Visar inlägg med etikett Husmeck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Husmeck. Visa alla inlägg

fredag 24 maj 2013

Byggblogg.

Pea frågar i en kommentar lite om när vi byggde huset. Här kommer en mindre uppsats om det. För er som inte bryr sig, vi ses en annan gång.

För oss var det så här.
I samband med att vi började planera huset blev det byggstopp på vår ö eftersom det skulle dras ut kommunalt vatten och avlopp hit och det i sig är ett mastodontprojekt på flera år. Däremot har kommunen ingen juridisk rätt att utfärda ett byggstopp som sträcker sig längre än två år, så vi visste att vi kunde börja bygga tidigast om de två åren. Det resulterade i att vi hade lång, lång tid på oss att planera, rita, rita om, börja om från början och ändra oss tusen gånger. Hade vi börjat bygga direkt så hade vi förmodligen bott i en hypermodern enplansbunker med platt tak och genomgående svarta eller vita golv nu. Men ju längre tiden gick och ju fler versioner av huset vi avverkade desto mer traditionellt blev det, mindre uppseendeväckande, mindre spektakulärt, färre panoramafönster och istället mer fint och mysigt men fortfarande ganska rent från pluttinutt. DET är en grej jag är glad för idag, att det här huset fick växa fram över lite tid och passar nog oss som personer mycket bättre än de sk arkitektritade, nästan sterila, stilistiska lådorna vi vältrade oss i under den första tidens yra!

Vi scoutade inte särskilt mycket efter billigaste snickaren utan hade bestämt oss för att anlita en helentreprenad och kanske lägga lite extra pengar för att få ett så smidigt, välorganiserat och kvalitativt bygge som möjligt. Vi tog kontakt med Trivselhus och blev genast otroligt väl, personligt och proffsigt bemötta. De bygger både prefab och lösvirkeshus och vi hittade några planlösningar vi gillade bland deras kataloghus och fick sedan hjälp av en av deras arkitekter att tillsammans rita fram en variant som passade oss.

Eftersom vi valt en helentreprenad (dvs Trivselhus tillhandahöll HELA bygget, alla hantverkare, från start till mål, ett sk nyckelfärdigt hus) kunde de också samordna markarbete och hela bygget efter ett ganska strikt schema och vi slapp helt att jaga hantverkare, se till att röris och målare och ventilations-killar var på plats vid rätt tidpunkt i byggprocessen osv. Hade vi varit byggherrar också i den meningen hade bygget nog dragit ut ordentligt på tiden. Under hela byggperioden från jan till maj tror jag huset stod orört i max några dagar och det var när stommen skulle torka ur efter den kanske regnigaste januari i mannaminne. De frågetecken som fanns under själva bygget (vi inledde med två månaders sprängningar och markarbeten innan själva huset kom på plats) löste sig rätt bra tack vare seriösa snickare med stor kunskap som vi hade förtroende för genom hela processen.

När man bygger måste man ju ha en kvalitetsansvarig, KA; en oberoende tredje part som ska kontrollera att bygget blir fackmannamässigt utfört men också ha hand om en del av det pappersarbete kommunen vill se ang bygget. Trivselhus erbjöd tips på flera KA men vi valde att hitta en själva och ironiskt nog är han den enda vi varit riktigt missnöjda med.

Min bror har sagt vid något tillfälle att man kan ta tidsuppskattningen och priset och lägga på 30% på båda så kanske man närmar sig slutnota/datum. Det låter högt men stämmer säkert i många fall. Man får räkna med att det tillkommer grejer, för oss tex ny pump och hydrofor till vår enskilda brunn, en hel del sådana saker. Tidsmässigt höll vi faktiskt planering och det berodde nog mycket på helentreprenaden och möjligheterna att koordinera arbetet.

Om jag ska försöka spalta upp detta i några tips så skulle det kunna se ut så här.

- Stressa inte planeringsprocessen. Visst har vi saker vi skulle ändra på men det är nog typiskt såna saker folk menar när de säger att "man måste bygga två hus, ett för att lära sig, ett andra för att bli helt nöjd". För mig: lägg mer tankekraft på utebelysningen, vi har för lite/ogenomtänkt. Skulle inte skadat med ett rum till. Jag ville inte ha rum utan syfte och ville inte rita mer än vi behövde. Nu skulle ett extrarum suttit fint även om jag då inte kunde föreställa mig till vad.

- Hitta en seriös snickare. Är det påfallande billigt, ta reda på varför. Begär de förskottsbetalning, dra öronen åt er. Duktiga hantverkare är a och o. Bättre att lägga pengar på ett väl utfört arbete nu än att riskera eviga merkostnader senare pga ett slarvigt jobb. Se till att det finns byggfels- och färdigställandeförsäkring!

- Stirra dig inte blind. Jag hade en tanke om att det måste bli perfekt nu när vi väl gör det. Har sällan lagt så mycket energi, tankekraft och tid på något som jag la på val av kakel till badrummet. Skulle vi göra om något idag så är det badrummen. Jag jobbade FÖR hårt, ville för mycket, blev ängslig.

- För en så snabb hantering av bygglovet som möjligt, kolla upp detaljplanen för ditt område, vad gäller? Håll koll på papper. I vårt projekt blev det mycket pappersarbete, något så simpelt som en pärm med register kan göra livet bra mycket enklare. Låter självklart men är inte alltid det.

Eftersom vårt bygge gick så pass bra så missar jag naturligtvis en massa saker som kan vara viktiga att tänka på men som i vårt fall funkade utan problem, så om det finns någon som orkat läsa så här långt och har något att tillägga så gör gärna det i kommentarsfältet!

Trots småsaker som inte blev som vi tänkt och någon enstaka fackman vi fick hålla lite koll på älskar vi huset precis som det är. Det är vårt, ser ut som vi bestämt, står där vi bestämt, finns för att vi bestämt och jag tror faktiskt ärligt att jag ännu inte, ett år senare, riktigt tagit in att vi bor här nu. De där åren av planering och bygg blev det här och vi bor där nu. I vårt drömhus, ogenomtänkt utebelysning, konstigt badrumskakel and all!


Inneboende.

Ett gäng svartmyror har flyttat in hos oss. Har läst på nätet att de gillar sten och det har vi en del, plus att huset står på en cementplatta vilket också tydligen är poppis. Har också läst att de inte är "någon skada för hushållet" men jag känner inför dem ungefär som jag känner för grannens katter: "Eh, ni bor inte här, hej då?"
Knappens lösning är att vi flyttar hem till hans bästa kompis Stjärnan. Det skulle ju vara trevligt och så men jag tänker att något mer långsiktigt alternativ borde ju finnas. Någon som vet?

måndag 17 september 2012

Dagens nervsammanbrott.

Hänga upp gardinstänger och träffa på ogenomträngligt oidentifierat material innanför gipsplattorna med skruven halvvägs igenom och det misslyckade hålet i väggen ett faktum. Jag hatar att borra i väggar. Blir det fel måste man glo på det där misstaget tills dödagar (som troligtvis infaller sig före den episka dagen man orkar pallra sig till byggvaruhus och skaffa spackel och färg och sedan komma hem och faktiskt fixa det hela).

onsdag 5 september 2012

Sjuk-onsdag.

Idag är vi hemma och försöker kurera den där hostan som vi drar runt på allihop. Igår kväll lät Knappen nästan astmatisk så en doktorstid väntar i eftermiddag. Han brukar vara så där lagom samarbetsvillig i de lägena så vi får se hur det går. Jag ska försöka att inte bli stressad. Vi får se hur det går också.

Under tiden hasar vi runt här hemma. Kom på att jag bara pratar och pratar om huset men inte visar något. Det tar tid att komma i ordning. Gardinerna syr inte sig själva, de väljer och köper inte ens sig själva. Men det löser sig. Iallafall. Här är glimtar av ett hus:

"Maze" av James Jean. En present till A och kanske min favorittavla. Och arve-stol efter pappa som jag funderar på att klä om. Kanske något blommigt? 
 
 
Bokhyllorna satt uppe redan innan vi flyttade in. Är böckerna på plats har vi redan halva inne, tänkte vi.


I maj gnällde jag om att det inte existerar snygga tv-möbler i världen. Efter mycket (i-lands)tandagnisslan och långa diskussioner skaffade vi en skänk och började borra hål i den. Blev himla fint tills slut.

Min näst bästa tavla: nyproducerad, numrerad och av formgivaren signerad Depeche Mode-poster från 1988 års episka Rose Bowl-spelning. Och så A, en annan favorit.

Vinylförvaring i gammal koffert.

Omaka ljusstakar, en grej jag gillar.

Fynd från årets bokbord. Traditionen är att jag köper "Henrietta ska du också glömma" av Stig Claesson och ger bort dem under året men det blev inte så i år, fast jag stod med den i handen flera gånger. Nalle Puh, lika fint fast på annat vis.

Projekt i verkstan.

Men nästan bäst av allt är ljuset.

måndag 20 augusti 2012

Tillbaka nu? Tillbaka nu. Hejje!

Eureka! Äntligen, och inte en dag för tidigt, upptinade ur den digitala permafrosten! Vägen hit har varit en odyssé av telefonsamtal, tröttma och hårda bud som slutligen resulterade i att självaste chefen för Telias support personligen tog på sig att koppla upp oss. Vad tog det? Allt som allt... 3 månader?

Aaanyway...

Vi är här, på plats, börjar falla på plats. Och har upptäckt att vårt nya kök går mycket bra att kollektivt laga mat i:

 Särskilt en midsommarmiddag, dagen efter inflyttning.

Sen var det bara att sätta igång att pula med grejer. Att få ett eget rum, en egen plats... Alla människor borde få ynnesten till det. Inga kompromisser, inga fingrar utom mina, bara jag och min symaskin och mina pennor och kameran och det där stöket som är bara mitt.

Mitt alldeles egna skrivbord som mamma garagefyndat lampa till.

Leka in sig i varje vrå. Öppna och stänga dörrar, hoppa i sängar, stänga in sig i garderober, parkera leksaksbilar på strategiska platser. Man måste göra såna grejer också.

Och som om det inte var nog med allt fint så har vi åkt båt. Egen båt. Eller, det är A's båt. Jag sitter helst på passagerarbänk och blir omkringskjutsad, som en... båthustru, typ.

Och dricker dopchampange.

I juli klättrade A dödsföraktande på stegar och tak och målade. Och målade. Och målade. Det tar jättelång tid att måla ett hus. Mycket längre än man tror.

Och som grädde på moset lanserade jag Projekt: köksland. Det låter stiligt men är i verkligheten en halvpall med krage, två tomatplantor och en basilika. Det var vad jag mäktade med att eventuellt råka ha död på utan att förlora livslusten själv. Men det går, och inte utan stolthet, över förväntan.

Och Knappen? Han har kutat runt och varit sommarsmutsig unge mest hela tiden. Som det ska. Cyklat, blivit bästis med grannens dotter, badat, ätit ohemula mängder glass och ska fira sin tredje födelsedag alldeles snart. Frågar man honom vilka som ska komma på kalaset så står tydligen kompisarna och "några tanter" på gästlistan och det är slående korrekt bild av hur hans sociala liv sett ut den här sommaren.


Sådant är det. En kritisk röst i huvudet gnäller på mig för att det hela låter så präktigt men jag kontrar med att det har varit himla fint. Vi har jobbat, målat, samtalat, telefonsamtalat, planerat, diskuterat, smällt i en och annan nymonterad dörr, lekt, lagat mat, pulat och det är väl där vi landar. Nu är vi här. Vi jobbar på, flyttar på, tar tag i de där lådorna i det där källarförrådet som vi valt att glömma bort för en sommar, kokar kaffe till hantverkare ett tag till och låter det tuffa på bara. Det var hit vi var på väg och nu ska vi fortsätta. Härifrån och ut.

tisdag 18 oktober 2011

Jag ska dränka dig i romantik.

Har precis tillbringat över en timme på Engelska tapetmagasinets hemsida. Jag är inte säker på att A visste vad han gjorde när han gav mig fria händer. Så kan vi säga.

söndag 31 juli 2011

Att fortsätta men ändå börja om.

Långsamt närmar det sig, bygget. Det nya, alldeles egna. Ingenting av det gamla kommer finnas kvar. Inte ens Smekmånaden; gästhuset. Det var vår första projekt efter att vi flyttade hit. Vi la ner själ och hjärta i att renovera. Målade, tapetserade, slipade golv och i varje andetag genom arbetet målade, tapetserade och slipade vi fram det hem och liv vi skulle ha på den här platsen. Vädrade ut det gamla, andades in det nya i nytvättade lakan.
Efter en tid blev Smekmånaden nedgraderad till förråd men då hade vi hunnit ta oss hela vägen in i stora huset, målat, tapetserat och slipat där med.
Smekmånaden, som gått under fler namn genom åren, stod här redan när mina föräldrar byggde för 30 år sen, det finns bebisbilder på mig när jag badar i en balja i den diskho som fanns då. Runt det lilla bordet utanför har släktingar och vänner ätit sommarfrukostar genom hela min barndom.

Allting tar slut. Och allting har en början. När Smekmånadens dagar snart är slut börjar något som är bara, bara vårt. Som vi planerat i över två år redan. Först var det bitterljuvt men nu finns bara längtan kvar.



söndag 15 maj 2011

Vattenbegär

Idag drömmer jag om kommunalt vatten. Att kunna duscha i evighet. Jag kan till och med tänka mig duschen i min högstadieskolas svettiga gamla gympasal, bara jag får stå där, i en oändlig mängd varmvatten.

söndag 8 maj 2011

Ber om råd

När vi renoverade köket för två år sen satte vi in en diskmaskin. Nu skulle handdiskandets dagar äntligen få ett slut. Trodde jag. Men här står jag ännu med nariga diskmedelshänder och ett aldrig sinande berg av dricksglas.
Jag tar för givet att det helt enkelt bara är jag som inte lyckats få in rätt handlag med den där maskinen för trots att den är köpt på ikea kan den ju aldrig vara dålig.
Som det är nu verkar det som att all disk måste sköljas så noga att om jag helt enkelt tar lite diskmedel på borsten och drar runt ett varv till så är disken ren redan. Detta anledningen till att jag inte använder den, då behöver jag åtminstone inte diska om den disk som inte blev ren i maskinen.
Så nu skickar jag ut en bön om hjälp. Hur gör man med en diskmaskin?

måndag 11 april 2011

Katharsis

Vår tvättmaskin är trasig. Den har varit det ett tag. Här är fakta:
- Tvättmaskin trasig.
- 1,8-årig son.

På onsdag kommer det en reparatör. Svindyrt men ni förstår inte hur mycket jag ska tvätta sen. Jag menar det: ni förstår inte.

måndag 17 januari 2011

I badhuset.

Nu töar det skitfort. Ute och inne. Snart kan man bada i vårt badrum. Vi som aldrig haft badkar ens.

tisdag 4 januari 2011

Att långsamt lämna ett hus

Det var inget lättvindigt beslut att riva det här huset och bygga nytt. Det tog nästan ett år att komma fram till det. Arkitektmöten, ritningar på alternativa utbyggnader, promenader runt tomten med fundersamma fingrar mot hakan, 2 vintrar.
Mina föräldrar byggde den här stugan för 30 år sedan som sitt sommarställe. Min barndoms somrar levdes här. I mitt sex kvadrat stora rum lekte jag med barbie, flyttade upp och ner i min våningssäng efter humör och låg sommarmornar och tittade på Solstollarna och Toffelhjältarna på tv. Lite senare hade jag en utklippt bild på Edward Furlong på min lilla anslagstavla och samlade Serie-Starlet i bokhyllan brevid Kalle Anka-albumen. När jag var kanske åtta ritade jag en liten gubbe som jag klippte ut och la på lite bomull i en tändsticksask och gömde bakom ramen till en tavla. Jag ville att den skulle vara en kompis och jag behövde en hemlighet.

Det som finns kvar idag av det gamla är badrummet med sina rosa väggar och läckande plastmatta och en gulblommig tapet i köket. Långsamt har vi gjort huset till vårt. Målat ut det gamla, möblerat och tapetserat in det nya. Men det är bara kosmetika.
Temperaturen stiger och när jag står i badrummet och tandtrådar hör jag med ens ett litet rasslande ljud. Det droppar från taket, ner genom de girlanger av plastblommor jag kamouflerat de fula rören med. Smältvattnet rinner ner genom taket på osynliga små stigar och in i huset.
Det är som en déjà vu. Här stod jag förra året, på samma ställe med samma ljud och ser sminket långsamt rinna av ett trött gammalt ansikte.
Det är rätt beslut att riva. Det behövs för mycket, kräver för mycket, faller ihop för mycket.
Sista vintern, tänker jag, sista vintern. En bitterljuv sista läckande vinter.

torsdag 23 december 2010

Hej Gud.

Det är Sofia. Igen. Det var ett tag sen, men knappt ett år, vi hördes senast. I mars var det, kallt som fan och jag var trött. Magsjuka hade ödelagt familjen för ett tag, avloppet frös igen när temperaturen föll och vi fick ringa efter jourgubbe som stod med gummiskor i duschen och öste det vinterkräksjuka vattnet som trängt tillbaka upp ur avloppet över hela väggarna och skrek "Nä, det här är väl ingenting, det är bara vanligt bajsvatten!". A balanserade på darrande ben och jag stod med handen över munnen i ett försök att dölja ångesten och tänkte det blir bra, det blir bra, det blir bra. Ja, du kanske minns.
Nu är det vinter igen. Kallt som fan och jag är trött. December har varit lång och försvinnande kort. Jag har jobbat en hel del, långa dagar borta och ibland inte hemma förrän efter Knappen gått och lagt sig eller strax innan han ska. Magsjuka.
Alla är lite trötta faktiskt. Vi är begravda i snö. Nu är det bara en arbetsdag kvar sen ska julen få komma och gå och jag hade planerat att ha en puls på några enstaka slag i timmen, för att vi förtjänar det, ja, det gör vi tamefan.
Så, jag undrar nu. Vårt avlopp har frusit igen. Ingen dusch, inget handfat. Imorgon är det julafton.
Hur menar du nu?

God jul på dig. Jag hoppas den ska smaka.

måndag 18 oktober 2010

Får gnälldispans

Längtar till ett badrum med:
Kakel, inte våtrumstapet.
Klinker, inte plastmatta.
Fuktspärr inne i väggen, inte utanpå.
Varmvattenberedare stor nog att bada i.
Spots, inte trögstartad lågenergilampa bakom dimmig plastkupa.
Avlopp som klarar Knappens badbaljevatten, inte behöva tömma ut genom fönstret.
Handfat som sitter fast ordentligt.
Plats nog att passera toaletten utan att behöva forma sig efter den.

1 år, tänker jag. 1 år till bara.

måndag 4 oktober 2010

Det stackars barnet.

Igår kväll monterade jag barnspärrar i de sista lådorna i köket. Nu har jag dåligt samvete. Vad besviken han kommer bli...

lördag 2 oktober 2010

Om verktyg och kärlek.

I perioder blir A galen i verktyg. Såna med batteri som låter när man använder dem. Då måste vi ibland åka förbi byggvaruhuset på vägen hem och klämma och känna lite. Han smyger runt bland hyllorna som en unge i en godisaffär. Mmm... vinkelslip. Gersåg... mumma. Vi trycker och skruvar och pratar watt eller volt eller vad det nu är och A dagdrömmer om allt han ska kunna fixa med alla proffsgrejer.
Dewalt, suckar han.
(Allt detta absolut inte utan eloge för den ypperliga altan som han med lite sällskaps och batteridrivna verktygs hjälp byggde i våras!)
Hur som. Verktygen har varit As affär. Tills nu.
Igår fick jag den här av mamma:

Behöver jag säga mer?

tisdag 4 maj 2010

Tankar om toaborsten

Det är en grej jag måste få ur mig. Inte för att den har någon som helst relevans för någonting egentligen men för att jag tänker på det näst intill dagligen.
Toaborsten.
Toaborsten måste ju vara bottenskrapet av existens. Det finns ingenting värdigt i toaborsten över huvud taget, förutom då dess hållning. Vilken man ju måste beundra nu när man tänker på det. Toaborstens enda uppgift är att borsta, gnugga och skrapa bort det allra sista av vår skits skit.
När vi utan pardon ser till att aldrig behöva se avfallet igen. Toaborsten städar vår värsta smuts sista utpost. Man blir matt bara av att tänka på det.
Kanske är det därför, för att min oändliga empati sträcker sig in i vardagens allra mest förnekade hörn, som jag inte klarar av att toaborsten är smutsig. Jag känner, säkert flera gånger i veckan, ett behov av att tvätta toaborsten. Inte för att jag tror att den är smutsigare än andra toaborstar, det är snarare en känsla av att den åtminstone ska få vara helt ren emellan skitjobben.
Jag har inte riktigt löst problemet än för jag inser ju att ett sådant företag måste ske inom toalettstolens begränsande ramar. Och vi har en s.k snålspolande toa så några större mängder vatten går det liksom inte att producera för det här ändamålet.
Fortsättning följer sannolikt.

En annan badrumsrelaterad vardags-hang up är den blöta badrumsmattan. Det är det mest kontraproduktiva jag vet. De gånger jag strumpbeklädd hamnar på badrumsmattan är det ju allt som oftast i slutskedet av någonting, i själva avslutningsfasen då bitar ska falla på plats och tillfredsställelse ska infinna sig. Kanske har jag varit på toa och står på mattan och tvättar händerna. Eller så fixar jag till håret, tandtrådar, eller bara smilar upp mig för att matcha klänningen.
Och då kommer det smygande, just när man tror att allt sitter där det ska. Först känns det lite kallt under foten och sedan, när det redan är för sent, inser man att det är blött. Och det är som kaffestänk på tröjan. Hur litet det än är så sitter det där med imponerande envishet och petar på ens uppmärksamhet som en vagel i ögat. Och det går inte att koppla bort. Man måste åtgärda. Och allt som förknippar åtgärd och strumpor måste vara det tröttaste görat av alla.
Fortsättning följer i eviga tider.

fredag 19 mars 2010

Hej Gud, jag sa; det räcker nu

Det fanns en tid när jag tyckte det var irriterande att vattenkokaren läckte. Att det samlades en liten pöl precis under fönstret som visar hur många koppar vatten som finns i den. Det var tiden innan vi hade hinkar i badrummet som visar hur många kubik snö och is det ligger på taket.
Jag försöker ta det hela med jämnmod. Istället för att bli trött, less och förbannad börjar jag se mig nödgad att kanske omvärdera min tro på Guds existens.
Jag tänker inte börja gnälla men jag skriver här för att dokumentera och göra helt klart att jag för protokoll så du, eventuelle Gud, inte för ett ögonblick ska tro att vi inte uppmärksammar dina ansträngningar. Jag förutsätter att den senaste tidens avlopps- vatten- och fekaliebaserade prövningar varit så omfångsrika för att s.a.s fylla vår kvot, så att framtidens renovering alt. bygge kan gå så smärtfritt som bara möjligt.
Du lär oss tålamod och framförhållning.
Nådigt tackar vi för det.

torsdag 11 mars 2010

Nu räcker det

Man flyttar till ett litet hus. Man har enskilt avlopp. Funkar sådär. Blir fullt, rinner inte bort. Man försöker åtgärda. Funkar ett tag. Blir fullt, rinner inte bort.
Man har utedass.
Kommunen friar till en med kommunalt, problemfritt, rent vatten/avlopp som bröllopsgåva. Man vill gråta av tacksamhet. Obstinat pensionärsklubb säger nej, överklagar år efter år. Avloppet funkar inte.
Man får barn och temporär vattentoa inne. Funkar okej, bättre än rumpfreeze utomhus.
En vargavinter kommer oväntat. Hela avloppssystemet fryser. Utedasset igen. Ingen dusch, ingen toa, inget handfat. Diska, borsta tänder, tvätta hår i köket.
Man lägger manken till, jobbar rumpan av sig, köper maskin, lyckas tina upp skiten. Seger.
Pappan får vinterkräkan. Karantän. Det blir kallt som fan, avloppet fryser på riktigt.
Nu - ingenting.
Försöker igen med maskiner och värme. Gummihandskar, bajsvatten, krypa på knä under huset, pannlampa. Ger upp. Ringer journummer.
Gubbe kommer med skåpbil och högtrycksslang, löser fruset avlopp, går runt med bajsvattenskor i hela huset. Man tiger. Är tacksam. Knyter näven hårt runt klorinflaskan.

Sedan kommer solen, plusgrader. Man vänder ansiktet mot himlen, dricker kaffe i smältande snödriva, vaknar glad. Förkyld men okej. Det droppar och porlar överallt, smälter, snart syns asfalt. Hopp om liv, hopp om annat.
Man går på toa. Konstiga små pölar på tvättmaskinen, golvet. Konstig fläck på korgen på hyllan. Tittar närmre. Blöt. Det läcker från taket. Kommer vatten från taklisten och rinner längs väggen.
Det töar in i huset. Som om gud sträcker ut ett långt fult finger och fräser här har du din jävla vår.
Bestämmer sig.
Nu räcker det.
Stänger dörren. Kokar kaffe och lägger sig brevid bebis på golvet och pratar lite. Går promenad. Läser i solen när han somnat. 5 plusgrader. Inte illa. Inte illa alls.

fredag 26 februari 2010

En familjs röst

Igår kväll var kommando: avlopp i full gång och medan A stod böjd över golvbrunnen med ångtvätten i högsta hugg och mamma låg under huset och ropade genom rören så låg jag själv i sängen och nattade Knappen. Det var mörkt i rummet, bara trappans utebelysning fick gardintyget att skifta i grått. Jag hade ammat och han hade ätit och somnat med handen knuten runt min tumme. Jag var trött och varm.
Genom väggen kunde jag höra mamma och A prata. De hade fått isen i rören att släppa och deras röster var glada och lättade och de pratade uppsluppet medan de plockade ihop efter sig. A skämtade och mamma skrattade.
Och det var medan jag dåsade med Knappen nysomnad i armhålan som jag insåg att det är just det här jag alltid längtat efter med en egen familj. Att slumrande och matt på avstånd höra röster som pratar och skrattar. Att veta att de cirkulerar runt omkring mig, att vi delar sfär, att det är meningen att vara så här.
När jag föddes hade mina bröder flyttat hemifrån och när jag var 11 skildes mina föräldrar. Det var ingen traumatisk händelse men det jag saknat, insåg jag igår kväll, är röster. Andras röster. Att det inte behöver vara tyst om inte jag är en av dem som pratar. Att det pågår andra samtal, andra tankar som byts helt oberoende av mig men alldeles nära. Och för mig att delta i om jag vill. Eller för mig att bara höra brottstycken av.
Att från ett annat rum känna mumlande rösters trygghet.