerad och tyckte skoningslöst att det var hennes förbannade skyldighet som omvärldsrapportör att ta i det här. Det vågade jag aldrig säga högt till henne men jag muttrade på kammaren i dagarna tre.
Nu är läget ett annat. Vi får naturligtvis aldrig blunda för vad som händer med barn i världen, vilken jag absolut inte heller tror att hon gjorde, men jag kan förstå tvekan inför att läsa denna väldigt bra men också hemska hemska bok.
Igår är ett talande exempel. Det räcker med en bebis gråt och konceptet ingen förälder för att jag ska bli platt som en överkörd pannkaka.
Lugnar det här någonsin ner sig?

Att grina av sig lite

Igår kväll var en sån där kväll när jag bara behöver grina av mig lite. Kanske för att jag slog tån på morgonen eller någon var lite sur mot mig i telefon eller jag var så där jobbigt rastlös och det kliade lite på låret. Inte för att något är särskilt fel men för att jag behövde öppna en liten ventil någonstans. Och ibland behöver jag en liten knuff för att få upp den där ventilen. Igår tog priset.
Jag kröp ynkligt upp under As arm och bara "Du, det är lite blä nu." Typ.
På tv var den Independence day och precis innan utomjordingarna dyker upp så blir det så där himla mycket störningar på alla tv-apparater och i filmens hjältes husbil sitter sonen och slår på tvn och säger att bilden är alldeles "fuzzy".
"Fuzzy...", sa jag med darrande röst, "det hette ju den lilla killen som dog i Ciderhusreglerna, han som de byggde en sån där andningsgrej åt..."
Och sen var det klippt. Fina fina Fuzzy som inte kunde andas så bra. Det blev lite ventilerande gråtfest. Då kändes det skönt att ha en sambo som inte alls höjer på ögonbrynen för lite spontan och opåkallad retrospektiv sorg. Fuzzy och telefonsamtalsångesten och bokångesten och kliet och rastlösheten och alla misslyckade luncher; vila i frid.

Dr. Wilbur Larch och Fuzzy tittar på King Kong

Red: jag har i efterhand skrivit om det här inlägget för att jag blev så jäkla irriterad över att jag generaliserade över mitt eget humör med att skriva om att man kan behöva grina av sig, kanske för att man slog tån. Jättekonstigt. Jag var ju inte ett gäng personer igår som kollektivt kliade sig på låret. Nej, jag var jag. Bara en. Fortfarande.

Jonathan och bebis eller gud

Hur mycket det än pratades om Jonathan Johanssons framträdande på p3 Guld så går det faktiskt alltid att prata lite till. Först tyckte jag att det var himla fint. Sen la A fram en teori om att låten kanske är till ett barn i magen. Hörde häromdagen att den handlar om Jonathans gudstro, men det spelar ingen roll. När jag lyssnar på den och tänker på bebis i magen börjar jag stortjuta.
Ungefär som precis nu.

Jóhann Jóhannsson (igen)

Ikväll skulle vi gått på konsert. Jóhann Jóhannsson skulle komma. Och jag grinade nästan av glädje när jag såg det. Åh! Och den här gången skulle A med, och kanske Y också och världens bästa alla hjärtans dag! Ringde och kollade om biljetterna hade släppts för ett tag sen men nej, det hade inte kommit upp i kalendariet ännu, snart kanske.
Pepp pepp! Var lite putt för att det skulle vara på Debaser Medis, tyckte att bokaren ifråga kunde snappat upp att förra gången så satte sig hela publiken på golvet efter en kvart, så en annan lokal hade ju varit nåt. Förslagsvis Södra Teatern, där jag nästan dog för att den konserten var så bra för typ 3 år sen.
A var också pepp och fick en kompis att lyssna in sig och också bli pepp.
Så var det äntligen dags att köpa biljetter, bara några veckor sedan men när jag står där så hittar inte killen i kassan konserten hur mycket han än knappar på sin dator.
- Näe... säger han, rynkar ögonbrynen mot skärmen och drar sig i getskägget. Vi kan kolla... här... också, fortsätter han koncentrerat.
Ingenting händer. Han hittar inte.
- Men om vi går in på Jóhannssons hemsida då...
Han går in på Jóhannssons hemsida. Och där är den mycket riktigt. På alla hjärtans dag. FÖRRA ÅRET.

Ibland får jag en stark, i grunden skakande, känsla av vill gå hem.

Så det bidde ingen konsert. Eller, det blev det ju. Jag var ju där. Så jag missade inget. Fast vi gjorde det ändå. Och ändå inte. Jag får ont i huvudet av att tänka på det.

Det här är lite av det finaste som finns. Nedanför är en text hämtad från Jóhannssons hemsida om vad det här stycket (och hela albumet) egentligen handlar om. Jag vill grina. Igen.

Fin alla hjärtans dag på er.

"In 1964, a computer - the IBM 1401 Data Processing System - arrived in Iceland, one of the very first computers to be imported into the country. The 1401 has been called the "Model T" of the computer industry - the first affordable, mass produced digital business computer . The chief maintenance engineer for this machine was Jóhann Gunnarsson, my father. A keen musician, he learned of an obscure method of making music on this computer - a purpose for which this business machine was not at all designed. The method was simple. The computer's memory emitted strong electromagnetic waves and by programming the memory in a certain way and by placing a radio receiver next to it, melodies could be coaxed out - captured by the receiver as a delicate, melancholy sine-wave tone.

When the IBM 1401 was taken out of service in 1971, it wasn't simply thrown away like an old refrigerator, but was given a little farewell ceremony, almost a funeral, when its melodies were played for one last time. This "performance" was documented on tape along with recordings of the sound of the machine in operation."