måndag 31 oktober 2011

De utklädda barnen och samvetet.

När jag gick till tvättstugan nyss stötte jag på två Halloweenkids. Den stora skälvan satte in och nu sitter jag bakom gardinen och hoppas att de inte kommer hit.
Min mamma fick påhälsning av dito häromdagen. Hon är en väldigt samvetsgrann person. Samvetsgrann och för en gångs skull helt utan godis. Utanför dörren stod fyra pluttar i full mundering och pep "Bus eller godis?".
Redan här i historien visste jag att det dåliga samvetet över att inte ha någonting att erbjuda skulle gnaga hål i henne och när hon tusenfallt bett om ursäkt till de stackars barnen sköt den större av dem upp sin skräckmask på huvudet, tittade på henne med stora blå och sa försiktigt "Det gör inget". Men de fick lite pengar som hon smått stressad (om jag känner henne rätt) lyckades rafsa ihop innan de slank iväg.
Hon avslutade historien med att visa en suddig bild på den lilla skaran skräckisar, grannungarna i kjolar, hucklen och monstermasker och förklarade att hon tänkte skriva ut varsin bild till dem och lägga i brevlådan tillsammans med lite av det där godiset hon svekfullt hade tvingat dem gå utan.
Ingen vill göra rätt för sig så som min mamma.
Och när det kommer till just det här (och påskkärringar!) känner jag så himla mycket igen mig.
Så jag sitter tyst som en mus här bakom dörren och trycker. Snälla barn, kom inte hit! Tant HAR inget godis och hjärtat klarar inte bus.

söndag 30 oktober 2011

Jag vill ha Knappens frisyr. Hockey 2.0.

Lördagsfint.

När jag blev ihop med A fick jag hans bästa kompis och dennes tjej på köpet. Och det är så fint att det känns som en present varje gång vi träffas. Extra bra blir det när A bjuder oss alla på hemlagad pizza med calabra salami och mynta och jag får sitta och lyssna på när de pratar och de säger så kloka saker och den känns rakt in i hjärtat, den där vänskapen.



F ö rekommenderar jag alla att införskaffa en pizzasten. Dessvärre levereras den utan den talangfulla kocken A. En sån får man skaffa själv. (Rekommenderas också varmt.)

fredag 28 oktober 2011

Nostalgisk.

Linn undrar ikväll vad andra unnar sig på fredagar. Jag undrar: vad gör ni medan nagellacket torkar? Hand(hehe)ikappad och uttråkad. Det var mycket bättre förr när man var ung, inte brydde sig och kedjerökte under fläkten.

torsdag 27 oktober 2011

Det var det där med perspektivet igen, ja...

Ibland får jag lite panik av husbygget. Som nu när jag, med A i telefonenluren, skulle kolla om jag fått iväg det där viktiga mailet till kommunen och inte hittar det någonstans. Blixthuvudvärk och yrsel. Alltså bara så där.
A fick hala fram stora peppen och lugna ner mig och när jag istället började yla om att jag ALDRIG kommer kunna välja tapet (livsavgörande okej?) så kom det som man kanske skulle kunna beskriva som peppens tonartshöjning:
"Älskling, vad som än händer så kommer det bli så jävla bra, fattar du? Du kommer kunna ställa lavalampor överallt och vi kommer bara Fan vad bra det blev med de här lavalamporna här!"

Han vet vilka knappar och rattar han ska skruva på för att växla ner det här under stundom skenande loket. Hur mycket plats får TAPETER ta i en flickas hjärta liksom?

(Har funderat i flera minuter nu på om det ska stå hjärta eller hjärna i den där sista meningen. Börjar bli yr igen.)

onsdag 26 oktober 2011

Kakan kan gå itu.

A hade Björn Afzelius gamla dänga "Tusen bitar" på hjärnan helt vanligt till frukost imorse.

A (sjunger "finstämt"): Hm hm men mitt hjärta kan gå i tusen bitar!
Jag: Fint.
A: Vad är det som kommer först? (nynnar) Hmhmm hmhmm hm hm men mitt hjärta kan gå i tusen bitar...
Jag: Jag vet inte men det är någonting som kan gå itu.
A: Banan?
Jag: Just ja.
A: Kakan? Kakan.
Jag: Är det inte allting? Allting kan gå itu?
A: Fy fan vad dåligt! Varför är det inte kakan?! (knyter näven i luften) Det är POWER i det!

tisdag 25 oktober 2011

"Tinkers" av Paul Harding.

George W. Crosby, en gammal urmakare, ligger på sin dödsbädd och hallucinerar. Huset faller samman runt honom, han ser golv, väggar, isolering, bråte, möbler rasa ner omkring sjuksängen, ur lådor och skåp regnar bilder, småsaker, fotografier och minnen som seglar genom luften förbi honom. Det blir de första trevande stegen bakåt genom det förflutna. Han minns sitt liv i den dammiga källarverkstaden, klockornas eviga tickande och ringande runt honom, det minutiösa arbetet i urverken och hur deras böljande rytmiska ljud förde honom ännu längre bakåt; in i barndomen, till den dragiga stugan, sin tysta otillgängliga mor kuvad under bitterhet och fadern vars liv formats av dammtorra landsvägar, naturens oändliga, föränderliga famn och de timmar han förlorat i epilepsins svarta skamfyllda hål.

Ibland läser jag böcker som får mig att önska att engelska var mitt modersmål. Mina kunskaper är helt okej, tillräckliga för att obehindrat och gärna läsa engelsk litteratur men någon gång då och då dyker en bok som den här upp. Där språket behandlats så varsamt, vackert och med så mycket kärlek att bara en infödd (antar jag) kan snarare känna än läsa sig till de där innersta subtilaste vindlingarna. Där själva språkupplevelsen händer i bröstkorgen och kryper uppför ryggraden, så som jag kan känna med P O Enquists oöverträffade svenska i tex "Nedstörtad ängel". Det jag känner när jag läser "Tinkers" är att det finns där, den där sista nerven som lyfter romanen till en alldeles egen nivå, och att jag smakar på den, njuter av den, tycker så otroligt mycket om den men undrar också vart upp i himlen den upplevelsen skulle ta vägen om jag fått det här språket med modersmjölken.

fredag 21 oktober 2011

Mina nya hjältar.

A är på någon dataspelsrelaterad hippa hos vänner. För en liten stund sen dök en bild upp därifrån på fejjan. Män i soffa. På en lång tavelhylla på väggen står såna där fruktansvärda vita keramikbokstäver man ser i inredningsbutiker, gärna på ett sideboard stavandes ordet "LOVE" eller "CARPE DIEM".
Men inte hemma hos Stefan och Sara. Hos dem står det "OND BRÅD DÖD".
Jag dör, vad tufft det är.

Vägen ut.

Nu har jag gjort det. Det fånigaste. Beställt dammsugarpåsar på internet. Livet bara: jättelätt!

Bloppis.

Eftersom jag hatar blocket men inte orkar hamstra mer grejer så tänkte jag försöka mig på en minibloppis. Lagom till att det var premiär på att skrapa frostig bil imorse (gah!) så säljer jag Knappens gamla dyrgrip Kaxs-overallen. Alldeles sprillans skick, snygg och röd med tuffa/arga reflexer och himla smart avtagbar luva (också med tuff/arg/förvånad(?) reflex). Handledsmuddar med tumhål och under-foten-band med knappar så man kan justera längden. Sa jag att den var röd och snygg? Storlek 86.
Hade lätt köpt en likadan i år om de inte redan var totalslut. SÅ bra är den. Nog med säljsnacket.
Nypris 699 kr. Ska vi säga 300?
Först till kvarn. Maila mig.

torsdag 20 oktober 2011

Ba gör't.

Idag hörde jag att när mamma bett gubbarna som river huset att skruva ner utebelysningen till henne hade den ene skjutsat upp den andre med grävskopearmen så att han kunde dra igång sin motorsåg och såga loss den del av fasaden där lampan satt. Han "orkade inte skruva", sa mamma som fick ta sin bit fasad-med-lampa under armen och gå hem.
Tänk att ha ett jobb där såna lösningar faktiskt får genomföras. Eller typ hemma. Som Knappens kladdiga del av matbordet som jag inte orkar torka av för det har torkat in redan och då måste jag typ skrapa och greja och då får jag stenhård gammal gröt under naglarna och det gör skitont. Och så tar det lång tid också. Då skulle man ha en motorsåg. Och bara BRUM BRUM hej då gröten.

Nu ska jag sova för det är tråkigt att vara vaken.

Boom baby.



Lånad/hämtad/snodd/delad från Little lion me.

Knappen, fashionistan.

Givet den envishet med vilken han ska bära detta halsband till dagis undrar jag om det inte är en blivande trendsetter jag när vid min barm.

tisdag 18 oktober 2011

Jag har det!

Vi är bjudna på maskeraddisco hos lill-kusinen på lördag. Jag, som inte är så bra på det här med maskerad, tänker att min kostym så klart är given nu; Sallad!

Jag ska dränka dig i romantik.

Har precis tillbringat över en timme på Engelska tapetmagasinets hemsida. Jag är inte säker på att A visste vad han gjorde när han gav mig fria händer. Så kan vi säga.

A recenserar mina val del 2.

Det är typ regnstorm och sjukt kallt, jag sätter på mig det varmaste jag har och reaktionen låter inte vänta på sig.
- Vad fan har du på dig för tröja?!
- En gammal.
- Fy fan vad ful! Den ser ut som någon konstig... sallad.
- Sallad?
- Det ser ut som om du har sallad och cous cous på dig! Blä!

Han återgår till datorn medan jag försöker att inte skratta och få astmaanfall. Så sneglar han tillbaka på mig och utbrister lidande:
- Men TA AV DEN DÅ!

(Det KAN vara så att han har en poäng men som sagt, jag är ju 30+ och praktisk nuförtiden)
(del 1)

måndag 17 oktober 2011

Nu blir det film.

Kändes snålt med bild när det finns ett mästerverk till film. Väl bekomme:

video
(och ja, jag bara *filmar med telefonen stående**rutinerad*)

Leva som jag lär.

Och så den där om att vi stod tre stycken på bloggalan och pratade om hur stressade vi blev av folk som bloggade fler än två gånger om dagen...
Hej dao.

När jag är lat.

När jag istället för att gå ut med den fulla soppåsen försöker pressa ner så mycket mer skräp i den att jag trycker loss hela upphängningsanordningen från skåpsväggen.
Det är då jag blir så SJUKT trött på mig själv.

Man kanske skulle byta bransch.

Ni vet den där känslan när man ser någonting så osannolikt att man inte tror sin ögon förrän efteråt. Den känslan infann sig i samma ögonblick jag insåg att de tänkte försöka riva vårt hus medelst... träd.

När jag är on top of things, som man säger.

Det är rätt mycket husfix nu. Ringa, maila, kolla, bekräfta. När jag pratar om det med andra låter det alltid som att jag är på banan men när jag ringer runt till elbolag/schaktbolag/valfri fackman låter det mest så här: "Eh, jag är lite förvirrad, du får ursäkta, och jag är nybörjare, du får ursäkta, och jag vet inte hur sånt här funkar, du får ursäkta, men jag undrar, eller jag menar vi måste, eller jag menar vad tror du om..."
Det här med att vara byggherre, det är ett vackert ord för havererande sambandscentral.

Lasternas summa är konstant.

Min chef bjuder på lite bokhylleporr så här på morgonen.
Jag vill ha alla. Överallt. Helst nyss.
Bokhylleporr... Min nya last.


söndag 16 oktober 2011

Kärlek i det fria.

Sluta nu.

Att högerspalten på fejjan ockuperas av vad folk lyssnar på just nu på Spotify.
Facebook - where does it all end?

Red. Okej, det här då. Samtidigt som jag chattar med en person på fejjan så skickas den personens kommentarer från chatten till min inkorg också så att det hela tiden ser ut som att jag får nya mail.
Facebook - are you serious?

Jätteroligt.

Jätteroligt.

Stora lilla Bloggalan!

Den där Jenny och Inte skyldig! Tack för finaste Bloggalan! Röda mattan, snittarna, det oslagbara quizet, jordgubbsmarshmallows. Och massa fina bloggerskor!

Jag är ganska dålig på att umgås med folk jag inte känner. Jag blir nervös, extremt medveten om mig själv och pendlar mellan att prata sjukt mycket/knäpptyst. Oftast resulterar kombinationen av de här tre sakerna i att jag skjuter några verbala offsides, säger ogenomtänkta grejer som jag sen ångrar och som ofta följs av en lång förvirrad utläggning där jag försöker rädda situationen och förklara vad jag egentligen menar. Och i bakhuvudet sitter ett mini-me med megafon och skriker vad håller du meeed, fan vad konstig du är!

Det är konstigt att träffa folk för första gången som redan vet saker om en, som har en bild och en uppfattning som plötsligt ska sammanföras med den person som nu står framför dem. Jag försökte klä upp mig lite (dvs kände mig utklädd mest) och någon sa uppskattande att jag "såg ut som min blogg" och det var så fint sagt och jag tänkte kanske är det så här den ser ut, bloggen?

Det var en himla spännande och fin kväll och jag kommer fundera både länge och väl på bloggandets in-och utsidor. Också för det tackar jag er, fina värdinnor!

(Här är några av Mirijams bilder från kvällen!)

fredag 14 oktober 2011

När jag släpper kylskåpet.

Förutom att ha köpt bok, fikat och läst, åkt till annat café, fikat och läst där så har jag även hanterat en annan del av föräldraskapslivet idag.
Det här med mammans vinterkläder. Det här med de kanske lite tunna men jävligt snygga kängorna. Den snygga vinterkappan, den stora ulliga halsduken nonchalant svept om halsen/axlarna. Det där, ni vet. Haha. Ha. Ha.
Begreppet allvädersstövlar har på ett alarmerande sätt smugit sig in i min världsbild på senaste. Regnställ. Gore-tex vantar. Ja, ni förstår vart det barkar. Stylish ut. Praktisk in.
Och eftersom den lite sportiga-alpvinden-i-håret-stilen aldrig varit särskilt mycket min så är det med viss nybörjarförvirring jag ger mig in i de praktiska klädernas tidsålder.
Så idag har jag alltså införskaffat mitt första vapen mot en lång vinter med Knappen i en snödriva. Inte det vackraste jag sett men förhoppningsvis klarar de uppgiften och jag har väl ändå för tusan vuxit ifrån den där tonåringen som huttrande och blå envisades med vårjackan in i december för att den var snyggast. Vuxenpoäng till mig. Tack.

Mvh
30+
Ps.
Kråkan: när du för några år sen önskade dig ett regnställ i födelsedagspresent och jag i hemlighet tänkte Vad har en vuxen urban människa ett regnställ till nuförtiden? och jag var barnlös singel på södermalm?
Förlåt. Jag hör dig. Loud and clear.
Ds.

Livskvalité, I tell you.

Köpa böcker och fika i bokhandeln. Skäm bort mig precis så här!



I ett tidigare liv måste jag ha gjort någonting bra.

Varför skulle det annars, på en mörk avkrok kl 11 en torsdagkväll, passera en bärgningsbil just i samma ögonblick jag står på vägen och inser att jag fått punka på bilen?

onsdag 12 oktober 2011

Mitt barn, andras ungar, eller hur var det nu.

Knappen slänger sig på trehjulingen på dagisgården innan vi knappt hunnit in genom grinden och drar iväg runt knuten, precis som vanligt. Medan jag står och småpratar med en av pedagogerna hör jag två småkillar med en annan trehjuling konspirera om att de ska "krocka Knappen". När han strax efter kommer cyklande runt hörnet sätter de plötsligt fart och kör i full spätta rakt mot honom och frontalkrockar. Han blir först helt ställd och tittar på dem med sina frågande tefatsögon och sen ledsen. Pedagogen som fått sin uppmärksamhet stulen på annat håll under dramat följer med mig bort till grabbarna där jag kväver impulsen att rycka upp ungen i kragen och skrika vad fan håller du på med?
"Krockade ni?" frågar hon och när de två konspiratörerna inte svarar, säger jag försiktigt "Ja... lite med flit kan man säga" och känner mig skitdum för att jag står där och pekar ut någon annans barn på det där viset samtidigt som mammahjärtat värker. "Det var Edvins fel!" säger han på cykeln och pekar på kompisen. Pedagogen börjar prata om att köra med försiktighet och allt det där och jag får iväg, en nu lugnare, Knappen på ett varv till på trehjulingen.

När jag kommer hem pratar jag med A om hur jag kände mig som the bad guy för att jag råkade vara mamma till det barn som just blev kraschat så där och att outsagda fula pekfingrar flöt upp ur huvudet på mig. A säger att jag inte ska tänka så. Att jag ska föreställa mig hur jag skulle reagera om det var Knappen som med flit körde rakt in i någon på dagis. Skulle jag ha dåligt samvete för att säga att det där är inte okej då?

Det är så himla truligt, det här med relationer, ens barns relationer. Han kommer att bli bråkad med, han kommer att bråka, någon kommer vara taskig mot honom, han kommer säkert vara taskig mot någon annan. Så är det ju, livet. Ibland blir man ledsen, ibland gör man någon ledsen.
Men måste det vara så förbenat jobbigt att hantera som förälder?!

tisdag 11 oktober 2011

Men jag tar det piano.

David Vanns "Last day on earth" kom på posten idag. Jag vill inte pumpa upp förhoppningarna eller så men efter att ha bläddrat lite i den misstänker jag att det kan bli fruktansvärt jävla apabra.

Bokskumt och boklättnad.

När jag går fram och tillbaka på jobbet så plockar jag nästan omedvetet upp titlar som flyter förbi i ögonvrån. Den första reagerade jag inte så mycket på.

Vid den andra hade jag en känsla av att jag kände igen mig.

Vid den tredje stannade jag och bara men vad är det som händer här?!

Vad är det med författare och att tillskriva änglar en massa grejer?

Mitt eget senaste köp är det desperata införskaffandet av Trotsboken. I första meningen i kapitlet om 2-åringar skriver författaren att barn i den här åldern har småkonflikter med sina föräldrar ungefär var tredje minut och större konflikter 3-4 gånger i timmen. Den lättandens suck som undslapp den här trötta mammakroppen kom från tårna och stormade ut ur munnen.
Vi är normala! ville jag skrika men nöjde mig med att säga det lugnt och sansat till min chef istället, som flinade och sa att jag skulle stå på mig. Bra chef. Bra barn. Bra mamma och pappa. (Tror jag).

söndag 9 oktober 2011

Startsignal bygge.

Vi har packat, släpat, slängt. Sorterat, organiserat, rensat. Det som är kvar är ett sammelsurium av gammalt och nytt, nedpackat och undanstoppat i väntan på det nya.
Det har varit ett jobb att tömma huset, förrådet, bodarna, dasset. Med mycket hjälp har det gått, trots eksem och sömnlösa nätter.
Men nu är det klart. Och imorgon börjar det.

Liten Knapp sover i sitt första hem.

"The Hunger Games" av Suzanne Collins.

Ur askan av de sista ödeläggande krigen reser sig i norra Amerika det nya landet Panam. Huvudstaden heter Capitol, ett maktens örnnäste och förtryckande kraft. Runt om Capitol breder The Districts ut sig, en slags förorter och förstäder, 12 till antalet, alla med en specifik uppgift i samhällsstrukturen, som att odla grödor eller metallindustri och alla är nickedockor i händerna på The Capitol. Ju längre bort från huvudstaden distrikten ligger desto fattigare ser de till att hållas av övermakten för att kväva upprorsanda och ingjuta rädsla.
Det tydligaste och mest spektakulära sätt The Capitol håller sin förortsbefolkning (och på sätt och vis slavar) i shack är The Hunger Games, ett häpnadsväckande och fruktansvärt spel som anordnas årligen. Varje distrikt tvingas lämna ifrån sig två barn mellan 11 och 18 år för att delta. Deltagarna, The Tributes, skeppas iväg till The Capitol för att kämpa mot varandra i en förberedd arena tills en ensam överlevare står kvar. Det hela är ett stort, påkostat event som direktsänds i tv dygnet runt och där själva spelet också manipuleras för att generera mesta möjliga underhållning för tittarna och de sponsorer som kan tänka sig att bidra med vapen och förnödenheter till de mest lovande spelarna.
Vi följer Katniss Everdeen, en kraftfull, lojal, intelligent 16-årig jägare från District 12. Efter att ha left sitt liv i de fattigaste kvarteren av distriktet och tvingats använda sin uppfinningsrikedom och slughet för att hålla familjen på benen så är Katniss inte nybörjare i överlevnadsstrategier och det lämnar plats för annat i historien att komma fram. Det är inte bara blod, hat och död som frodas i arenan. Också vänskapsband knyts, kärlek växer, lojaliteter kommer och går och det är det fina i boken. Relationerna beskrivs rakt och ärligt, grymt och kärleksfullt.
Det obeskrivligt vidriga i att barn tvingas döda varandra rör vi, genom Katniss, bara flyktigt vid, sedan resoneras det ofta bort med att ilska mot The Gamemakers inte tar en levande framåt. Och det är en av aspekterna jag gärna skulle vilja se mer av i uppföljaren. En annan sak jag vill veta mer om är Katniss familj, hennes fars död i kolgruvan, men också världen i stort. Det är en annorlunda värld Collins har skapat, ett nytt USA, efter krigen, efter katastroferna. Hur gick det till, hur kom vi dit, hur formades Panam? Jag förstår att det kanske är något stora frågor att kräva av en ungdomsbok där fokus ligger någon helt annanstans, men det är trots allt Collins som har väckt frågorna hos mig och jag vill gärna veta om det finns mer fast mark under den här historien än det vi får i första delen.
För jag gillar den verkligen, och jag vill så gärna att den känslan ska få växa i takt med uppföljarna.

(och nu ignorerar jag för allt vad tygen håller de gnagande konceptuella likheterna mellan The Hunger Games och den japanska gamla ångestrysaren Battle Royale från 2000. *lalala*)

lördag 8 oktober 2011

Jo, det är sant,

Vi är här igen. Let's go, Rangers!


Med vänliga hälsningar
Hockey är mitt nya liv.

- Posted using BlogPress from my iPhone

MCAC.

Hur kluven jag än känner mig kring framförandet så är det viktigt.

fredag 7 oktober 2011

2-3.

Naturligtvis skulle jag ju vid det här laget kunna ge er en fullständig och korrekt analys av kvällens match men jag nöjer mig med att säga att vi förlorade och att A beskriver det hela som "ett hugg i magen". Los Angeles Kings... Bah! *övar på att vara arg supporter*
(Har också lärt mig att icing inte gäller i boxplay. Och vad jag kan säga om det är att boxplay vet jag åtminstone vad det är.)

Let's go Rangers! 2.0

Nu är vi där igen. 2.5 timmar kvar till pucksläpp (som jag nu lärt mig att det heter) (2 matcher = veteran).
I bilen på väg in till stan är A så nervös att han behöver sprit.
- De FÅR inte förlora. Gud, stönar han. Jag har inget som helst förhållningssätt till det!
Han är skräckslagen/överförtjust.
Han var typ lugnare när Knappen kom.
Näe. Men ganska nästan.

onsdag 5 oktober 2011

En grej med jobbet bara 2.0

Var på en till sån där grej med jobbet idag. Jan Guillou var pratig och trevlig, Rickard Wolff bedårande, David Lagercratz lyckades trots sin något nerviga stil få mig att vilja läsa Zlatans självbiografi (jag och fotboll - vi är ju såhär) (Zlatan spelar... göra-mål-kille? i... Milan?) och Pernilla Wahlgren var... väldigt mycket Pernilla Wahlgren. Pija Lindenbaum - jag älskar dig, Magnus Utvik var allvarlig och intressant.
Godispåse fick vi men om jag ska vara riktigt ärlig var det lite för mycket russin och mandariner och för lite hallonbåtar. Men det var fint att sitta där och bara där är dem, författarna!
Iallafall. Jag är pepp inför bokhösten! Bring it on!

tisdag 4 oktober 2011

Om när jag blev gammal.

Jag blir fortfarande tillfrågad om leg när jag köper saker som kräver det. Och jag har aldrig riktigt kunna relatera till reaktionen att "man får ta det som en komplimang!".
Alltså, jag fyller 32 snart och jag är rätt nöjd med det. Tvärtom känns det snarare larvigt att jag skulle se så pass mycket yngre ut man behöver se leg på det. Och jag vet allt det där om under-30-regeln men iallafall.
Så när jag hivar upp mitt leg över kassan (alltid vänlig och förstående dock) så har jag helt ärligt blivit ännu mer ställd över den i princip obefintliga reaktionen på att det var snart 14 år sen jag passerade den ålder som eftersöks.

Men sen ungefär två veckor tillbaka har den plötsligt dykt upp. Det där lilla överslätande leendet, ojdå-kommentaren, hoppsan, hehe! Och jag ler tillbaka, där ser man!
Vad har hänt då?
Tja, häromdagen satt jag och skärskådade ansiktet i solskyddsspegeln i bilen. Drog fingrarna över ögonen och sa: "Jag börjar se gammal ut."
"Ja" sa A. Jag väntade en sekund på att han skulle flina och säga att han skämtade men det kom inget. Så jag sa: "Du skämtar inte."
"Nej. Men du är äldre än för tio år sen och dessutom jättefin!"

Det har varit rätt mycket på senaste. En massa grejer med hus och flytt och sömn och stress och jag är jättebra på att hamstra lågoktanig men växande stress som jag går runt och vrider och vänder på, försöker lösa, försöker fundera ut grejer själv och eftersom jag i de lägena dessutom är ganska dålig på att skicka upp en flagg som säger "Nu har jag en orkester här innanför pannbenet som börjar bli jävligt högljudd, hjälp mig!" så sitter jag där och släpper ut det hela i form av eksem istället. Gärna i ansiktet så att jag ser ut som en rödflammig tvättbjörn.

Så det är nog det som hänt. Förutom de där 10 åren som gått. Just nu är jag inte mitt allra vackraste, yngsta jag.
Men på måndag ska huset rivas och då är vi på gång, det värsta är gjort och då kan den här tvättbjörnen gå och lägga sig under någon annan sten och jag kan kanske börja bli frågad efter leg igen för just nu skulle jag faktiskt behöva det.

måndag 3 oktober 2011

God morgon.

Loggar in på fejjan och blir anfallen av min barndomskompis lillebrors närbilder på ett näst intill avbitet finger. En hund ska tydligen vara involverad i dramat. Men alltså, jätteäckligt. Jag äter ju frukost. Ej okej.

söndag 2 oktober 2011

Och nu till de viktiga sakerna.

Den där Jenny efterfrågar resten av min topp 10 Favoritförfattare apropå det här inlägget. Och en sån viktig fråga förtjänar inte att försvinna i någon mörk kommentarsbakgata. Så här är den. Utan inbördes ordning och förutom några få undantag inte heller skriven i sten, men dagsfärsk.

Sofias Topp 10 Favoritförfattare per oktober 2011.

P O Enquist (Husgud)
Jonathan Safran Foer (Alltid med oväntade och smärtsamt talangfulla ess i rockärmen)
Anna-Karin Palm (Hennes noveller. Vackraste, enklaste svenskan skriven)
John Steinbeck (Som skriver med sån tyngd, livsvisdom och ödmjukhet att jag blir tårögd och liten på jorden på ett bra sätt)
Herbjörg Wassmo (Ett språkligt under. Kvinnoporträtt utan like)
David Vann (Skapar svår ångest med imponerande subtila och finkänsliga medel)
Tove Jansson (Husgud)
Bret Easton Ellis (Skarp, skitig, utan nåd och förmodligen latent galen)
Margaret Atwood (Oväntad, intelligent, kritisk med oöverträffad kvinnlig pondus)
Anne Enright (Får mig att önska att engelska var mitt modersmål. Första kapitlet i "The Gathering" kan vara det vackraste första kapitel jag läst)

Vilka är era, måste jag ju få veta nu!

"A mile down" av David Vann.

Jag läser aldrig reportageböcker. Jag är helt okunnig och ointresserad av segling. Men jag har en crush på ångestmolnet David Vann. Vi har skrikit i kudden tillsammans både här och här.
Så den där krypande molande bröstkorgen får gå i god för att jag står pall för en självbiografisk bok om katastrofal segling. Och katastrofal är minst sagt nyckelordet här.
Vann ger upp hem och karriär för att prova lyckan som charterkapten i söderhavet (eller i vilket fall de flesta hav söderut) och beger sig med fickorna fulla av lånade pengar till Turkiet för att bygga sin drömbåt. Med hjälp av lokal arbetskraft sliter han som ett djur i vad som visar sig bli en nästan skrattretande motvind, motgångarna avlöser varandra, pengarna försvinner i rasande fart och drömmen ser ut att sakta segla sin väg utan Vann ombord. Efter en eon av frustrerande problemlösning sjösätts äntligen båten men det, i sin tur, visar sig vara bara början, som man säger. Vad Vann också har i bagaget är den inte helt okomplicerade tyngden av att ha förlorat sin far vid 13 års ålder då denne tog livet av sig efter att ha sett sin egen dröm om ett liv på havet kapsejsa och dö.

För mig som novis i alla avseenden under den här läsningen hjälpte nog min kärlek till Vann och att ha två av hans romaner bakom mig. Även om A mile down kom flera år före romanerna så har jag ett hum om honom på något vis, en känsla för vilken ton hans ångest har, eller ska komma att ha senare.
Han skriver detaljerat men utan att älta, noggrant men inte segt och trots att segling är kanske det sista jag skulle välja själv så är boken både fascinerande och spännande. Ibland blir jag frustrerad å Vanns vägnar, över hantverkare som slöar, över projektledare med slentrianmässig attityd, över Vann själv som är så tålmodig, så tålmodig. Men som sagt, den fascinerar mig, Vann fascinerar mig och nu väntar jag med (sedvanlig) ångestladdad spänning på hans nästa: Last day on earth.
Lätt på topp 10 Favoritförfattare just nu.

lördag 1 oktober 2011

Hemma igen.

Göteborg - så himla fint!
Men finast var A's mållöshet (normala A = aldrig mållös) när Rangers kom ut på isen. Bara det ögonblicket var värt resan. Henke Lundqvist började nästan gråta på isen av alla hyllningar och så blev han ambassadör för Göteborg och ungefär där började jag också nästan gråta. I övrigt försökte jag mest förstå vad publikens kollektiva Ouh! och Näj! kunde betyda när spelarna till synes helt random åkte omkring i rinken. Och nä, jag fattar ju att det inte är det men det går så jäkla fort ju och då är mål bra, då förstår man iallafall vad om händer. Rangers vann med 4-2. Win! som man säger.

Hotellfrukost också. Bästa frukosten. Fast egentligen är det inte det, man blir bara lite förvirrad av att det är okej att äta croissanter med marmelad på morgonen bara så där.