torsdag 7 oktober 2010

Om Tori och en resa i mörker

I somras skrev jag ett inlägg om att åka till Finland och gå på Tori Amos-konsert. Här skriver jag om hur jag bokstavligt talat väntat halva livet på detta ögonblick.
Jag följde aldrig upp det där sen. Det blev inget förälskat inlägg om den ultimata spelningen, vilket det faktiskt var. Hade jag fått sätta ihop en spellista med mina tonårs att-dö-för-låtar så hade den sett ut precis som den Tori hade upptejpad framför sig på sin blänkande Bösendorfer. Det var bättre än jag vågat drömma om och jag grinade mig igenom större delen av den timme hon hade på scenen.

Så när jag satt i bilen idag så slog det mig som en blixt från klar himmel: det stämmer ju inte. Jag har ju sett Tori förut. Jag reste till London ensam bara för att gå på Tori Amos-konsert. Hur kunde jag glömma det?
Det regnade, asfalten var svart som en snigel när jag klev ur taxin och ovanför konsertlokalens entré stod med såna där gamla biografskyltbokstäver man kan flytta runt: "Tonight: Tori Amos" och allt kändes så stort och vått och mörkt och jag försökte ta en bild med min mobilkamera men det blev inget bra och jag fimpade och gick in.
Jag satt längst ut näst längst bak på balkong. Lokalen var full, bågnade under publik och anrikt namn. I pausen hade alla sällskap, de drack öl och rökte cigaretter i små klungor och överallt jag gick var det som att stå på utsidan och titta in.
Mörkret minns jag mest. Hur gatan hukade sig under en svängd motorvägspåfart som höjde sig genom luften ovanför. Hur kvarteren runtomkring verkade så svarta, som om konserthuset var en sista utpost innan skuggor och rök tog vid. Känslan av att gå på en liten ö som följde efter mina steg och utanför den: ingenting.
Och efteråt när jag efter orolig väntan hittade en taxi och åkte hem till min engelska vän som låg nerbäddad i sin säng med feber och ett svullet silikonbröst och smsade med en elak pojkvän och hur jag dagen efter lättad letade mig ner i tunnelbanan genom rangliga spiraltrappor och påbörjade resan hem mot Stockholm som plötsligt var underbart tryggt och litet och där varje gata kändes som min alldeles egen.

9 kommentarer:

Samantha sa...

Det låter som att allt annat runt omkring dig i London tog en så stor plats i ditt minne att Tori dessvärre trycktes åt sidan.
Konstigt det där vad som minnet väljer att behålla och inte behålla. Undrar om det sitter nån liten snubbe däruppe på huvudkontoret och tar de besluten om vad man ska minnas?

Sofia sa...

Allt blev liksom för stort och växte ifrån mig, hela situationen.
När jag åkte dit tyckte jag att jag vart i London tillräckligt många gånger för att känna mig lite safe (är en safe-junkie, ja) men det tog mig lite på sängen hela grejen.
Konstigt så här efteråt. Konstig vibb.

Samantha sa...

Ja, vem är inte en safe-junkie - egentligen?

Åh, jag ser att du läser "Eating animals"! Hur är den? Vågar man läsa den? Jag har dragit mig för det i ett år nu typ.

Sofia sa...

So far so good. Han skriver sjukt bra som vanligt och den är intressant. Än så länge är den inte heller det brandtal för vegetarianism som man först tänker sig att den ska vara, det är väldigt tänkvärda frågeställningar och funderingar bara. Ska bli spännande att se vart det tar vägen, han har sagt så mycket redan och det är ändå så mycket kvar!

Honey Suckle & Poppy Odeniska sa...

Vilket antiklimax. Med Tori. Att längta så och göra det i en pulserande stad med allt att vinna. Skulle man tro. Och så blir istället känslan av utanförskap och alienation den påtagliga. Att inte höra till , tro att de runt, ja att de alla vet att man är själv och då måste man ju vara konstig och visst har kjolen kasat på sned, läppstiftet smetat och så svettas man än mer... Stackare! Tur att Du till slut fick lämna mörkret och förena Dig med Tori på en helt annan plats, på ett helt annat sätt!

/Poppy

fröken blund slår dank sa...

ja. hur kunde du glömma det?
Nåväl. det måste vara en vacker lycka att fått uppleva den fabulösa Tori två gånger live iallafall, det är ju en ren njutning bara att höra na på spotify menar jag...

Sofia sa...

Poppy: Dina kommentarer är alltid så fina och lyhörda och gör mig glad :) Ja, det finns något fint över att jag fram till häromdagen mindes Finlands-konserten som den enda. På något sätt ska jag fortsätta tänka så :)

Sofia sa...

Fröken blund: Även om jag, som jag svarade Poppy nyss, nog kommer fortsätta tänka på den ena som den enda, så är det roligt att ha sett henne både med band, scendekor, klädbyten och de lite märkliga karaktärerna från "American doll posse" och den rena, enkla Tori med pianot. Den sistnämnda är den som fastnar i mitt hjärta ;)

Honey Suckle & Poppy Odeniska sa...

och Din blogg gör oss andra glada! /Poppy