söndag 24 april 2016

Om när jag dog lite grann av obekvämhet på ica.

En sak med att ha flyttat tillbaka till sin barndomsort är att man verkligen inte är ensam om det. Regelbundet springer jag in i gamla kompisar och bekantingar och bekantas bekanta och han med håret och hon med naglarna och kaxiga storasystrar och truliga småbröder och alla deras föräldrar. Ibland hälsar man, ibland inte. Ibland tittar man på varandra i smyg eller helt öppet och igenkänningen finns där men det räcker så. Och så ibland blir det som idag; så krystade konversationer att hela ens person vrider sig som en mask innanför huden och man hellre hoppar framför tåget än byter ett enda ord till i denna tornado av obekvämhet.
Vi har aldrig pratat förut trots grundskola och gymnasium under samma tak. Vi har gemensamma kompisars kompisar at best. Jag är övertygad om att hans fördomar om min töntighet är ca exakt lika intakta som mina om hans korkade snobbighet. Vi låtsas att vi inte ser varandra genom hela vår lokala lilla hutlöst dyra ica-butik men när jag hamnar bakom honom i kassakön märker jag på hans sätt att vända sig om att han har bestämt sig och gjort det oundvikligt. Jag tittar upp.
"Tjenaa!" utbrister han med höjda ögonbryn som om det var ett hett efterlängtat återseende. Jag hälsar tillbaka, som man gör, med ett obegripligt, av artighet (antar jag) framkallat, tonfall som om jag också bara väntat på att få träffa just honom och i samma ögonblick inser jag mitt misstag. Man kan inte sluta prata efter ett sånt hälsande. "Hur är läget då?" säger han och nickar lite. "Tack bra!" svarar jag med den där lätt höjda rösten som liksom hintar att det faktiskt är ganska bra, trots allt man kan tänka sig. "Själv då?" kommer jag på lite för sent och medan jag packar upp varor och aktivt undviker hans blick. Här har jag även hunnit stressa upp mig så mycket över att den här konversationen ens tagit fart att jag inte vet vad han svarar. Men jag antar något, för det blir tyst och han tittar på mig och det är plötsligt tyst för länge och febrilt letar jag efter något att säga eftersom jag tydligen nu tagit på mig att föra detta stelopererade ögonblick in i evigheten.
"Bor du här ute?" blir det. Det gör han. Typ. Han bor halva tiden i stan också. Jag får inte ihop det, det där luddiga svaret jag kanske borde förstå någonting av om jag bara var en annan person, så jag säger att "det låter ju... lagom." Lagom? Han är förvirrad, det märks på det lätt spända fnysskrattet och det är fan jag också för vad menade jag med det? Jag bestämmer mig för att det var ironiskt men det kan jag ju inte liksom tala om och nu har jag tänkt på det så länge att ytterligare en tystnad är alldeles för lång och han suckar jättehögt och säger att han plötsligt blev så otroligt trött! Jag med, känner jag. En och en halv mil har han sprungit idag, berättar han. OCH utfört någon annan slags träning innan också. Och jävlar vad trött han blev nu på en gång!
Åter igen funderar jag på varför han berättar det här nu så länge att han liksom hinner titta efter ifall jag tänker svara eller inte. Innan jag svarar funderar jag även lite på hur fruktansvärt löjligt, ÄNNU löjligare even, det här måste låta för en tredje part. Kan den parten möjligtvis vara någon bakom mig? Eller hon i kassan? Jag smygtittar på båda. De verkar inte höra eller så låtsas de bra.
Jag svarar, nu pinsamt sent, något putslustigt om att det är dags att ta helg på söndagkvällen. "Höhö!" säger han. Eller jag eller båda eller jag vet inte längre för NU MÅSTE DET TA SLUT! Och det gör det strax därefter när jag stint koncentrerar mig på kassörskan och han står med sina varor i handen och är färdighandlad och jag ser i ögonvrån hur han öppnar munnen för att säga något och jag snabbt som blixten nästan skriker "Hej då!" och börjar fingra på kortapparaten. Han lyfter sin enlitersflaska av den svindyra 50-spännsjuicen i luften, "harebra!" och går därifrån/hem/ut i kvällen.
När vi kör ut från parkeringen hamnar vi bakom den mattsvarta Mazerati vi såg parkera samtidigt som oss tidigare, Knappen är mycket imponerad. Vi kör efter den ett par kilometer innan den svänger in på den lilla vägsnutt med enbart sjötomter som vår hjälte sa sig bo på. Typ. När han inte bor i stan.

3 kommentarer:

Paula sa...

Fantastiskt roligt beskrivet! :-)

Josefine sa...

Hahahahahaha åh som jag lider med dig. Det finns INGET som gör mig så stressad som att tvingas kallprata med folk. "Lagom" alltså gud det är så underbart. Det är som en mental förlossning det där. Plågsamt och utdraget.

Jag minns med värme när Mikael var med om nåt liknande med en gammal bekant och jag bara kunde sitta jämte och beskåda. Mikael var uppenbart stressad från början och sa direkt "ha, hur är läget då?" "jo, tack det är bra" svarade den andra och Mikael bara "jaha, hur är läget då? " det blev en otroligt förvirrad tystnad och sen "jo ... det är bra?".

Sofia sa...

Josefine: Hahaha! Och du mös. Jag dör. Så otroligt roligt.