Bokhandelsnostalgi

En bra grej med att ha varit borta från jobbet så länge är att det (nästan) blivit mer en bokhandel än mitt jobb. Jag kan gå in där nu och botanisera, läsa halva baksidestexter, dra fingret längst ryggarna, fnysa åt det som jag tycker illa om, le åt det jag gillar. Utan att behöva någonting, utan att kväva ryggradsimpulser att rätta till, fylla på, fronta, fila på tipslappar. Jag kan göra som jag gjorde då, för sju år sen, innan jobbet: bara gå in och njuta. Nog för att jag njutit i jobbet också men ja, ni fattar.

Som en helt vanlig person ledde detta till att jag idag köpte två böcker:

Neil Gaiman "Trigger Warning". Oh Neil, min Neil. Blir helt lycklig av att veta att jag har det här framför mig. Alltså, hanses short fictions (och comics. och romaner.)... Lägg vantarna på ett ex av (den nu till åren komna) "Smoke and Mirrors" om ni kan. Litteraturkärlek.

Även Martina Montelius "Främlingsleguanen". En 5-åring säger upp sig från dagis och hasar sig fram genom vardagen och förorten helt allena bortsett från en tysktalande leguans sällskap. Kommer enligt utsago att bli bisarrt, vemodigt och alldeles underbart. Hej!

Vänder blad efter denna bokskandal.

Tänkte att jag så här i nyårstider kunde lista årets bästa böcker. Är ju trots allt både nörd och bokhandelsanställd. Här kommer listan:
1. "Burial rites" av Hannah Kent. Mycket bra och vacker debut om en dödsdömd kvinna i ett kargt 1820-talets Island. Bygger på verkliga händelser.

Och eh, ja. Det var det. Det var den enda bok jag läste från början till slut under hela 2014 och till och med det är en sanning med modifikation eftersom jag läste ut den i förrgår. Det här var i särsklass det absolut sämsta bokåret jag någonsin haft. Till och med 1989, när jag var tio år, var bättre. Då läste jag Kerstin Sundhs "Boken om Marie". Tre gånger.

Nu gör vi om. Gör rätt.

Hepp! Dagens boktips!

Nu slutar jag ursäkta mig och bestämmer att jag helt enkelt plockar lite russin ur den här novemberlistekakan.

När jag väntade Junior läste jag över sommaren igenom hela Utvandrar-eposet. Jag tänker fortfarande på Karl Oskar och Kristina på veckobasis. Ibland älskar jag dem. På all helgona tänkte jag att jag skulle gå till Mobergs grav, han ligger tydligen på samma kyrkogård som pappa.
Jag såg "Kristina från Duvemåla" när den spelades på 90-talet och har sen förra sommaren grämt mig över att jag inte hade läst eposet då och inte hade vett att fatta vad det var jag såg på riktigt. Och nu när jag googlar den ser jag att den kommer sättas upp på Cirkus nästa höst! Den sanslösa PEPPEEEN! Kråkan, vi går!

Annars kan man läsa nästan vad som helst av P O Enquist. Men särskilt "Nedstörtad ängel" och "Kapten Nemos bibliotek". Kung P O.

Dagarna emellan.

Ut på en räkmacka, in på en stenhård levainkant som ser god ut men är smärtsamt seg att tugga isär.
Jag har börjat året med att vara sur. Ska nog sluta med det snart. Det kör ihop sig ibland och sen löser det upp sig som en trasslig knut som plötsligt, oförklarligt faller isär.

Läser David Vanns "Goat Mountain" och Vann är ju inget lyckopiller direkt. Tre generationer män, befinner sig på sin årliga jakt på släktens jaktmarker. Testosteronet, vapnet, blodet, dödandet, gemenskapen i att dela bytet, släktskapet som förseglas med gevär från hand till hand. Barnbarnet, 11-åringen som för första gången får ett eget vapen under jakten, börjar resan med att kallblodigt skjuta ihjäl en främmande jägare som upptäcks på markerna. Mordet sätter alla relationer och lojaliteter i gungning och på Vannskt manér börjar det långsamma, ångestladdade sönderfallet, kantat av de otroligt detaljrika och målande miljöbeskrivningarna som nästan skapar en femte huvudkaraktär utav naturen. Svinbra som vanligt, men olidligt.

Annars fick jag videung av grannen. Rör vid dem och tänker att skillnaden mellan dem och Junior inte är så stor som man kan tro.

Tips eller knep som jag vill dela vidare.

Design House Stockholm har släppt en Elsa Beskow-kollektion som finns på Hemtex. Kolla här:

Det är ett tips till alla litteraturälskare, alla porslinsälskare och alla som älskar mig men inte vet vad ni ska köpa i födelsedagspresent/julklapp.

Ett knep jag upptäckt funkar mycket bra när man ibland kanske behöver lite perspektiv på tillvaron är att skaffa en bebis, vänta någon månad eller två tills hen är stor nog att avsluta varje amningspass med en på alla vis engegerande monolog tillägnad bröstvårtan. Det kan vara en kärleksförklaring, det kan också vara funderingar i största allmänhet, det vet man inte så noga. Men att få lyssna på de här utläggningarna kan göra den mossigaste av dagar lite ljusare.

2013 års bästa bok.

Det var en helt okej boksommar, tyckte jag. Sen började jag sent om sider läsa Mobergs Utvandrar-epos och dog genidöden. Åter igen ställde jag mig frågan: Hur har jag levat innan detta episka?! Kommer ihåg för typ 10 år sen när Kråkan var tvungen att gråta en stund efter att ha avslutat "Sagan om konungens återkomst" bara för det sorgliga att det hela över huvud taget tog slut. Lite så var det. Jag var tvungen att sörja både Kristina och Karl Oskar ett tag. Jag kan på riktigt säga att jag känner mig som en lite rikare person efter detta.

"Om detta talar man endast med kaniner" av Anna Höglund.

Hej, här kommer jag med boktips! Anna Höglunds "Om detta talar man endast med kaniner". Jag ä l s k a r såna här böcker. Enligt bokhandeln är det en bok för 9-12-åringar men för mig är det en av de där helt ålderlösa böckerna, de som snarare är för en viss typ av person än en specifik ålder. (Som tex flera av Shaun Tans titlar). Det är en total enmanshow i det avseendet att författaren också är konstnär, eller kanske är konstnären också författare, hur som helst känns både text och den suggestiva, ibland nästan kusliga, bilden som ett högst personligt avtryck av just upphovskvinnan. Inte nödvändigtvis på det sätt att det sökande efter sammanhang och samhörighet som huvudkaninen söker är hennes eget, men uttrycket; den säregna mörka tonen i berättandet, både visuellt och textuellt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att låta skitnödig men kontentan är att den här fantastiska, vemodiga lilla pärlan lämnar mig inte bara lycklig på det sätt litteratur då och då gör utan även omåttligt nyfiken på vad mer för oemotståndliga märkligheter som rör sig inuti Anna Höglunds hjärna.

Läsdippen.

Jag har hamnat i en läsdipp. Så dåligt. Men vad läser man efter Utvandrar-eposet liksom? Fyra böcker har jag börjat på men sen bara helt sonika slutat läsa efter typ 50 sidor. Nu ligger de strödda över vardagsrummet som förkastade sommarkatter. Istället sitter jag och klickar hem andra böcker från nätet som verkar mycket intressantare och bättre.

I början av veckan låg det fyra bokpaket i brevlådan. Fyra! I knappt 20 underbara sekunder fick jag trycka dem mot bröstet på väg upp för grusgången och bara ÄLSKA bokpaket, innan jag kom in och insåg att det var A som hade beställt böcker med mitt konto. "The origins of the first and second world wars". Ja jo, visst. Men var är min fantasynovellsamling?! Besvikelsen. Ja, ni fattar.

Oh, the pleasure.

Köpa böcker. Mmm, blir alldeles gosig och mjuk i hela hjärtat. Trots att jag vet att åtminstone den sista i raden kommer generera skrik-i-kudden-ångest. Gör ingenting alls, ge mig bara.

Månadens läsupplevelse. På tiden, kan man väl säga.

Läser Mobergs Utvandrar-serie. Är 200 sidor in i andra boken, "Invandrarna", och som vanligt när jag läser klassiker blir jag helt ställd över hur bra det är! Trots mina sex år i bokhandeln (plus de föregående 10 som allmän nörd) när jag fortfarande en pubertal föreställning om att klassiker är "gamla" och "sega". Håller visserligen på att krevera på denna eviga Gud som aldrig lämnar någon i fred och vill allt som oftast örfila högfärdigheten ur folk till höger och vänster men personporträtten, miljöbeskrivningarna! Allt det som borde vara skåpmat för varenda självutnämnd littvetare som jag! Måste skärpa mig, känner jag. Walk the walk, liksom.

Bara Karin Holmbergs broderade omslag till nya pocketutgåvan. Briljant!  

Jahapp. Knyta ihop den här säcken då.

Okej. Utan att på något vis föreslå att sommaren är över eller ens på sista versen *visslar oberört* tänker jag att det iallafall är dags att summera sommarens läsning.

Jag gick ut hårt med vad min chef har kallat förra årets bästa roman: "Den osynliga bron" av Julie Orringer. En kärlekshistoria förlagd till 30-talets dekadenta studentliv i Paris. Den unge Andras från Budapest studerar arkitektur och förälskar sig i den äldre, hemlighetsfulla balettlärarinnan Klara. En komplicerad men passionerad affär ska det visa sig tills kriget kommer och det blir elände, hjärtskärande och ganska spännande.
Jag hade ju orimliga förväntningar så klart efter att ha hört min chef sälja den på jobbet det senaste året och det blev ju som det blir då. Jag tyckte om den, helt klart perfekt hängmatteläsning över semestern, absolut läsvärd men att dra till med "årets bästa roman" vore att överdriva. 3,5 äpplen av 5 möjliga.

Sen: David Vanns "Dirt". Älskar Vann. Alltid rått, alltid ångestladdat.
Galen, 22-årig new age'are, lever i en kvävande och isolerad tillvaro tillsammans med sin känslomässigt klängiga mamma. Ett gammalt arv försörjer dem båda men hotas av moster Helen och 17-åriga kusinen Jennifers giriga klor. En gemensam resa till familjens gamla landställe tvingar relationerna till sin spets där Galen slits mellan ett sexuellt maktspel med kusinen och den alltför klaustrofobiska relationen till sin mor. På Vann'skt manér eskalerar det hela både långsamt och smärtsamt till sin absoluta kokpunkt.
Trots att den har samma febriga kvalitet som vanligt, trots att Vann inte duckar för det som skaver och luktar och osar i det mänskliga psyket, så är det långt ifrån hans bästa roman. En överraskning är dock hans talang för sexscener, det är den skeva maktbalansen mellan Galen och Jennifer som stannar kvar längst efteråt tillsammans med Galens allt mer desperata sökande efter transcendens som tar sig oanade former. Men någonting saknas, och jag har svårt att sätta fingret på det. En dimension kanske, av något slag. 3 av 5 äpplen.

Efter det var jag kanske sist på bollen någonsin och drog äntligen igenom "Cirkeln" av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Behöver jag ens säga det? Fantasydrama där unga häxor bekämpar onskans makter i skolmiljö i svensk småstad.
Antar att den blev lidande av samma förväntningsproblematik som "Den osynliga bron". Har hört för många, för lyriska röster om den. Bra men jag blev inte blown away, tyvärr inte ens nog för att läsa andra delen. 3 generösa äpplen av 5.

"Nightwoods" av Charles Frazier. Långt ute i vildmarken, alldeles invid en sjö och på lagom avstånd från småstaden på andra sidan lever Luce ett lugnt, ensamt liv som vårdnadshavare av ett gammalt nedlagt vildmarkshotell. Frivilligt avskuren från det mesta av socialt liv och mänskliga relationer lever hon i övertygelsen att andra människor för det mesta ändå aldrig är att lita på. Tills den dag barnen kommer. Som enda levande släkting blir hon plötsligt även vårdnadshavare av sina två märkliga skräckslaget stumma syskonbarn, kvarlämnade i världen efter att deras mor mördats. Och med barnen kommer inte bara ett nytt liv, ett nytt ansvar utan även det förflutna med sina nattsvarta skuggor och bränder.
Det här är det första jag läser av Frazier men absolut inte det sista. Inte bara med ett vackert språk utan även med ett fantastiskt öga för dynamik och detaljrikedom målar han upp porträttet av den självständiga råbarkade kvinnan Luce såväl som de introverta och outgrundliga barnen. Med finstämd förståelse för människors egenheter och ibland oförklarliga sätt låter han relationen försiktigt växa fram samtidigt som det förflutnas mörka hot långsamt men obönhörligt närmar sig. Sommarens bästa bok. 4 av 5 äpplen.

Och så "The ocean at the end of the lane" av husguden Neil Gaiman.
Kort: berättarjaget återvänder till sin hemort och översköljs av minnen från barndomen då en inneboende de hade i huset stal familjens bil och begick självmord i den och därmed rörde upp mörka krafter som borde stannat där de var. En ny vänskap föds och blir startskottet på den magiska saga som följer.
Neil Gaiman är oslagbar som sagoberättare. Hans historier sprakar alltid av magi, värme och fantastik och beskrivs både som fantasy, sagor och fabler. Det finns nästan ingenting i hans bibliografi som inte skrivit sig rakt in i hjärtat på mig (förutom "Neverwhere" av någon märklig anledning), vare sig han skriver för barn, vuxna eller i serieform (fast det är klart, "Sandman"-serien är sjukt svårtoppad). "The ocean..." sägs vara den första vuxenromanen sen "Anansi boys" men jag vet inte om jag håller med. Den känns mer ungdomsroman, storyn är rakare, enklare, utan krusiduller och i sig en alldeles underbar liten historia. Men det stannar också där, det blir inte episkt vare sig i handling eller kvalitet, utan nöjer sig med att vara "en underbar liten historia". 4 små äpplen av 5.

Kung Cronin.

Förut när jag inte bloggade på jättelänge så läste jag en del böcker istället. Bestämde mig efter "The Twelve" att jag ville läsa ALLT av Justin Cronin. Det visade sig vara inte jättemycket MEN en av titlarna var "The Summer Guest". Så. Himla. Bra. Relations-/kärleksroman med en spindelväv av karaktärer vars öden är mer eller mindre ihoptrasslade med varandra. Lugnt tempo, vackra miljöer, dynamiska porträtt, välarbetat språk. Inte en vampyr så långt ögat når och ändå svinbra. Läs den.

Morris Lessmore.

Alltså, de på mitt jobb, så himla fina. "Vi har fått en bok skickad till oss från ett förlag som vi tror att du vill ha."
"Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna" av William Joyce. Jag såg den här historien som animerad film för ganska länge sen och la upp den här också eftersom den räddade mig från att dö hopplöshetsdöden efter att vi pratat om Katrin Zytomierskas människosyn i hennes lchf-bok.
Och nu finns den som bok i svensk översättning. Ska ni köpa en bok i julklapp till någon, gammal som ung, köp den här.

Och här är filmen, finaste, finaste filmen:

The Twelve och ångesten.

Jag har börjat läsa "The twelve" och har redan grinat, återupptäckt varför jag tyckte "The Passage" var så bra men också varför jag vanligtvis inte läser skräck och sånt. Var ute för en stund sen och tyckte mig höra mystiska ljud överallt och se saker skymta förbi bakom ungefär varenda grässtrå.
Nu ska jag gå och lägga mig och tänka på mina nya kökshanddukar istället. De är fina och ofarliga och sliter inte folk i stycken hur som helst.

Jobblogg.

Insåg häromdagen att jag uppnått ett av mina privata små mål på jobbet. Jag har ansvaret för engelsk pocket där och jag gör allt jag kan för att vårda min lilla avdelning med kärlek. En kund hade kommit in i veckan och talat om för min kollega att han uppskattade alla de rekommendationslappar jag satt upp där och att det hade visat sig att jag, av lapparna att döma, har så "bra smak" så han hade helt sonika sagt till sin fru att när det är dags att köpa julklappar så kan hon bara gå hit och köpa i princip vad som helst som Sofia har satt lapp på så kommer han att vara en mycket glad person efter det! Jag blev alldeles varm i hjärtetrakten och går nu omkring och funderar på vad mer jag kan skriva om och om det inte skulle vara fint att smyga upp en liten hälsning till honom, kanske: "Hej du, engelsmannen med julklappsjagande fru, läs den här!"
 

Bokblogg.

Läste precis hos Josefine att hon beställt The Twelve och insåg att det måste ju jag också göra omedelbums. Precis som Josefine är fantasy/sci fi-genren inget jag vanligen gillar så där men The Passage knockade mig och nu har jag sålt den svenska översättningen i pocket så mycket på jobbet att den åkt upp på vår topp 10-lista, vilket i princip ALDRIG händer (om det inte är ungdomsböcker, hej Twilight och Cirkeln) om det inte är skön- eller facklitteratur. Mkt nöjd. Och tack, Josefine, höll ju på att glömma!

Har också läst ut Melina Marchettas Jellicoe Road nu. Och jag tyckte så himla mycket om den. Den var som en sagodröm som var ömsom hjärtskärande vacker och ömsom hjärtskärande smärtsam. Vid ett par tillfällen hade jag lite svårt att hålla isär allt folk, vem som hörde ihop med vem och så men det redde ut sig tillslut. Och jag fick gråta en skvätt på slutet och det är alltid ett gott tecken. Så, Josefine, tryck på köp-knappen! Och Linn, I'm dying to know varför du inte gillade den?!

"Miss Peregrine's home for peculiar children" av Ransom Riggs.

Och medan vi väntar med stor spänning (jodå) på recensionen av "Jellico Road" kan jag passa på att tipsa om en annan himla bra ungdomsbok. "Miss Peregrine's home for peculiar children" av Ransom Riggs.

16-åriga Jacob har alltid älskat sin överlevare till farfar högt. Hans livshistorier om krig, äventyr och spänning har tagit stor plats och varit en ömsint mötespunkt för de två generationerna. Berättelserna från det barnhem där farfar växte upp ligger dock varmast om hjärtat. På en enskild ö utanför Wales låg Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, barn med krafter utöver det vanliga, barn som kunde sväva, vara osynliga, läsa tankar. Ju äldre Jacob blir desto mer börjar han dock tvivla på sanningshalten i dessa fantastiska historier men när farfar plötsligt dör och lämnar ett märkligt meddelande efter sig börjar Jacobs resa, som ska ta honom både bakåt, framåt och inåt.

Ransom Riggs är fascinerad av gamla, märkliga fotografier och har byggt både den här och den nyutkomna boken "Talking pictures" kring just den typen av nötta, förkastade bilder som man bara hittar i skrothandlares mest dammiga hörn. Det är skrattretande, konstiga, oförklarliga och ofta obehagliga bilder och i "Miss Peregrine's..." så fungerar de nästan som ett perfekt soundtrack till historien. De bygger, illustrerar, förankrar och fyller i och kvar blir en otroligt levande och spännande och ibland ganska läskig saga.

Under ett par sidor där jag trodde att jag hade klurat ut boken men insåg att jag hade fel så blev jag ett ögonblick besviken. Men förstod snart att det var en ganska fantasilös och alltför jordnära, ospektakulär besvikelse. Jag kom på mig själv med att vara en trist typ som inte trodde på fantastik i världen. Det ska jag lägga av med nu. För man vet faktiskt inte.

Citatet "Who knows what (evil) lurks in the heart of men" snurrar i min skalle. (Kråkan, vart kommer det ifrån?!) Nu kanske det inte är så mycket evil som lurks i människohjärtat just här, men iallafall, jag återkommer till det; man vet faktiskt inte. Och nu kommer ett citat till (men alltså, ursäkta om jag spårar lite nu, kan inte hjälpas) och börjar snurra, som skrevs lite på sniskan i mitt kollegieblock av min kompis Johan under någon astråkig lektion på gymnasiet: "Science is cold damn murder of magic". Någon hårt kan tyckas nu men det är min kontenta. Att tro på lite magi i världen.


Jo, och på temat måste jag än en gång rekommendera Black and wtf. Briljant.

Ses på andra sidan.

Jag hade tänkt att blogga lite idag. Kanske berätta något fyndigt eller så. Men så köpte jag en bok på jobbet och eh, tyvärr. Jag kan tyvärr inte tänka på annat just nu.

"A monster calls" av Patrick Ness.

Siobhan Dowd var en ungdomsförfattare som helt gått mig förbi. Under sin levnadstid släppte hon två ungdomsromaner, ytterligare två gavs ut postumt efter att hon gått bort i bröstcancer endast 47 år gammal. Material till en femte lämnade hon dock efter sig, ett synopsis, karaktärskisser och en början. Patrick Ness fick uppdraget att slutföra det Siobhan påbörjat, "A monster calls".

Conor har, ända sedan hans mamma påbörjade sin cellgiftsbehandling, förförljts av en mardröm full av skräck, mörker och kalla vindar. En natt när han vaknar upp kallsvettig i sängen står ett monster utanför fönstret. Ett ursinnigt, uråldrigt monster som vill Conor något, vill ha någonting av honom, kanske det värsta av allt; den innersta sanningen.

Det är en berättelse om kärlek och rädsla, utsatthet, ensamhet, sorg men också hopp. Jag snubblade av en slump över den här boken, som man ofta gör med de allra bästa. Jag ska inte säga så mycket mer om den än att ni bör läsa den. Finns i pocket men läs ännu hellre den illustrerade utgåvan (för en spottstyver här tex) där illustratören och konstnärens Jim Kays svarta, taggiga bilder kryper och slingrar sig kring texten som den perfekta inramningen till monstret och Conors relation.

Patrick Ness och Siobhan Dowd träffades aldrig men kärleken till hennes tidigare verk och den stora omsorg han känt kring det arv han ombetts att föra vidare lyser genom hela texten. Redan vid förordet är jag kär i den. "Here's what Siobhan and I came up with. So go. Run with it.
Make trouble."

På jobbet bara.

Bokdag på jobbet, mumma. En himla massa förlag med en himla massa författare som presenterade höstens böcker. Idag har jag grinat till Jonas Gardell, skrattat så jag var tvungen att torka tårarna med hela handflatan med Glada Hudik-grundaren Pär Johansson, blivit varm i hjärtat av Ulf Stark, velat ta med mig Pija Lindenbaum hem, suttit mållös inför Jan Guillou, varit bestört inför Johan Hedenberg och ska nu genast läsa hans bok "Lill-Tarzan å jag". Hade ca 20 kilo böcker med mig hem. Nu är jag trött och yr av att ha suttit still i en biofåtölj i 7 timmar men glad och pepp inför bokhösten!