torsdag 3 november 2016

Se den här. För att det inte finns någonting som är viktigare.


(Undvik kommentarsfältet på youtube dock pga... "folk". *skjutmig*)

fredag 28 oktober 2016

Nu ska ni få höra.

Igår var vi på studiebesök igen. Hallwylska palatset, sedemera Hallwylska museet på Hamngatan. Ännu en sån där byggnad man gått förbi en biljon gånger och inte haft en susning om vad som finns innanför. Wilhelmina von Hallwyl (född Kempe) var dotter till en industrimagnat och arvtagerska till en rekorderlig förmögenhet. Företaget fick hon, i egenskap av snippfolk, inte ta över utan hennes make Walther von Hallwyl fick ratta det medan hon ägnade sig åt "sina samlingar" istället. Hallwylska palatset byggdes, helt utan ekonomiska begränsningar, som parets representationsvåning, privata vinterbostad och kontor och stod klart vid sekelskiftet 1900. 1920 skänktes fastigheten till svenska staten, paret bodde kvar tills de dog (1921 resp 1930) och ett par år senare öppnades det för allmänheten som museum, där både den stilhistoriska blandningen i inredning och arkitektur såväl som Wilhelminas samlingar är av historiskt intresse.
There you go, varsågoda. 


Trapphus, inspirerat av Stockholms slott med den stora skillnaden att där slottets marmor endast är imitationsmålad är Hallwylskas äkta.


Stora salongen i guldbarock och rokoko med äkta 1500-talstapeter i tyg. Inga konstigheter.


Självaste Wilhelmina von Hallwyl (till vänster) gymnastiserar i det privata gymmet tillsammans med vännina och sällskapsdam. Hon var även intresserad av bodybuilding.
Skoja ba. För hållningens skull. Dock att det även finns en kägelbana på vinden där en betjänt fick sitta i ett vadderat hörn och ställa upp käglor och skicka tillbaka klot genom ett rör i väggen. Om vi flyttar vill jag ha en sån.

torsdag 27 oktober 2016

När tant går på fest.

Var på skräckfest i helgen. Fick feeling i bilen på vägen dit med mitt köttsår på halsen. 
Så sjukt länge sen vi var på hemmafest. Eller någon typ av fest. Det var fint och roligt och gott och vid 11-rycket åkte vi hem som ett annat pensionärspar. På riktigt? Hur gött kan en kopp te och en tv-serie vara liksom?! Skitgött faktiskt. Fest bra men hemma bäst. 


Är ändå inte så bra på det där med halloween. Alla var så läskiga/äckliga på festen att jag fick anstränga mig för att äta och mådde lätt illa hela tiden. Vågade inte ens gå på toa pga:


Ska i ren överlevnad hädanefter endast dricka saft och äta hallonsnören i alla mina dagar nu.

fredag 21 oktober 2016

Jag ska bara.

Idag har jag jobbat hemma. Det är verkligen en fråga om dagsform när det gäller hur bra jag är på det. Jag började redan på morgonen med att bjuda en annan hemmajobbande granne på lunch när vi sågs på förskolegården. "Ja! Men en jävligt kort lunch för jag måste jobba" sa hon och jag sa "bra, det borde jag med". Sen gick jag hem och googlade efter en artikel helt förgäves hela förmiddagen och var tillslut så lä på hela skiten att jag lagade mat sjukt långsamt i en timme innan hon kom. Vi åt en jävligt snabb lunch på 1,5 timme och efter det så la nippertippa upp en bild på en episk tisha på instagram som jag ju naturligtvis var tvungen att åka och skaffa i detta absoluta nu och inte en sekund senare.
Till mitt försvar kan dock sägas att jag lagt en hel del tid på att fundera över en uppgift i skolan och kommit fram till hur jag ska lösa den, plus experimenterat lite med det så helt värdelös har jag faktiskt inte varit. Äger däremot den episka GRL PWR-tishan nu och är övertygad om att den kommer att lösa alla problem.

Orelaterad bild Junior tog på mig i somras:


onsdag 19 oktober 2016

Ingenting försvinner. Allt finns kvar.

Igår var vi på studiebesök på Hagby Återvinningscentral i Täby. Helt surrealistiskt ställe. Jag är fortfarande helt mållös. Det är mängden, och att se den samlad som var svårast att smälta. Att den finns skrämmer inte riktigt lika mycket efter att ha fått en föreläsning av en kvinna där som berättade att mer än 98% av alla sopor de får in återvinns på ett eller annat sätt. Och att det kontinuerligt förs intensiv forskning och olika projekt som syftar till att återvinna mer effektivt men också på nya sätt. Återvinningscentralerna i sig står också under förändring på olika vis, till exempel genom ett samarbete med en konstnär vars konst av sopor visas på Stockby Åvc på Lidingö. Det finns även tankar om att ha en aktiv remake- och försäljningsverksamhet på återvinningscentralerna dit man både kan lämna sina gamla grejer men även köpa nygamla. Hoppfullt ändå. På ett märkligt kontraintuitivt sätt.






Det här påminde mig om den helt magiska dokumentären "Into Eternity" om Onkalo, anläggningen för slutförvaret av det finska kärnavfallet. Se den. Oavsett om man är intresserad av kärnavfall, filmfotografi, framtidsvisioner/dystopier, mystik, berg eller bara drömska kameraåkningar som får en att omedvetet lägga huvudet på sned och glömma bort att blinka; se den. Finns på youtube.

söndag 16 oktober 2016

Somrar och höstar.

Lite bitterljuvt är vi mitt i hösten igen. Den är så kort! Man blinkar och så är den över. Jag älskar hösten, hur den lågmält exploderar och falnar innan man hunnit sträcka ut handen och känna sig mätt. Jag älskar att få klä på mig igen. 

Förra hösten köpte jag och min mamma tillbaka hennes gamla torp som hon ägde i många år men sålde för 6-7 år sen. Det hade börjat fattas oss allihop, jag och A hade letat stuga i perioder, vi hade pratat löst om att köpa något tillsammans med min mamma och så plötsligt en eftermiddag satt hon vid vårt köksbord med skräckblandad iver i blicken och något stort på hjärtat. Hennes gamla torp var till salu igen. 

Vi åkte dit på visning och klev in i vad som skulle visa sig vara en lätt surrealistisk tidskapsel. Förutom att installera en kakelugn istället för den murade spisen och en annan soffa så var allt sig likt. Samma gardiner i fönstren, klämlampan på samma hylla i köket, korgstolen vid altandörren. Och de andra visningsbesökarna som inkräktare på något som fortfarande i allra högsta grad, och åter igen, kändes som vårt. Vi samlades på gräsmattan utanför, lite vid sidan av, sneglade mot torpet, blängde på de andra besökarna vars blickar och pekfingrar och måttband och planerande avfärdades som befängda, ur plats och klåfingriga. Och i den där lilla cirkeln, under de där första tysta sekunderna, jag som tittade på A som tittade på mamma som tittade på mig som tittade på henne som tittade på A och beslutet var på något sätt redan där, i kroppen på oss.



Så nu finns det sådana somrar och höstar för oss igen. Torpet är litet och vi behöver fortfarande hitta plats och form för oss alla att få plats, fysiskt och mentalt. Men det finns där igen. Som en liten diamant i skogen. 






fredag 14 oktober 2016

Om när vi åkte till London nyss.

För ca två månader sen skickade min bästis en länk till mig och ba "varsågod". I vanlig ordning visste hon ju exakt:


Där satt vi, på varsin sida av stan, och föll som furor. Men eftersom LP inte skulle komma hit inom någon som helst framtid insåg vi att vi nog behövde komma till LP. Så för typ tre veckor sen tog vi en intensiv 36-timmars tur&retur till London mitt i veckan för att gå på konsert. SÅ BRA BESLUT! På typ alla sätt. Jag och Kråkan reste iväg tillsammans längre än typ Kungens kurva för första gången på... snart 10 år?, gled runt i London som värsta hala lilla gänget och åt mat på asmysiga ställen, åkte skitmycket tunnelbana, fikade på grymma ställen, spontantatuerade Kråkan och såg LP på Bush Hall som var kanske den ultimata konsertlokalen! Spelningen var magisk, LP var så sjukt mäktig och alla levde lyckliga i alla sina dagar!


En 36-timmarsresa i halvåret kommer hädanefter att bli standard. Kanske blir det så att vi bara jagar runt efter LP de närmsta åren. Hon lär ju turnera med den platta som släpps lagom tills det är dags för nästa eskapad. Jag är på. Kråkan är det utan tvekan. Bra grej, det här.

onsdag 12 oktober 2016

Skolan just nu.

Vi läser stilhistoria i skolan nu. Vår professor är som en förkroppsligad version av ordet belevad. Han är så vältalig, hövlig, försynt och väluppfostrad att man vill krama och ruska om honom på en och samma gång. På ett bra vis.
Han tar oss alltid med på en evig radda studiebesök till stilhistoriskt intressanta platser. Förra läsåret gick vi runt och frös i slott. De här senaste veckorna har vi bland annat varit på Stadsbiblioteket, ritat av Gunnar Asplund och invigt 1928:


Folksamhuset i Skanstull, ritat av Yngve Tegnér och Nils Einar Eriksson, klart 1960:


(stilmässigt sjukt snurrigt ställe)



och Italienska Kulturinstitutet (ritat av italienska arkitekten Gio Ponti), som av en journalist när det invigdes i slutet av 50-talet beskrevs som "en elegant damsko utslängd i gräset":


Här innertaket i "teatern"/aulan/hörsalen:



Den här kursen avhandlar 1900-talet alltså. Osäkert om det är den faktiska kursen eller professorn jag gillar bäst. Hur som helst är det hela himla fint.

onsdag 5 oktober 2016

Om den här bloggen. Fast om en jordkällare också.

En gång i begynnelsen av vårt förortsliv hade vi en jordkällare. Den låg liksom ingrävd i en liten kulle, dörren var av grova, grönmålade plankor och man fick vika ihop sig själv för att komma in genom öppningen. Där inne stod hyllor längst ena väggen med någon enstaka glasburk på, annars tomma. Och så fanns spindlar. Enorma feta spindlar i massor.
Det var något så himla sorgligt med det där. Att själva utrymmet fanns där, utgrävt för att användas, för att en människa skulle gå in och ut och ta i bruk. Men det var så länge sen. Och nu var det liksom över. Jag passerade över gräsmattan, sneglade mot den gröna dörren och skämdes lite inför vem det nu var som lagt ner allt det där arbetet, alla de där goda tankarna. Ibland gläntade jag på dörren, höll andan och kikade med rynkad näsa in i mörkret. Och det rörde alltid på sig lite, dagsljuset som spillde in över stengolvet väckte de där tysta, stora spindlarna som hängde i sina nät.
Och jag. Jag slog igen dörren och rös. Gick in i mitt hus. Kokade kaffe och tittade åt ett annat håll.

söndag 1 maj 2016

Pms-veckans höjdpunkt

var härom kvällen när A var ute och drack öl med sin syrra och jag hade peppat för att laga pasta med zucchini och fetaost till mig och barnen. Eftersom A inte gillar zucchini men skulle bort och jag plötsligt insett att jag hade min zucchinichans så framstod genast denna anspråkslösa maträtt i all sin enkelhet som en gourmetmåltid för mitt inre öga. Det gick i vanlig ordning när jag lagar mat sådär. Det ena barnet petade i maten och det andra försvann.
Jag tröstade mig i min antiklimaktiska ensamhet med att äta pizzarester till efterrätt och chokladsås med lite glass. När Knappen väl dök upp ljög jag och sa att pizzan var slut så jag skulle kunna äta upp den själv senare. A proud moment.

För att ändå landa på fötterna framhålles dock min till synes outtröttliga tilltro till att jag en dag kommer att laga något som är, om inte MYCKET gott, så åtminstone jättegott. Vad härligt det ska bli.

söndag 24 april 2016

Om när jag dog lite grann av obekvämhet på ica.

En sak med att ha flyttat tillbaka till sin barndomsort är att man verkligen inte är ensam om det. Regelbundet springer jag in i gamla kompisar och bekantingar och bekantas bekanta och han med håret och hon med naglarna och kaxiga storasystrar och truliga småbröder och alla deras föräldrar. Ibland hälsar man, ibland inte. Ibland tittar man på varandra i smyg eller helt öppet och igenkänningen finns där men det räcker så. Och så ibland blir det som idag; så krystade konversationer att hela ens person vrider sig som en mask innanför huden och man hellre hoppar framför tåget än byter ett enda ord till i denna tornado av obekvämhet.
Vi har aldrig pratat förut trots grundskola och gymnasium under samma tak. Vi har gemensamma kompisars kompisar at best. Jag är övertygad om att hans fördomar om min töntighet är ca exakt lika intakta som mina om hans korkade snobbighet. Vi låtsas att vi inte ser varandra genom hela vår lokala lilla hutlöst dyra ica-butik men när jag hamnar bakom honom i kassakön märker jag på hans sätt att vända sig om att han har bestämt sig och gjort det oundvikligt. Jag tittar upp.
"Tjenaa!" utbrister han med höjda ögonbryn som om det var ett hett efterlängtat återseende. Jag hälsar tillbaka, som man gör, med ett obegripligt, av artighet (antar jag) framkallat, tonfall som om jag också bara väntat på att få träffa just honom och i samma ögonblick inser jag mitt misstag. Man kan inte sluta prata efter ett sånt hälsande. "Hur är läget då?" säger han och nickar lite. "Tack bra!" svarar jag med den där lätt höjda rösten som liksom hintar att det faktiskt är ganska bra, trots allt man kan tänka sig. "Själv då?" kommer jag på lite för sent och medan jag packar upp varor och aktivt undviker hans blick. Här har jag även hunnit stressa upp mig så mycket över att den här konversationen ens tagit fart att jag inte vet vad han svarar. Men jag antar något, för det blir tyst och han tittar på mig och det är plötsligt tyst för länge och febrilt letar jag efter något att säga eftersom jag tydligen nu tagit på mig att föra detta stelopererade ögonblick in i evigheten.
"Bor du här ute?" blir det. Det gör han. Typ. Han bor halva tiden i stan också. Jag får inte ihop det, det där luddiga svaret jag kanske borde förstå någonting av om jag bara var en annan person, så jag säger att "det låter ju... lagom." Lagom? Han är förvirrad, det märks på det lätt spända fnysskrattet och det är fan jag också för vad menade jag med det? Jag bestämmer mig för att det var ironiskt men det kan jag ju inte liksom tala om och nu har jag tänkt på det så länge att ytterligare en tystnad är alldeles för lång och han suckar jättehögt och säger att han plötsligt blev så otroligt trött! Jag med, känner jag. En och en halv mil har han sprungit idag, berättar han. OCH utfört någon annan slags träning innan också. Och jävlar vad trött han blev nu på en gång!
Åter igen funderar jag på varför han berättar det här nu så länge att han liksom hinner titta efter ifall jag tänker svara eller inte. Innan jag svarar funderar jag även lite på hur fruktansvärt löjligt, ÄNNU löjligare even, det här måste låta för en tredje part. Kan den parten möjligtvis vara någon bakom mig? Eller hon i kassan? Jag smygtittar på båda. De verkar inte höra eller så låtsas de bra.
Jag svarar, nu pinsamt sent, något putslustigt om att det är dags att ta helg på söndagkvällen. "Höhö!" säger han. Eller jag eller båda eller jag vet inte längre för NU MÅSTE DET TA SLUT! Och det gör det strax därefter när jag stint koncentrerar mig på kassörskan och han står med sina varor i handen och är färdighandlad och jag ser i ögonvrån hur han öppnar munnen för att säga något och jag snabbt som blixten nästan skriker "Hej då!" och börjar fingra på kortapparaten. Han lyfter sin enlitersflaska av den svindyra 50-spännsjuicen i luften, "harebra!" och går därifrån/hem/ut i kvällen.
När vi kör ut från parkeringen hamnar vi bakom den mattsvarta Mazerati vi såg parkera samtidigt som oss tidigare, Knappen är mycket imponerad. Vi kör efter den ett par kilometer innan den svänger in på den lilla vägsnutt med enbart sjötomter som vår hjälte sa sig bo på. Typ. När han inte bor i stan.

torsdag 14 april 2016

Toscana-längtan och en sur en + äpple.

Så. Nu har jag äntligen fått tillbaka min/en telefon och ordningen är återställd. Tydligen blev mina samlade internetförehavanden lidande av telefonhaveriet trots att familjen äger både datorer och ipad som inte badat i toaletten.
Anyway.

Vi har börjat planera årets Toscana-resa. Eftersom A inte flyger så brukar han bila ner medan jag och barnen ett par dagar senare har flugit till lämplig ort antingen i Italien, eller som förra året, i södra Tyskland och så plockar han upp oss där. Målet har varit att vi alla ska bila tids nog men jag får lätt yrsel, svettningar och tunnelseende av bara tanken på fyra-fem dagar i bil med Junior. Men. Barnen blir större och plötsligt var den där relativt billiga flygbiljetten inte så billig längre så det lutar åt att alla personer här tutar och kör Sthlm - Chianti i juni. Eftersom vi har grannar som är både italienare och greker och som bilat i vad som verkar vara generationer så bjöd vi in oss själva på kaffe till dem för lite tips och reinforcement förra helgen och nu känns det hela lite lugnare. Det här ska nog gå bra. Förra årets två-dagarstripp från München till Toscana var lite som ett genrep och det klarade vi utan kris och panik.
Det här blir fjärde året i Castellina in Chianti och här får ni ett "härligt" självporträtt jag tog i ett utslag av konstnärlig inspiration vårt första år. Ni ser ju hur bra det är där (och hur förtvivlat UNG JAG VAR!).

måndag 4 april 2016

Måndag hela dagen.

Idag har jag haft en bajs/bra dag. A skulle börja på nytt jobb och tio minuter innan vi var tvungna att åka hemifrån och medan han fixade frillan passade jag på att tappa min telefon i toan. Vet ni hur en iphone 6 passar i ett avloppsrör? Like a glöve, I tell you.
Jag, som uppenbarligen har en mycket mer symbiotisk relation till min telefon än jag helst vill erkänna, bröt ihop (igen) och låg som värdigheten själv på knä med armen halvvägs ner i toan och grinade i tio minuter. Det hjälpte inte, så jävla dåligt. Telefonen satt där den satt och klockan gick och gick.
Jag fick lämna den. I toan. Sådär bara.

Här kan vi stanna upp ett ögonblick och föreställa oss hur jag i en parallell värld bjöd A på ett fulländat musikalnummer av lyckosparkar och hejarop på väg till nya jobbet.
Så.

Lämnade barnen och körde lugnt och laglydigt till en läkartid som jag nu var försenad till. Träffade doktorn som drog ut på tiden. Körde lugnt och lagligt rakt in i århundradets rusningstrafik på Essingeleden. I norra länken hade de nya infarterna öppnat så folk körde som yra höns varpå jag plötsligt befann mig på E4an på väg i fel riktning med begynnande magsår och stirrig blick.

Det är nu man ringer någon.

Passerade elevkökets Iprenförråd på väg till verkstan, en halvtimme försenad. Fantiserade om floder av kaffe och betande enhörningar på ängar av hallonsnören.
Spenderade dock resten av dagen med den här ▽. Och det är fasiken nästan lika bra.


Och telefonen. Lossnade först när grannskapets byggherre själv kom hit, monterade loss och vände upp och ner på toan. Dagens lärdom alltså; ha inte mobilen i bakfickan när du ska kissa.
(edit. Ha inte en iphone 6 i fickan. Studier visar att en iphone 5 klarar ett snabbt dopp i toan förvånande bra plus är även lätt att få upp.)

fredag 1 april 2016

Helg på det.

Idag kom Knappen hem från sitt påsklov på landet med mormor. Där hade han kört slut på både henne och hennes fästman samt försatt sig i skuld då han "lånade pengar av mormor när jag tvingade henne att köpa lego".
Junior har sovit hela nätter hela veckan. Eureka! Imorgon är det jag som köper en våningssäng och reclaimar dubbelsängen till föräldrarna.
Plus styrt upp anslagstavla till verkstan. Så jäkla bra. Man köper kork på 3 metersrulle och får med fin bok med bra inspiration till hur man kan sätta ihop olika mönster. Stift med träkula från Granit.
Enda bra med pms; jag får saker gjort.


måndag 28 mars 2016

Hej då påsk.

Okej, sista påskdagen då. Knappen har spelat fotboll med sina grannkompisar hela helgen. Bokstavligt talat. De har i olika konstellationer och i varierande antal spelat fotboll på vår gräsmatta HELA helgen. Eftersom A varit redigt förkyld å sin sida så har jag hängt med Junior och lite löst folk han känner. Käkat våfflor, ritat på händer, fötter och möbler, sovit middag, falsettskrikit i protest mot livet och andra grejer 2-åringar gör.
Fick barnledigt ett par timmar idag pga ovanstående plus pms. Ambitionen var att antingen se "Pojkarna" på bio eller köpa en sopskyffel till verkstan på Granit. Rimlig nivå som ni hör. Gick/åkte efter bästa förmåga runt på stan och okynnesshoppade bijouterier, sopskyffel, tishor och batterier (?).
Imorgon fortsätter Knappens lov ute på landet med mormor medan vi andra återgår till ordinarie aktiviteter ink godisförbud.

söndag 27 mars 2016

Astråkig faktiskt.

Barnen kollar på Buskul på Morgonshowen. Buset är att ungarna gömt en walkie talkie någonstans och får sina föräldrar att leta efter röster på olika ställen. I slutet av buset skrattar allihop. Förutom en pappa. Han står med walkien i hand och utbrister "Jag har inte tid! Jag har inte tid!". EXAKT så skulle förmodligen jag reagera. Hur tråkig?!
Practical jokes har verkligen aldrig varit min grej. Nu har jag inte råkat ut för särskilt många men när det hänt är jag en sån som känner sig fruktansvärt förnedrad, munnen spänns i ett stelt leende, jag stöter ut något slags svindålig imitation av ett skratt som låter "he! he" och går därifrån skitirriterad, olidligt generad och förbannar alla människor jag känner.
Charmigt, va? Att kunna bjuda på sig själv. Mmmm.

torsdag 24 mars 2016

Skärtorsdag

Knappen är ute på påskkärringturné med sin bästa kompis E. De kommer förbi här då och då innan de drar vidare. Nyss kom de hem med en hel chipspåse. En hel påse! Vem ger bort hela chipspåsar till påskkärringsbarn?! Under tiden har vi ätit middag eftersom jag redan imorse gav upp någon som helst idé om att han skulle äta middag mitt i den karavan av kärringar som den här extremt barntäta ön genererar när Jesus dör.

On another note, här ska ni få en tillbakatorsdag till för 7 år sen när jag var höggravid med Knappen och blev förlamad i halva ansiktet men tydligen var gla' ändå. Obs att bilden är tagen i juli. Halsduk och dubbla stickade tröjor. Skitsommar.


Glad påsk!

onsdag 23 mars 2016

På bar backe i Hjorthagen.

Vaknade av ett sms på telefonen från banken som talade om att det förekom tvivelaktiga utlandstransaktioner på mitt master card och att det nog vore bäst om jag ringde banken. Ringde banken. Nu är kortet spärrat och jag ska få ett nytt om eh hundra år när alla röda dagar är slut och snigelposten kommer igen. Handlade mat och fick lägga ifrån mig saker i kassan för att mina ynka kontanter inte räckte. Så värdigt.

Iallafall. Åkte på studiebesök hos en sadelmakare i Hjorthagen istället. Drack kaffe, åt kakor och tillverkade livremmar. Mycket bättre.




tisdag 22 mars 2016

Nya tider i skolan.

Idag har vi ÄNTLIGEN börjat en ny programkurs i skolan. Det innebär att till skillnad från de programöverskridande kurser så som stilhistoria och materiallära så har vi äntligen fått komma in i vår egen verkstad igen! Vi ska börja med att jobba i läder, vilket jag aldrig gjort förr, och ska sy en stolsdyna. Det verkar vara ett så himla häftigt material!
Känns så sjukt pepp med skolan nu!
Ska gå till doktor i traditionell kinesisk medicin i eftermiddag för eksemen. På telefon sa hon att eksem är svårt men att hon skulle titta på mig iallafall. Blir spännande. Heja doktorn!
Plus fick tillbaka min stilhistoriatenta med högsta betyg!
Det går bra nu.


Vegetabiliskt garvat läder från Tärnsjö. Så himla fint.

måndag 21 mars 2016

Om att vara en bradålig feminist.

Har i veckan haft en liten nätdiskussion i Mirijams kommentarsfält angående all skit hon fått för att hon dokumenterat och delat sin 10 veckors träningsutmaning på ett eller annat sätt. Läs inlägget och skrolla sedan ner och läs Tjejsaren briljanta kommentar om feministers skuldbeläggande av enskilda kvinnor och de helt orimliga krav som ställs på kvinnor i feminismens namn. Just nu älskar jag internet och folk som internet ger mig.

lördag 19 mars 2016

Kärlek på festen.

Hade ett snack med Knappen idag om det här med att "fucka loss". Om att det är ett ganska fult ord som kan betyda en massa olika saker i en massa olika sammanhang och allt sånt där. Men det här stora lilla barnet hade en egen teori och han är så himla fin och tänker så bra bara. "Ah meh fuck, det betyder sex och ah sex, det är kärlek så det dom menar är kanske att det ska vara kärlek på festen!"
Kärlek på festen.
Ja, vi bestämmer det.

I ♥️ Morris Lessmore

Läste boken för Knappen igår kväll och kom på att det ju finns en helt magisk film som jag hade glömt, så vi tittade på den också. Och grät en skvätt. Finaste någonsin.


torsdag 17 mars 2016

Ikea hack 1, 2 och 3!

Idag har jag spraymålat grejer som en galen person. Köpte detta mästerverk till satsbord på blocket igår kväll:


Plastfilm med trämotiv, mmmm. Observera även att benen fått en liten bård av samma plastfilm. Damen som hackat det här Ikea-bordet hade även hackat sitt kylskåp genom att tejpa det randigt med guldtejp. Plus att det jag trodde var en heltäckningsmatta över hela hennes hem visade sig vara ett lapptäcke av småmattor. Älskar folk som fixar. Älskar blocket för att man får komma hem till random folk som fixar.

Ijallafall. Jag var inte jättesugen på plastfilm så det här hände:



Eftersom våra barn har en tendens att ligga/kräla/rita/spela boll på vårt nuvarande bord och det kändes lite fisigt att sno det från dem så styrde jag upp en liten egen hörna för dem i vardagsrummet. Gick ut i förrådet och grävde fram Knappens gamla Kritter-möbler och tänkte att vafan, jag sprayar!
Före (ink glimt av min nya verkstad!):


Efter:


Ungefär här hade jag fått upp ångan (årets understatement, tänk mer... manisk) och såg mig om efter mer att spraya. Och eh ja. Den röda gungälgen förvandlades till DEN GYLLENE GUNGÄLGEN!


Så många gånger den varit på väg till tippen. Men med så mycket glamour får den stanna.

Jag känner mig ganska nöjd på det hela taget. Dock får vi se hur länge det håller, jag har ju tydligen effektivt förvandlat ca hela vårt vardagsrum till olika nyanser av petroleum, turkos och guld. Plus att hela möblemanget just nu står ute på luftning eftersom färgen luktade så mycket att A blev illamående. I övrigt; ett bra dagsverke om jag får säga det själv!

onsdag 16 mars 2016

Sista rycket.

Idag påbörjas operation Vittsjö. Det är kanske den slutgiltiga dödsrosslingen från vårt vardagsrum innan jag säger upp mig, flyttar till Bahamas och börjar dricka paraplydrinkar istället. Eftersom jag skrev klart min tenta på två dagar som en jäkla chef!, så går dagens exkursion till byggvaruhus, graffitibutik och hägersten där jag ska blocketshoppa det fulaste bordet evah. Vem sätter på plastfilm med trämotiv på ett glasbord? Den personen. Sen blir det Ikea hack för hela slanten. Du käre värld, tack för inredningshets och pinterest.

Det blir nog Bahamas iaf.

tisdag 15 mars 2016

Ett steg tillbaka, två steg fram med tentan.

Bra med hemtenta när man inte kan röra sig pga träningsvärk. Efter 20 minuters träning. Eller ja. 17 kanske eftersom jag var tvungen att vila och dödsflåsa och inte pausade videon, vem gör det liksom?

Så stationär blev jag att jag i princip skrivit klart hela grejen, lite småputs imorgon bara. Inlämning på söndag. Semester halva veckan alltså, när åker vi?!

måndag 14 mars 2016

Cellulosan made me do it.

Har börjat med hemtenta idag. Gjorde ett helt obegripligt val av ämne som strax efter lunch tog knäcken på min person. Jag började leta efter hemmaträningsvideos på nätet. Fattar ni? Jag har inte så mycket som lyft ett finger sen förra våren. Och plötsligt framstod valet mellan att läsa om svensk massaindustri och att utöva högintensiv styrketräning framför tv'n som självklart. Det var första chocken. Sen kom nästa: exakt hur dålig form är jag i?! SÅ SVAG OCH KLEN! OCH FLÅSIG! Måste ev åka på spa nu för att orka bära denna insikt.

söndag 13 mars 2016

Känner att jag kanske måste klargöra att det inte är könshår jag klippt med jättesaxen i min header (sider?) utan det är tagel från en stoppning som ligger och svalpar runt på mitt arbetsbord. Heh.

Ett steg fram, två tillbaka med vården.

Just ja. Farbror pojkdoktorn ringde tillbaka. Det batteri av tester de fick ur de där sex rören blod ser "jättefina" ut. Ingen glutenintolerans, inga konstiga värden, inga brister, allt så himla bra bara.
Vilket lämnar oss vid... (trumvirvel) ...väder, vind och stress! När doktorn föreslog att vi skulle nöja oss så då och om det blev värre kunde jag ju höra av mig igen fick jag en hjärnblödning och sa okej. Det är för mig helt obegripligt att jag suttit i hans rum och pratat om hur jag känner mig helt belägrad, att min hud känns som en enda stor oroshärd, att han sett hur jag ser ut och ändå, ändå föreslår han att vi nöjer oss så när testerna bara visar hur fint allt är. Inte ens ett förslag. Jo, ett. Att "om det blev värre" kunde jag ju kanske höra av mig till den där hudläkaren jag träffade för 1,5 år sen. Han som kom fram till kortison och stress.

Plockade dock upp Idas råd om Omega 3 och Jättenattljusolja och det absolut akuta har lugnat sig. Istället för stora röda kliande fält över hela kroppen är jag snarare en ganska ordentlig samling småsår och mindre fläckar där klådan blir superintensiv ibland. Så eh ja. Uppenbarligen hade jag ett underskott av fettsyror men det var ju ironiskt att det var med hjälp av ni eminenta personer jag skulle få hjälp med det och inte vården. Kämpar vidare alltså. Hepp hepp.

lördag 12 mars 2016

Äntligen hemma.

Har varit på klassresa till Linköpings universitet (som vi tillhör) med skolan. Det är verkligen inte min bästa gren. Vara låst vid en gemensam buss, inte kunna åka hem, bo på vandrarhem, bajsa på främmande toa, sova med folk jag inte känner jättejättebra, äta medvurst från frukostbuffé. Såna grejer. Plus började bra när jag aldrig packade dator eller bok eftersom jag skulle ha telefonen men var så stressad på morgonen att jag åkte hemifrån utan den också som en jävla rookie och bröt ihop i bilen. Kom hem igår kväll och började städa helt maniskt i en timme varpå det brann till i hjärnan och jag var skitsur i ytterligare en timme innan jag kunde lugna mig, landa och processa att det var slut på det hela.

Idag åkte jag till mitt go to place Ikea och låtsades som att det var helt okej att vi tänkte äta lunch där kl 12.30 en lördag tillsammans med storstockholms övriga befolkning. Vilket det ju var, iallafall i jämförelse med aktiviteterna listade här ovan. Hur som helst, leva life och sådär.

tisdag 8 mars 2016

Parasiten.

En gång i vår ungdom kom min kompis Edvard hem från någon djungel/exotiskt land/söderhav med en parasit i foten. Den låg och kliade innanför huden i en liten rund ficka, stor som en 5-krona och den är kanske det äckligaste jag vet. Ibland när jag ser Edvard tänker jag där är Edvard, han är min vän och en gång hade han en parasit i foten och då måste jag hyperventilera en stund.
Inatt har det kliat helt infernaliskt i min hålfot. Funderar nu med allt större desperation på var man kan stöta ihop med en parasit någonstans. Är Lidingö tillräckligt långt bort? Det är ju lite konstig stämning där ibland.

Åh gud. Jag kan inte leva just nu, så mycket tänker jag på min parasit i hålfoten.

söndag 6 mars 2016

Samir, Viktor och Knappen.

Kan vi prata lite om Samir&Viktor vs min 6-åring?
Vi pratar en hel del om begreppen "fuck" och "fuck you" här hemma sen Knappen lärt sig både uttrycket och att ett av handens fingrar är döpt därefter i skolan/fritis/någon annanstans. Mycket av diskussionerna går ut på att inte använda ord och uttryck man inte förstår och att få honom att säga något annat vilket så klart är svårt, inget blir ju så attraktivt som det man inte får/ska.
Sen har han, i likhet med sina kompisar men i tvär motsats till sina föräldrar, en förkärlek till melodifestivalen. Vi har INGEN som helst koll på det så det var med viss förvåning jag insåg att när han kom hem från fritis och sjöng om att "fucka loss" så dök det uttrycket upp igen inte bara från melodifestivalen utan från skolans håll. De har lyssnat på Samir&Viktors bidrag på fritis när de ritar.

Nu kan jag verkligen tänka mig hur man tycker att det är väl inte så farligt, herre gud. Och nej, det är det inte. Men det är inte helt oproblematiskt att en diskussion vi haft mången gång undermineras av att skolan tydligen tycker att det är helt okej. Eller inte bryr sig. Eller inte reflekterar. Eller *insert valfri ursäkt*.

Jag tänkte att det är nog kanske vi som är extra känsliga av någon anledning men sen hörde jag Lotta Bromé på p4 prata om sin dotter som också har Samir & Viktor som favoriter och insåg att det här är VERKLIGEN ingen issue för någon någonstans. Är inte det lite skumt? Känns det inte konstigt för er när era (eller andras) ungar skuttar runt (om de nu gör det) och sjunger om att fucka loss?

Nu har ju vi den inställningen också att vi helst ser att barnen inte svär. Jag köper inte argumentet att om vi vuxna gör det, hur kan vi rimligtvis förbjuda våra barn? Därför att det finns massor av saker vuxna får göra men inte barn. Samma regler gäller inte alltid, om ens ofta, och så måste det ju till viss del vara om vi inte vill leva i total high chaparral. Det är med språket som med mycket annat; du bör kunna det ordentligt innan du har verktyg nog att medvetet börja slakta det. Svära kan de göra när de lärt sig att uttrycka sig utan svordomar. Ett språkets walk the walk. Typ.

Så. Iallafall. Hur tänker ni?

Kan vi alla stanna upp och tänka på detta viktiga en stund nu tack.

Jag har försökt få ordning på vårt vardagsrum i en halv evighet. Det går typ inte. Den charmiga stilblandning jag tänker mig att vi ska ha funkar liksom inte och mitt i allt står ett gammalt ikea stockholm-bord och är fult. Jag har övertygat mig själv att det är bordet som är nyckeln, det som magiskt ska länka ihop det här sammelsuriet av grejer. Så jag har letat soffbord sen kritatiden och blivit en uppgiven människa eftersom allt är fult, fult och fult. Men nu har blixten slagit ner och jag har hittat ett på nätet hos ett företag som renoverar gamla möbler och säljer för en mindre förmögenhet. Vad är rimligt att lägga på ett soffbord egentligen blir nu frågan? Kan man jämka en billig soffa med ett svindyrt bord? Kan man motivera en fraktkostnad på 1000 spänn med att det är det enda soffbordet i hela vida världen man vill ha? Behöver input, gärna vinklad till min fördel.

lördag 5 mars 2016

Helg ju!

Eftersom vi fram tills i höstas i princip inte haft ett nio-till-fem-liv på rätt många år så har helgerna inte stuckit ut så särskilt mycket. Veckan har liksom rullat över i lördag och vi har fortsatt jobba eller plugga eller vara lediga eller lite av varje. Men eftersom min utbildning är praktisk (till skillnad mot A's som var teoretisk och krävande men gav lite större rörelsefrihet i tidsplanering) och kräver att jag är på plats i skolan nästan varje dag så har vår vardag blivit inrutad som aldrig förr. Det har varit den största omställningen för oss än så länge, det strikta schemat. Men med det strikta schemat kommer också HELGEN™! Och istället för att jobba/vara ledig lite överallt i veckan så är helgen bara ledig tid. Så himla mycket mer uppskattar jag helgen nu.

Labbveckan är slut. Vi har knäckt träämnen som om det inte fanns någon morgondag. Fört statistik, ritat tabeller och diagram. Vi har suttit, fem hantverkare med den digitala tummen mitt i handen, hukade över datorer och unisont svurit över power points.
Men. Hundra pinnar och en 4-timmarskroki senare: helg!
Ska köpa skabbig soffa och eventuellt försöka promenera av mig gårdagens magiska skreitorskmiddag på Pastis som med största sannolikhet bestod av smör, grädde och... eh, smör.






Hej!

torsdag 3 mars 2016

Att prata med gravida.

Tänker mycket på Linns inlägg om det bästa med att ha barn och framför allt att prata om det bästa med att ha barn. Vet att jag inte är en sån som säger "vänta bara" men är i övrigt osäker på i vilka ordalag jag pratar med gravida och i synnerhet med förstagångsgravida. Det blir så lätt förlossningsprat och det är kanske inte särskilt konstigt. Det är det som ligger först/närmst och det är det mest bisarra ever. 

Jag fick sy en hel del efter första och jag var skitskraj för att spricka ännu mer inför andra. Jag hade velat träffa någon då som sa att även om man spricker från topp till tå så går det att bli återställd, att en sån skada inte nödvändigtvis är detsamma som livslånga men. Jag hade velat träffa en kontrapunkt till min skräck som kunde ta udden av den. Jag träffade aldrig någon som sa så och efter min andra förlossning, när jag spruckit från topp till tå men också blivit väl omhändertagen och i princip helt återställd, så är jag rädd att jag förvandlats till den där personen själv, helt opåkallat. En som så himla gärna vill kompensera genom att tala om för andra att det kan gå asbra, fast det går liksom... dåligt, oavsett om det finns någon rädsla hos den jag pratar med eller inte. Genom att prata så uppfyller jag ett behov som egentligen var mitt eget och jag motiverar det med att vi måste börja prata om förlossningsskador och inte gömma undan dem som om de inte var en stor och viktig del i den kvinnliga erfarenheten.

Jag tror att mycket prat om förlossning och spädbarnstid går till så. Jag tror knappast att jag är ensam om att, när tillfälle ges, ha en hel del att säga om mitt, kanske till och med ett behov av att prata om mitt. Jag undviker att prata om det som något allmängiltigt, aktar mig för att säga saker som "vänta bara" eller "du ska få se" eller "passa på nu" eftersom jag blev lika galen som the next person av det när jag själv var gravid. Jag har svurit så många gånger över att andra kvinnor mest verkat vilja bekräfta sina egna upplevelser än lyssna på någon annans. Men jag får för mig att jag i grunden drivs av att fortfarande försöka få huvudet runt den där upplevelsen som ligger där och skvalpar i min erfarenhetsbank. Inte för att jag upplever den som traumatisk men den är så väsensskild från allt annat jag varit med om att jag är osäker på om den någonsin kommer att landa i något slags hörn av färdigprocessade minnen i hjärnan.

Och kanske är det därför det är det vi (jag) pratar om framför allt underbart och magiskt men trots allt greppbart som kommer med att sedan ha och leva med barn. Och lika rätt som Linn har i att efterlysa ett annat, mer dynamiskt samtalsspektra kring barn, lika generad är jag över att erkänna att det nog är så här. För mig.



Junior har bytt ut den sista vokalen i sin storebrors namn till ett ö när han ropar på honom. Det är så sjukt roligt. Ett av det bästa är att de får oss att skratta så mycket.

tisdag 1 mars 2016

En mindre.

Knappen har varit på landet med mormor i ett par dagar. De har haft det mysigt och vi med. Fint att kunna ge odelad uppmärksamhet för en gångs skull. Varje gång han sover hos mormor inser jag också hur mycket bättre vi alla skulle kunna sova om vi bara flyttade runt lite. Att vi förmodligen väcker varandra mer än nödvändigt så som det är nu. Har svårt att tro att det bara är en slump att Junior vaknar hälften så mycket de nätter vi är en person mindre i sängen. Oh well.
Skönt att han är hemma igen. Har saknat det här trasslet:


söndag 28 februari 2016

lördag 27 februari 2016

Elefantöron.

Hur gör man för att få ett starkt elefantöra? Jag fick en stickling för något år sen som tog sig fint och i sin tur ynglade av sig. Nu växer det någon slags gult mögel i mammaplantans kruka som jag inte velat/pallat ta tag i så den håller långsamt på att dö blad för blad. I bebiskrukorna ser det fint ut men jag tycker inte att de blir alls lika mörkgröna och stadiga som andras ser ut att vara. Bladen förblir liksom ljusa och ganska tunna. Hur gör man?


Giv mig styrka.

Ska köpa Ikeas Ivar-system till verkstaden. Kollar blocket. En person beskriver sitt system med det hemmasnickrade och mycket optimistiska ordet "närmonterad". Haha, jag dör. Tänk att vara en fluga på hjärnbalken under den annonsskrivningen. "Hmm, hur ska jag sälja in det här nu då... Folk gillar ju miljötänk, hållbarhet, den grejen... Jag har det!"

Närmonterad.

Ja, du käre värld.
Okej, har varit hos farbror pojkspolingsdoktorn som var snäll, ställde tusen frågor och fick mig att känna mig hörd och på måndag när labbet öppnat igen ska jag ta en massa prover. Ett "provpaket", eller vad han sa.

Gav mig själv en present i form av sex stycken MUJI-pennor pga värd det och A fick en Star Warströja pga också värd det. Nu tar vi helg.


fredag 26 februari 2016

Under belägring.

Ska äntligen till doktorn för eksemen. Igen. Om det här inte ger mer än kortisonkrämer och stressprat går jag till en hokuspokusdoktor, I tell you. Har lite halvtaskigt förtroende för husläkarmottagningen pga incident 1, 2, 3, 4 och 5. Kanske lyckas de få det här rätt, återstår att se.

torsdag 25 februari 2016

Vilken jävla smäll.

I måndags började en ny kurs; materiallära. Det innebär bland annat att hela nästa vecka ägnas åt att gruppvis labba med grejer. Lite vad man vill faktiskt. Funderar mycket på att elda och spränga, har jag upptäckt.

Oroväckande mycket funderar jag på det.

Bör eventuellt hålla tyst om det här hemmavid.

Går och fiskar.

Den största anledningen till att jag drar mig för att sälja grejer på blocket är att jag blir helt förstörd i hjärnan av alla språkmisshandlande mail jag tvingas läsa och ta ställning till. Här har jag svurit om det förut. Varför blir folk till synes lallande korsdrag när de ska kommunicera via blockets meddelanderuta? Är det för att det är just en meddelanderuta som man helt sonika kan skita i alla onödiga artighetsfraser som "Hej" och "Med vänlig hälsning" eller skiljetecken, radbrytning, punkt och versaler för den delen?! Säljer en möbel igen och idag fick jag ett mail som tog the motherfekkin pris av alla pris:


"idag intresse"


Det var allt.


"idag intresse"


Det tröstlösa primalskriket min av hopplöshet sönderfrätta hjärna gav ifrån sig, peeps. Lord have mercy.

onsdag 24 februari 2016

Onsdag, ja.

Satt i en syrefattig föreläsningssal med själva experten i motljus hela dagen och kunde typ inte hålla ögonen öppna fast han bara pratade om textil och det gillar jag ju. Rotade desperat efter gamla bjudgodisar från möbelmässan i botten på ryggsäcken när jag blev så sömnig att jag skämdes. Kan bero på att jag efter gårdagens måttlöshet safe'ade med te i termosmuggen.
Skrattade så jag fick astma åt min årskurskompis Lina och fick ta medicinen som man blir helt skakis av och åkte sen hem med mitt läkemedelsinducerade ångestfladder i bröstkorgen och grinade till sammanfattningen av riksdagens utrikespolitiska debatt på nyheterna. Helt vanligt.

Har ätit korvstroganoff och pratat sammansatta ord och monster. Allt i sin ordning.


Orelaterad bild på container.

Termosnoobie.

Jag har köpt en termosmugg. Den är turkos och jättefin och jag vill ha den i handen jämt. Igår hade jag det i skolan. Vi hade föreläsning, sen workshop efter lunch och i slutet av dagen hade kaffe utgjort mitt totala och enda vätskeintag sen jag drog ett glas c-vitamin kl 7 på morgonen och jag åkte hem med magen i något slags upplösningstillstånd.
Blev eventuellt lite övertänd på min termosmugg.

Det kan vara morsan på bloggen som skrivit inlägget.

Hej bloggen. Har ni några 6(ish)-åringar? Är de sura mycket? Hur hanterar ni det i så fall?
Mvh
Handfallen mor på 36 jordsnurr.

Hundra år av ommöblering.

När vi byggde huset sa vi (eller, jag sa först, sen sa "vi", så det kan ev vara ett utslag av en mindre uttalad kompromiss även om A solidariskt hävdar att så inte är fallet) att vi inte skulle bygga så stort vi fick, utan så stort vi "behövde" (högst relativt begrepp, skulle det visa sig). Jag var fast besluten om att jag ville ha ett enplanshus, jag ville kunna ha hela huset inom räckhåll och inte ha rum eller ytor på någon annan "nivå" i någon slags odefinierad abstrakt bemärkelse. Så vi maxade ut vad man fick bygga i ett plan enligt detaljplanen och ja. Så här fem år, två barn och karriärval senare börjar vi få slut på plats. Eftersom A både är akademiker och musiker så har han minst sagt en hel del böcker och lika mycket musikgrejer. Och jag har lika mycket grejer som någon som varit kreativ i alla möjliga former hela sitt vuxna liv och därför äger ett mindre grossistlager av prylar, färger, pennor/papper, tyger, slöjdgrejer och allehanda doningar. Plus före detta professionell boknörd med mitt eget bibliotek som genom åren visserligen bantats till oigenkännlighet men ändå verkar ta upp lika mycket plats. Så vi kräver (ur ett lyxigt i-landsproblems perspektiv naturligtvis, jag är inte helt världsfrånvänd) en del utrymme kan man säga.
Nu är vi mitt inne i en rokad bland rummen hemma. Jag har nämligen fått en verkstad men det ska jag berätta om en annan dag (dock: WWOOOAAAH!!!!). Så vi flyttar runt och ska ha ett gemensamt arbetsrum nu vilket gör att alla våra grejer är överallt just nu. För att komma till Knappens och A's rum måste man passera en hinderbana bestående av en överflödig skohylla, en karmstol, en strykbräda full av klädhögar på väg till tradera kanske under detta århundrade, en tom Billy och en övergiven provdocka klädd i en gammal Fjällrävenjacka (?). Jag när någon slags idé om att bara vi får upp den där stringhylleliknande saken ovanför skrivbordet så ska allt det där på ett obeskrivligt vis bara lösa upp sig och försvinna. Märker när jag skriver ner det så här att det eventuellt inte kommer hända. Att det är jag som måste hitta en ny plats för alla de där grejerna. Åh nej.
Okej. Det här kommer ta tid.


lördag 20 februari 2016

Lite lördags-Gösta.

Barnen tittar på Farbrorn som inte vill vara stor. Jag älskar Gösta Ekman.
Det var bara det.
Hej.


fredag 19 februari 2016

Nordiska.

Den som följer mig på instagram råkade kanske ut för min spontana Nordiska museet-hets igår. Jag har liksom inte fattat hur grymt det är där förut vilket ju är förvånande sen två av den här kursens studiebesök gått dit. Det är så otroligt konstigt att en person som ändå är ganska kulturintresserad har en så jäkla torftig inställning till museer som jag har. "De eh... visar grejer? Ja?"

Iallafall. Jag åkte dit för att fota lite grejer till tentan och det slutade med att jag storögt gick igenom nästan varenda av deras utställningar och ba WOOAH! Eller ja, någon slags modestare version, typ "wooah..." men ändå. Blev dessutom orimligt peppad över att deras restaurang var helt okej och satt där med mina potatis- och parmesanbullar och bestämde mig för att aldrig gå hem.
Tills parkeringstiden tog slut och jag vadade genom en hel lågstadieskola och åkte hem.

Utställningen Folkkonst (sjukt fint!) avslutas med helt otroliga nutida slöjdarbeten inspirerade av allmogens konstuttryck, som den här stolen med broderad rygg. Var alldeles säker på att jag tog en bild på infotexten men gjorde tydligen inte det så jag vet inte vem som gjort den mer än att han hette Johan. Tror jag.


Nordiskas dockskåpssamling?! Helt magisk. De extremt dekorerade högreståndsmiljöerna gjorde sig inte lika bra på bild men där kan man glo i timmar.


Utställningen Rejält Retro om målade allmogemöbler. Så otroligt snygg utställning. Jag, som dessutom ägnat stor del av tentan till att skriva om stilblandningar, blev extra glad just här:


De har en hel 40-talslägenhet ju! Den utgör en liten utställning om folkhemmet och man kan gå omkring där inne och kliva ut på balkongen och hela grejen, så fin!


Plus deras lekstuga för barn?! Och deras superfina butik! Och utställningen om mode med punkaren i första montern som jag bara kikade in i!
Det var bara ett asbra ställe. Som jag på något sätt bara inte sett när jag varit där förut.
Måste gå mer på museeum, hajar ju det.