tisdag 31 januari 2012

Det finns kärlek i världen.

Eftersom vi alldeles nyss dog hopplöshetsdöden ska jag återuppväcka er med det finaste och kärleksfullaste jag sett på mycket mycket länge.

Vilka ÄR de som köper det här?

Hej.
Kan vi prata om att Katrin Zytomierskas bok "Dags att bli smal! Lchf på mitt sätt" ligger etta på topplistan på bokus? Det är alltså den mesta köpta boken just nu.
Lchf, Viktväktarna, Iso, you name it. Folk hittar alla sina sätt att gå ner i vikt och all heder åt människor som har ork, lust och mod att ta sig an något de upplever som ett problem. Det finns en uppsjö av hjälp att få, i alla dess former.
I Katrins bok har hon dokumenterat sin resa från gravidkilon till att bli smal igen. Den är proppfull med bilder, tips och recept. Och en hel del text. I ett stycke i förordet skriver hon bland annat att hon skulle bli så glad ifall de som köpt, läst och blivit hjälpta av hennes bok skulle komma fram till henne på stan och säga det. Så att de kunde få prata, kanske kramas och fälla en tår tillsammans. I nästa andetag gör hon däremot klart att "fetton" göre sig inte besvär, "fetton" är nämligen inte hennes grej och hon tycker i ärlighetens namn att de är "osmakliga". I kid you not.

Kan vi prata om att en person med den här människosynen ligger etta på topplistan och kallas för "kvinnlig förebild" i kundrecensionerna på sidan? Kan vi prata om att "säga som det är" inte betyder att man kan uppföra sig och säga precis vad som helst? Att det varken är charmigt eller uppfriskande ärligt utan tvärtom oroväckande och fruktansvärt ledsamt.

måndag 30 januari 2012

Photo a day 23. Something old.

Jobbade i en annan butik idag tillsammans med ett litteraturvetare som visade sig vara full av fantastisk kunskap om allsköns ting. Tex att förr i världen, innan de lagt vantarna på automatvapen och började skjuta på varandra istället (tydligen) så gick konflikter mellan stammarna av Papua Nya Guineas urinvånare till så att stammarna möttes upp öga mot öga vid uppgjord plats. Där bugade man vördnadsfullt för varandra innan alla fattade sina spjut och började kasta. När det första spjutet träffade mänskligt kött blåstes striden genast av och den stam med sårad man på sin sida fick helt sonika erkänna att "Okej... Ni vann idag" och så var det hela över.

Jag tar inget ansvar för sanningshalten i detta uttalande men det sätter onekligen ett visst perspektiv på hur dagens konflikter ser ut. Och det är en fantastisk historia.

lördag 28 januari 2012

Utifall att.

Jag har anmält mig till Donationsregistret. Ta dig en funderare. Och ta ställning.

Photo a day 22. Your shoes. eller Varför ändra på ett vinnande koncept?

fredag 27 januari 2012

Sanningen om när jag är hos doktorn.

Jag känner att jag behöver utveckla det här med doktorn och stringtrosorna lite. Jag har ägt ett enda par stringtrosor i hela mitt liv. Då var jag kanske 15 och ägde plötsligt dem för att man då skulle ha det. De var ett par Björn Borg, lite sportiga blå med bred resårkant som var sjukt obekväma och som jag ändå aldrig skulle använt eftersom jag då skulle behöva lägga dem i tvätten förr eller senare och det skulle ju betyda att MAMMA SKULLE TVÄTTA MINA STRINGTROSOR.
Stringtrosor för tankarna mer eller mindre konkret till sex, nästan alltid. Kanske tänker man på när man klädde upp sig för att ha sex med den där nya killen/tjejen för första gången och föll pladask eftersom han/hon sen visade sig inte tycka om det. Eller på de där sexiga man fick av sin kille/tjej i present, eller de här skulle han/hon gilla, eller hon på reklampelaren som hade den där stringtroserumpan man vill ha. Sällan kan jag tänka mig, rätta mig GÄRNA om jag har fel, tänker man uteslutande på hur bekvämt det är eller hur mycket snyggare det är utan trosrand på byxorna. Inga av dessa exempel kan jag ju i min stringtrosefattiga värld skriva under på (förutom önskan att ha en sjukt snygg rumpa) men ändå, sex går liksom hand i hand med den här sortens underkläder, på mer eller mindre avstånd, eller hur?
Så vad händer då när doktorn har stringtrosor? Jag önskar att nästan vad som helst annat skulle hända men det gör det inte. Jag tänker på att doktorn kanske vill ha sex. Kanske med sin man, som jag dessutom vet vem det är eftersom han också är doktor på samma mottagning. Sex på lunchen? Eller kanske med sköterskan i labbet? Sex i labbet?
Här någonstans brukar jag hejda mig men det förändrar ändå inte faktum att jag sitter där på stolen, beskriver ingående mina eksemproblem och tänker okontrollerat "Doktorn har stringtrosor, doktorn har stringtrosor".
Så om jag ska vara så ärlig som jag vill vara inte bara hos doktorn utan även här, så är det därför jag blir obekväm av att veta vad doktorn har för underkläder.

Photo a day 21. Reflection.

Jag har en mapp med bilder på datorn som heter "Sofia, reflektion".
"Reflektjoon!" utbrast A en gång med det snobbigaste uttalet han kunde uppbåda och menade att det hela var borderline pretentiöst. Och ja, är man ihop med en som drömmer om att ge ut en diktsamling, då får man liksom tåla att det blir så ibland.
Iallafall. I den där mappen finns bara självporträtt men för att ändå försvara mig en smula så syftar "reflektion" inte till någon särdeles introvert aktivitet utan till antingen speglar, högblanka garderobsdörrar eller annat som avger ja, en reflektion.

Who wears a thong anyway?

Idag ska Knappen gå till doktorn för sin hosta. Vi har ett rätt kluvet förhållande till vår vårdcentral. Allihop, ink min mamma, har vid ett eller annat tillfälle blivit ganska tvivelaktigt bemötta och vi funderar på att byta. Det hela gör att det är med viss skepsis jag går dit.

Mitt första minne av barnläkaren där var att hon hade en vit sommarklänning på sig som var genomskinlig nog att avslöja stringtrosorna under. (Det är inte stringtrosorna som utgör det tvivelaktiga bemötandet, utan annat, som har med själva vården att göra men just idag funderar jag på detta.) Och jag blev faktiskt lite obekväm av det. När jag tar upp det med A frågar han varför och det fick mig att tänka på hur det egentligen är att gå till doktorn.
Min första reaktion var att jag vill ha det mer formellt. En vit rock, en representation av vetenskapen som objektivt ska lyssna på mina besvär och sedan medelst underbyggd kunskap och erfarenhet hjälpa mig. Att det könlösa i doktorsgestalten ska underlätta för mig att redogöra för de rätt intima detaljer som kan tänkas behövas för att komma fram till någon typ av konsensus. Att i största möjliga mån försöka eliminera behovet av personkemi för att jag ska vara så ärlig och rak som möjligt.
Eller. Vill jag träffa en alldeles riktig människa som med eller utan stringtrosor använder sig av sin empati, förståelse och medmänsklighet för att genom sin kunskap sålla fram en lösning?

torsdag 26 januari 2012

Photo a day 20. Someone you love.

Idag har min kille och min bästa kompis träffats på bibliotek för att diskutera såna där viktiga och komplicerade saker som man lär sig på universitet. Jag har, som känt, inte gått på dito och är i ärlighetens namn inte tillräckligt smart för att uppfylla det behovet hos någon av dem. Jag är bra på andra saker. Så det är en himla tur att de har varandra. Och tycker om varandra och vill prata med varandra. Det är kanske det finaste jag vet. På samma vis som A's bästa kompis flyttade rakt in i mitt hjärta, till en plats designerad för de fina man kan ringa till och bara "Emergency! Hilfe!"

Idag hörde jag en tant på radio som sa att intimitet är att vara i tillit hos en annan människa.
Att vara i tillit. Omsluten. Det var så himla vackert. Och då tänkte jag på de här personerna som jag har i mitt allra närmsta. Att de är där och vill vara det, trots att jag inte kan framföra särskilt trovärdiga teorier om makroekonomi eller ibland pratar i kvadrat om mitt och kommer på först när jag ska gå att fråga hur någon annan mår, att jag äter till jag skäms vid matbordet, säger klantiga saker eller svarar på sms ungefär var 3e dag.
Och det bästa av allt är att de vill ta del av varandra. Det är lyckan det. Och kärleken.

onsdag 25 januari 2012

Photo a day 19. Sweet.

Det här är min son. Han sitter under handfatet på toa och kollar på "From rock to road", en presentationsfilm av Volvos gräv- och arbetsmaskiner. Helt vanligt.

Tänkte bara säga att

Paul Hardings debutroman "Tinkers" har kommit i svensk översättning nu, för er som föredrar det. "Tiden" heter den. Så här tyckte jag om orginalet. Så med det sagt, ehm... köp den.

Informera mig, iPhone-användare!

Hur gör man en sån där typ skärmdump på sin iPhone? Sån som folk lägger upp på fejjan, typ "Kolla, jag dödade min motståndare i wordfeud"
Jag letar och letar och känner mig mycket stenålder.

tisdag 24 januari 2012

Photo a day 18. Something you bought.

Idag har jag försökt köpa flera saker med tvivelaktig framgång. Först satt jag i möte på Kakelspecialisten i 1,5 timme utan att kunna bestämma mig för varken det ena eller det andra. Sen åkte jag och tittade på braskaminer utan att köpa någonting där heller. Sen var jag förbi huset, gick runt bland de alldeles nyss resta innerväggarna, kändes som om det inte var riktigt på riktigt, så himla bra blir det men det resulterade iallafall i att jag nu bestämt mig för att köpa den här tapeten:
Jag kan inte förneka faktumet att jag tycker väldigt mycket om att köpa saker, det gör jag.

Photo a day 17. Water.

Bildutmaningen fortsätter i text märker jag. När jag letar bland mina gamla dokument är vattnet där hela tiden. Det regnar nästan jämt i de där gamla texterna, särskilt de från när vi just flyttat ut till stugan som nu är borta. Så det här är dagens bild av vatten.



över en natt blir det höst

det är så märkligt

som ett penseldrag
och marken fläckig av björklöv

jag sitter vid köksfönstret
ska slå på ett element
men kan inte slita blicken

jag har en ros i en vas på bordet
den vissnar
la jag den på gräset
skulle den försvinna

allt går ihop

det har regnat
grinden står halvöppen
körsbärsträdet slokar
stammen nästan svart
mossan vackert gröngrå

jag är så trött
huvudet hänger
hukar mig bakom granen
känner små kalla regndroppar mot låret
där luktar kiss och jord

jag hann inte med
över en natt blev det höst
golvet här inne fullt av
kläder och barr
ifrånsprungen
vill jag skrika
lutad över altanräcket

sprang ifrån mig
gjorde du

höstjävel

eller vem det nu var
stökigt blev det i alla fall

jag kan vada här inne
genom disk och skor
det känns nästan som att svälla


men det är bara huvudet som hänger
jag kan inte slita blicken
en kråka kraxar när jag går ut
kraa kraa
en sådan kliché att jag blir arg
vill peka finger
men han kan flyga
och det kan inte jag

ett träd, ett litet, alldeles rött
man kan göra det fint
om man vill
le lite
dra raggsockan över foten
lägga en ros på marken
snyta sig

söndag 22 januari 2012

Photo a day 16. Morning.

Höll på att börja gråta av tacksamhet när jag kom ut i köket imorse och kom på att jag faktiskt orkat städa där igår kväll (städat i förhållande till hur det var innan alltså. alltid så). Att ha det städat är en underskattad omständighet. En lisa för själen. Så också att barn vaknar halv 9 och inte i ottan. Här skulle jag ju kunna inflika att det snöar så härligt också om jag var en sån person men det är jag inte.

lördag 21 januari 2012

Photo a day 15. Happiness.

När mamma gräver fram en flyttkartong med mina gamla leksaker och ställer den på golvet framför Knappen brister han ut i en lovsång som om han funnit den sjunkna staden Atlantis själv.
"Oj! Oj oj oj! Va här?! Oj! Ojoj!"
Idag har happiness gått i arv.

Photo a day 14. Something you're reading.

Jag har också setts läsa skvaller, amerikanska superhjälteserier och Katerina Janouchs "Ingrid ska sova". Plus att jag häromdagen för min själsfrids skull bestämde mig för att "Kapten Nemos bibliotek" av P O Enquist är min allra bästa bok. Planerar att läsa om mycket snart.

Varför är folk så jävla dumma i huvudet?

Till dig som på väg ut ur söderortsgallerian tog det övervägda och mogna beslutet att loska riktigt ordentligt över betalautomaten så att efterföljande person fick lirka in sitt kort mellan strängarna av snor och slem som rann över hela maskinen. Sök hjälp. Det finns säker sån för dig också. Eller, låt oss hoppas det.

torsdag 19 januari 2012

Photo a day 13. In your bag.

I min väska råder oftast kaos. Jag bär omkring på en massa skit jag inte behöver eller inte vet vad jag ska göra av för det mesta. Just nu till exempel en betald faktura från Bokus och en påminnelse på samma faktura. De har jag i väskan för att? Ehm. Jag skrev ett telefonnummer till en bilverkstad på den ena typ.
Två lådor med ett presentkort vardera, till Panduro och Zara. Oklart varför jag prompt ska bära runt på dem i själva lådan också.
En plånbok jag knappt använder eftersom kort och pengar iallafall lyckas samlas i min fickor, en sån där plastgrej man stänger plastpåsar med tydligen, passerkort till jobbet, en isskrapa till bilen, ett plektrum (?), astmaspray och handkräm.
En annan sak som jag har sen igår är ett bokmärke från Bonnier. I deras klassikerserie på pocket har det kommit/kommer det ett gäng nytryck som har så sjukt snygga omslag. Bland titlarna ingår tex Sartres "Äcklet" och Hesses "Siddharta" (!). Till detta får man detta oslagbara bokmärke:
Lite så skulle man kunna säga om min väska också. Köpte ju en ny för ett tag sen. Det hjälpte inte kaoset. Kan man säga.

tisdag 17 januari 2012

Objektivet i höstacken.

Det värsta med att flytta är att ingenting är på sin rätta plats, någonsin, aldrig igen. Den där "rätta platsen" avslöjar sig ju oftast efter typ flera år. Det är först då allt har hittat sin plats tillräckligt väl för att mirakulöst återvända dit när man tappat bort dem.
Jag längtar tills dess. Rent statistiskt skulle jag ju eventuellt hitta det fasta objektivet till min gamla kamera någon gång runt 2015.

Photo a day 12. Close-up.







Knappens fem ålderstecken.

- Sjunger Manboy
- Tittar på Keno
- Lägger sig på golvet och säger "Jag är en bebis"
- Spelar "jåckenjåll" på sin gitarr
- Äter snorkråkor

måndag 16 januari 2012

Photo a day 11. Where you sleep.

Någonstans i det här havet av täcken och kuddar sover vi just nu allihop. Än på den ena sidan, än på den andra. Oftast vaknar jag av att Knappen sitter på knä bredvid mig med ansiktet fem cm från mitt och frågar "Frukost?!"

söndag 15 januari 2012

Photo a day 10. Childhood.

Den här utmaningen verkar bli en mer textuell än fotografisk utmaning. Min barndom är nerpackad i lådor, i källare, i bodar. Inga bilder till hands, allt i väntan på ett sen som nog kommer i sommar. Jag minns min pappa mest, från min barndom. Kanske för att han var hemma mycket, gammal redan då. För många år sen skrev jag en text om honom, oss. Den får bli mitt photo a day idag.


Skallgång

Pappa kallade oss nattdjur. Stormdjur.
Först fick jag åskan, hans finaste gåva till mig. Sedan småtimmarna som jag la under kudden för ett senare tillfälle. Han slog in mig i tjocka filtar och satte mig under taket på altanen. Regnet som piskade lövverken, blixtarna som blev leenden mellan oss. Hans ögon glittrade i mörkret och jag var som allra mest hans.

Ur det oskickade brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du. Du drömmer, ensam som då.
Om provet och klockan som obönhörligt tickar
om farmor som är död sen många många år
men står i badrummet och lägger håret med fintandad kam
tick tack tick tack.

Tiden har tagit mig långt därifrån nu. Hjärtat är stort och ensamt med stormen långt därifrån nu. Genom jalusierna ser jag den skölja rännstenarna fria. Ikväll är jag en skugga över väggen, en persiennens penseldrag genom rummet, vidare ut i dimman. I all hast utdragen, bakåt, in i åren. Åter igen till vedbacken, där han står, stor och varm med fiskmåsarna kretsande runt huvudet. Och jag i gungan där fötterna inte än når mark, skrattande med en alldeles ny liten fiskmåsnäbb att skrikande begrava i strömmingsrens. I gungan som knarrar, tillbaka till sängen som knarrar när skyfallet får fönstren att skallra långt därifrån nu.

Ur det oskrivna brevet:
Du kommer till mig, pappa. Kommer till mig genom regnet.
Står utanför mitt fönster på andra våningen, lägger handen mot rutan.
Min hand mot din på glaset och läpparna rör sig men jag hör inte
överröstad, pappa, som aldrig då
jag hör dig inte för åskan som kokar glaset som kokar
le inte så där skräm mig inte så där
och bruset i öronen, ditt utdragna släpande andetag, avtar
som åska så långt bort att vi inte ids räkna.

Men i skymningen spricker det upp, vi spricker upp och nytt regnrent ljus faller över vedbacken, rummet och altanen och genom skogen mellan husen löses en sista fläkt av din varma andedräkt upp. Hos stormdjuren finns ingen rädsla, min flicka, säger du till sist. Nu vet jag att det är så.

Ur det sista brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du.
Och när det klara rena barnskrattet stiger ur den tjocka filten
mjuknar dina stela leder äntligen
hjärtat bultar jämnt och starkt i bröstet
det är de slagen vi räknar nu.
Vi kan räkna för evigt.

lördag 14 januari 2012

Photo a day 9. Daily routine.

En daily routine jag har, förutom att jag ätit exakt samma frukost de senaste 15 åren, är att fundera över, ha beslutsångest för, fantisera, konkretisera och lobba för tapeter till huset. Det låter väl alldeles lagom ytligt men får man gå loss så får man och dessutom går bara "Project runway" en gång om dagen på tv. Just nu är det hallen som är på, hehe, tapeten. "Kanske så här?" säger jag till A och visar. Och han kontrar oftast hjälpsamt med "Mm. Fint. Du får bestämma."
I alla fall. Gillar den här, trots hipstervarning.

Om vi skulle ta och bli friska nu.

Trött mamma idag. Halva veckans nätter har gått åt att vakna en gång i timmen av barnnäsa full med snor, barnhals full med host och slem, barnkropp full av feber. Nu är febern borta, bara det andra kvar (och så trotset förstås) och en mamma och en pappa och ett barn som alla sovit dåligt, varit ovanpå varandra i dagarna 4 och i ärlighetens namn nog är rätt trötta på alltihopa. Och så blåser det ännu en storm som jag inte vet namnet på som inte tar slut och mest av allt verkar vara ett dåligt omen. För vad vet jag inte men vi har en stor jäkla tall mitt framför nya huset med hälften av rötterna upp på ett berg och mamma säger "jag skulle ta ner den" och jag säger "jag vill ju inte" men ligger ändå vaken och funderar på hur mycket jag skulle grina om den trillade på huset nu.
Lite så är det. Men kaffet är gott och boken bra.

torsdag 12 januari 2012

Photo a day 7. Favourite.

Det är över 2,5 år sen vi ringde på dörren till det som skulle bli vår husentreprenör och sa att vi hade hört att de kunde det här med att bygga hus. Då hade vi redan tagit oss igenom en halvårslång labyrint av planering, fundering, utbyggnadsritningar, diskussioner och kasserade idéer som efter mycket tandagnisslan och vaknätter mynnat ut i beslutet att riva stugan vi hade.

Hos husentreprenören började en annan resa. En kantad av val efter val, beslutsångest, möten med arkitekter, ett modernt hus med platt tak, sedan ett som såg ut som en borg, sedan det lite mjukare tills vi äntligen landade vid ett vi trodde på. Möten igen, nya val, kontrakt, beslut och tillslut en ritning vi stirrat oss blinda på, förgäves försökt se framför oss och fått försonas med tanken att vi vet säkert först när vi ser det.

Vi flyttade, rensade under lång lång tid, och rev stugan, blev med lägenhet och lerig byggarbetsplats. De senaste månaderna har vi stått vid vägkanten och sett grävmaskiner komma och gå, borrmaskiner borra och spränga så att grannarna tror att något gått fel, träd knäckas och panikfällas i Gudrun, grunden stå och osa av nylagd cement mitt i den första snön.

Och så kom idag. Idag kom den första leveransen. Den första leveransen som skulle komma med en 30 meter lång lastbil, vårt hus, huset, skulle komma och vi skulle äntligen få se om allt det vi tänkt, drömt och fantiserat skulle förkroppsligas ens i närheten av vad vi hoppats på. I snöblandat regn kör vi ut, nervösa och... nervösa.

Och där står det. Huset. Vårt hus. Och alldeles så fint och lagom och perfekt som jag inte ens vågat drömma om. Min favorit. Nu och förhoppningsvis under lång lång tid framöver.

onsdag 11 januari 2012

Photo a day 6. Makes you smile.

Popstjärnan gone författaren Martin Svensson kommer in på jobbet då och då. Det är en väldigt trevlig person. Både en och två gånger har vi fastnat i livliga diskussioner om viktiga saker som litteratur och genus. Idag höll han ett riktigt brandtal om Carson McCullers bok "Klocka utan visare" med sådan iver att jag log både stort och brett av smittande entusiasm och läslusta. Det var "den bästa bok han någonsin läst. Alla kategorier". Hur ofta kan man säga så liksom? Att man haft en litterär upplevelse som sopade mattan med ALLA de andra. Efter att jag funderat både hårt och länge kom jag fram till att om jag måste välja så kan det vara "Kapten Nemos bibliotek" av P O Enquist. Vad är er?

Ps. Och nä. Det är inte Martin på bilden. Men i alla fall. Ds.

tisdag 10 januari 2012

Photo a day 5. Something you wore.

Henke-tisha, äppelsjal och rosetter. Jag kan äntligen sätta upp håret igen, yo. Inte en dag för tidigt.

måndag 9 januari 2012

Där ser man.

Jag är nästan säker på att jag såg Obama köra runt i en röd Nissan Micra här ute tidigare idag. Nästan säker.

Photo a day 4. Letterbox.

När jag var 12 och prenumererade på Serie-Starlet skickade jag in en sån där söka-brevvänner-annons. Jag fick skitmånga svar. I flera veckor fick jag flera brev om dagen med tjejer på x jordsnurr som hade disco, killar och innebandy som intressen och lyssnade på Milli Vanilli eller Lena Ph.
En av dem hängde med i flera år. Hon bodde på landet, fyllde år på samma dag som jag och hade egna hundar. En gång pajade hon familjens dammsugare för att hon sög upp spillt vatten med den när hon inte orkade torka.
Ibland kom det små häften i kuvert på posten som man skulle fylla i och skicka vidare. Oftast var de hemmagjorda av rosa och grönt papper med klistermärken på omslaget och man skulle skriva någonting fint eller roligt i den och när den blev full skulle den skickas tillbaka till skaparen vars adress stod på baksidan. Inuti stod saker som "Killar är som toaletter. Antingen upptagna eller fulla med skit" och "Rosor är röda, violer är blå"-dikter. Och de där små böckerna fulla av småtjejers klokheter, kärlek, besvikelser och funderingar skickades kort och tvärs över landet, från det ena flickrummet till det andra som en stafettpinne av ord. Tänk om man hade haft en sån kvar. Ett litet tidsdokument över småtjejers tankar i det tidiga 90-talet. Då skulle jag lägga det här, tillsammans med alla andra viktiga brev:

söndag 8 januari 2012

Photo a day 3. Something you adore.

Papper och tyg. Nästan allt jag tycker om har med papper och tyg att göra. Det jag läser, det jag klär på mig, det jag klipper, klistrar, ritar och syr. Och den där sekunden, en bit in i arbetet, där jag plötsligt inser att det kommer att funka, att all tankekraft och planering och småpill kommer att falla ut som jag tänkt, eller bättre, den där sekunden när jag inser att jag kommer att tycka om det jag gjort, den sekunden är värd varenda felsydd och uppsprättad söm, varenda felklippt pappersflik och varenda havererad idé.

lördag 7 januari 2012

Photo a day 2. Breakfast.

Jag har ibland väldigt lätt att tillskriva småsaker yttersta vikt. Ett exempel är frukostens kaffekopp. När jag tar den ur skåpet ska magen vara överens. Någon typ av bukbaserad intuition ska bekräfta koppvalet, annars måste jag byta tills det känns lugn och stilla innanför naveln. Jag är inte säker på vad som skulle hända om mina små ansträngningar slog fel, troligtvis inget särskilt dramatiskt, men precis som med vidskeplighet så är bara tanken stressande. Det skulle ju kunna, rent teoretiskt, innebära dålig karma resten av dagen om jag inte lyssnade in detta viktiga noga.

fredag 6 januari 2012

Vi får se, men börjar ändå.

Photo a day challenge, stulen från Cinderalley. Jag vet inte hur det blir med denna utmaning men vi provar. Kanske blir det kanske inte. Under min föräldraledighet hade jag "Projekt: En om dan" som återfinns i etikettmolnet till vänster. Nu blir det nya tag, kanske.
1. You.
Jag började året med att ge mig själv en ugglemedalj. Jag verkar göra så. Det är tredje året i rad jag skaffar ett smycke alldeles runt nyåret. Något som, på ett mer anspråkslöst sätt än det låter, får tjäna som ledmotiv för hur jag skulle önska att det nya året ska spela ut/kännas. Förra året var det en gammal cykel, i år har det visat sig vara en uggla. Lugn och klok med ögonen alldeles öppna. Sån vill jag vara 2012.

Plötsligt händer det.

Till exempel när barnet ligger på golvet och vi byter blöja och han fingrar på grejer och bubblar och helt plötsligt från till synes ingenstans kommer det:
- Mänboj, mänboj, hm-hm-umm-me, mänboj mänboj!

Jag dog. Hade tröstat mig med att han är LITE för liten och att Manboy-flugan skulle ha blåst över när dagen för Knappen-sjunger-radiohits väl kom.

A: "That's it. Inget mer dagis."

Var vänlig utveckla "utan hot om repressalier", tack!

Jaha, nähe. Det missionerande kopimistsamfundet som erkänd religion. Vad säger ni?

Tid för bot och bättring.

Knappen har i ett obevakat ögonblick pillat in två filmer i dvd-läsaren på min dator. Så fort jag öppnar den nu så hickar, stånkar och stönar den för att försöka krysta ut de där skivorna. Inga osthyveltrick i hela världen har kunnat rädda situationen. När jag tog med datorn till Mstore för att få hjälp kikade killen på den och sa "Ehm... oj...då." Sen tog han datorn under armen, BACKADE in på kontoret, sa "Du vill nog inte se det här" och sköt igen dörren efter sig.
Efter att ha vankat av och an utanför kontorsdörren som en ängslig lejonmamma fick jag komma in i kryptan där min älskade laptop låg uppfläkt och exponerad på ett högst beklämmande vis och datakillen sa försiktigt "Den har varit med om ett och annat den här... Fläkten har nog blivit överhettad... ett par gånger". Ordet "smält" förekom. Jag kände mig som om jag blivit påkommen med att tjuvnypa en hjälplös mycket mindre person. Dessutom satt en av de där filmerna hela vägen in i maskineriet och kunde inte hjälpas på plats. Plus att den tydligen var rätt "seg". Allt var fel och jag blev röd av skam.
Nu har jag lovat att jag ska åka med den till deras huvudkontor, programmera om den och uppgradera ramminnet. Jag vågar knappt åka dit av rädsla för de där blickarna av sorgset medlidande som inte jag, utan datorn får av kunskapens män. Dessutom kommer de behålla den några dagar. Och jag riktigt känner hur de inte kommer vilja släppa iväg den tillsammans med mig sen, hem till ett liv av både psykisk och fysisk misshandel. Men jag lovar, hädanefter ska den bara stå på plana, hårda ytor, jag ska rensa och hålla ordning, radera och sortera för allt vad tygen håller. Jag ska ta hand om dig, lilla Booken, jag ska bli en mycket bättre användare.

torsdag 5 januari 2012

Verkstan presenterar: Den ovälkomna tröjan.

Jag: Titta! Mamma har sytt en tröja till dig!
Knappen: Näe.
Jag: Nej? Tycker du inte den är fin?
Knappen: Näe. Inte fin.
Jag: *spelar oberörd*
Knappen: *poserar likväl*

tisdag 3 januari 2012

Vad har jag där att göra? Igen?!

Konsumentgnäll!
En dag ska jag söka jobb på Zara som ett arbetsmiljöexpriment. Jag vill veta hur det är att jobba där, varför det är så konstig stämning, varför man håller benhårt på kassa/golvschema trots att det resulterar i att kunder få stå i milslånga köer trots att det finns obemannade kassor att jobba med medan personal strosar runt och småpetar på klädhögar som om de mest fördrev sin tid i väntan på att sluta.
Och så undrar jag varför tjejen framför mig i kön inte fick köpa den lite trasiga blusen på rean, trots att hon ville, med motiveringen att de "inte har något rabattsystem". Okej, så här. Vara är trasig, kund vill ha ändå. Antingen kan du sätta ner den tex 20% och bli av med den, till och med få betalt för den (åtminstone inköpspris och gå +-0) eller behålla ett trasigt plagg, inte kunna sälja det och inte bara slänga företagets pengar i sjön utan dessutom gå miste om försäljning.
Jag vet inte, jag bara jobbar i detaljhandeln, men min spontana reaktion skulle ju vara att lösa problemet enkelt med att sälja vara, ev tjäna lite pengar, men framför allt få nöjd kund som förmodligen kommer tillbaka, om inte annat så för den goda servicens skull.
Jag gissar att A, som själv jobbat som butikschef, kommer att förklara detta obegripliga när han kommer hem.
(Snart borde Zara få en egen etikett här på Äpplet, så mycket funderingar jag haft ang. den butikskedjan i mina dagar.)

We meet again. (Who?)

Igår kom min gamla gympalärare från högstadiet/gymnasiet in på jobbet. Till en början kände han, av förståeliga skäl, inte igen mig, det var trots allt 14 år sen vi sågs senast men tillslut kunde jag inte låta bli att ge mig till känna. Jag hade tänkt att det hela skulle gå lite smidigt om jag frågade mest om honom, så han slapp stå där och försöka komma ihåg vem jag var av alla de där tusentals eleverna som passerat hans gympasal.
Men han insisterade på att fråga mig saker som "Och hur är det med... syskonen då?" och när jag då blev tvungen att tala om att han måste förväxla mig med någon annan eftersom han med största sannolikhet aldrig träffat något av mina syskon så insisterade han på det också och sa "Nej, jag förväxlar inte!" och fortsatte med att fiska efter vad jag "gjorde annars" och liksom verkade vänta sig att jag skulle berätta om det där jobbet han visste att jag egentligen har. Det hela blev ohållbart när jag sa att vi flyttat tillbaka ut på ön och han sa att han "hörde det!" och jag skulle kunna sätta stora pengar på att han omöjligt kan ha "hört det". Innan jag lämnade den här förorten 1998 för att bli stadsbo hade jag absolut INTE lämnat ett så pass stort intryck på kollektivet att mitt väl och ve skulle diskuteras i kassan på ica mer än 10 år senare. That's a fact.
Hädanefter tänker jag fundera en gång till innan jag hoppar på någon gammal bekanting som inte sett mig sen jag hade Filippa K stretchjeans och två skjortor utanpå varandra i mitten av 90-talet.
Och redan igår borde jag ha vetat bättre eftersom när jag sist gjorde en dylik manöver fick en smärre föreläsning av en lärare jag haft i ett år i okänt ämne om att jag borde gå kurs och bli entreprenör, det skulle "passa mig!" Eh, va?

söndag 1 januari 2012

Gott nytt.

Våra framtida nyårsaftnar är klara nu eftersom A efter middagen helt sonika pekade med hela handen och talade om för våra gäster att de ska alltid komma till oss på nyår. Då ska vi ha trevligt och summera året och ska därför anstränga oss att lägga sådant på minnet nu under 2012. 2011 summerade vi efter bästa förmåga, det innehöll en del musik, mycket bra litteratur, en hemsk men magkrampsrolig bajshistoria, en del ångest men också självständighet och insikter. Jag summerade att "Born this way" med Lady Gaga var årets bästa poplåt och lämnade därmed den nyklassiska elektronican därhän.
20 över 12 somnade jag i soffan och blev snart dirigerad till sängen innan våra gäster ens hade gått hem. Jag hoppas att de kan finna i sina hjärtan att förlåta mig för det.
Fasligt trevligt var det iallafall.
Och som vanligt fotade jag maten mer än sällskapet, trots att jag hade haft ett allvarligt samtal med mig själv om det där innan.



2012, jag hoppas mycket på dig.