En familjs röst

Igår kväll var kommando: avlopp i full gång och medan A stod böjd över golvbrunnen med ångtvätten i högsta hugg och mamma låg under huset och ropade genom rören så låg jag själv i sängen och nattade Knappen. Det var mörkt i rummet, bara trappans utebelysning fick gardintyget att skifta i grått. Jag hade ammat och han hade ätit och somnat med handen knuten runt min tumme. Jag var trött och varm.
Genom väggen kunde jag höra mamma och A prata. De hade fått isen i rören att släppa och deras röster var glada och lättade och de pratade uppsluppet medan de plockade ihop efter sig. A skämtade och mamma skrattade.
Och det var medan jag dåsade med Knappen nysomnad i armhålan som jag insåg att det är just det här jag alltid längtat efter med en egen familj. Att slumrande och matt på avstånd höra röster som pratar och skrattar. Att veta att de cirkulerar runt omkring mig, att vi delar sfär, att det är meningen att vara så här.
När jag föddes hade mina bröder flyttat hemifrån och när jag var 11 skildes mina föräldrar. Det var ingen traumatisk händelse men det jag saknat, insåg jag igår kväll, är röster. Andras röster. Att det inte behöver vara tyst om inte jag är en av dem som pratar. Att det pågår andra samtal, andra tankar som byts helt oberoende av mig men alldeles nära. Och för mig att delta i om jag vill. Eller för mig att bara höra brottstycken av.
Att från ett annat rum känna mumlande rösters trygghet.