fredag 30 mars 2012

Försöker serie-nörda.

I ett konstant tillstånd av förnekelse ser jag mig själv som en serie-person. En sån som plöjer Sons of Anarchy och predikar The Wire med gnistrande ögon, som gråter, skriker, skrattar, vrider mig i plågor tillsammans med fiktiva karaktärer som för mig är tillräckligt verkliga för att av misstag råka duka fram ett par tallrikar för mycket vid middagsbordet. Sån är jag. Så rik.

Sanningen är att jag nästan inte sett klart en enda serie sen Lost gick på tv. Jo, The Killing tog jag mig igenom i ett utslag av överraskande hängivelse. Och för en massa år sen såg jag den riktigt bra första och den inte lika bra andra säsongen av Carnivale. The Wire, som jag verkligen ansträngde mig med, ebbade ut och försvann någonstans strax efter första säsongen.

Så i ännu ett anfall av självförverkligande köpte jag alla fem säsonger av Six Feet Under på bokrean. Nu ska jag leva upp till den där lögnaktiga självbilden jag har. Fyra avsnitt in i första säsongen är David min favorit, Brenda går mig på nerverna och jag var på gränsen att fulgrina under Nate's jogging/se-pappa-på-bussen-tur i typ andra avsnittet. Även om jag tycker att skådespeleriet haltar lite ibland så bådar det mycket gott. Gillar att det är lite, i brist på bättre ord, low key.
Så. Varsågod för den informationen.

torsdag 29 mars 2012

Humor för språknördar #2.

Håkan Erik Johan Kjellgren. Jag vet inte om tiden och energin denna man lägger ner på att analysera, plocka isär och förklara det ena språkliga mysteriet efter det andra borde få mig att skratta eller gråta. Ett geni eller galen, det vet man inte. Men jag älskar det.
Läs också SHAOL (Svenska Håkademiens Alternativa Ordlista).

måndag 26 mars 2012

Fjärilshuset.

Idag hamnade jag och en kompis av en liten slump på Fjärilshuset i Hagaparken. Jag har velat åka dit länge och har tjatat på A men han som redan varit där har bara sagt att det är "läskigt".
Det var inte läskigt. Det var varmt och fuktigt och lite som en konstig dröm.










Tillbaka på ruta ett. Tack och lov.

Jag har börjat rita lite igen. Det känns lite som att vakna ur en koma. Skulle man kunna tänka sig, vad vet jag om koma. Eller som att bli människa igen efter att ha varit robot ett tag kanske.

Det är mycket robotar nu iallafall, som vill mig något.

lördag 24 mars 2012

Sova hela natten.

Inatt sov Knappen över hos mormor själv för första gången. Det var träningsläger #1 inför att vi åker på vuxensemester till Toscana i maj (!). Iallafall så var liksom hela dagen och kvällen helt utan Knapp. Vi gjorde såklart vad varenda vettiga småbarnsförälder med ledig kväll/natt skulle gjort. Spelade dataspel, kollade på skräptv och sov. Under ungefär 5 minuter försökte vi koka ihop en plan om att åtminstone gå ut och äta asgod mat tills jag kom på att det var löningsfredag och hela kroppen reagerade instinktivt på den insikten med att genast bli 10 kilo tyngre och helt utan min inblandning dra på sig mjukisbyxor, raggsockor och koka te. A's kropp öppnade en flaska vin.
Imorse vaknade jag med den där känslan av att ha legat helt stilla och totalt utslagen på precis samma ställe hela natten. Mycket nöjd, utvilad och tålmodigare mamma idag.

fredag 23 mars 2012

Att börja dagen glad.

Det visar sig att en gammal kompis till A har producerat den här. Finaste tjejen ever:

torsdag 22 mars 2012

Vill flytta hem.

Det är 14 grader varmt och jag åker ut till ön. Det står en skåpbil på tomten med gubbar som ska flytspackla golvet innan parketten kommer imorgon och vi lånar vatten av grannen. Drar slangar och går över barr och under höga granar. Min granne eldar träd som hon tagit ner och vi står runt tunnan och småpratar och knäcker kvistar mot knät. Solen värmer i nacken, hennes barnbarn kommer springande mot dasset. "Vill ni ha kaffe?" frågar hon och vi tackar ja men jag måste gå hem till mamma och äta en lunch-macka först säger jag. "Jag har mat!" utbrister hon och plötsligt sitter jag vid hennes bord i stugan och får äta stekt potatis och timjanjärpar, spela kalaha och äta kakor. Träffar en annan granne på vägen, i jobbarbyxor med jord på knäna och vi pratar och småskvallrar lite innan jag går hem till mamma och sover två timmar under en filt på hennes säng.
På kvällen är molnen rosa över hustaken och det blir alldeles tyst, en spade ligger kvarglömd på gräsmattan.
Gud vad jag längtar tillbaka.

Osköna farhågor besannade.

Nämen såg ni Uppdrag Granskning igår om Zara dårå? Det var typ en flod vatten på min lilla kvarn. Tar tillbaka det där med att söka jobb där som arbetsmiljöexpriment. Man vill ju inte riskera sin mentala och fysiska hälsa liksom. Förhoppningsvis får jag färre tillfällen att gnälla framöver, men det känns väl rätt tveksamt. Var inte de två kostymklädda hökarna bakom de kvinnliga cheferna som stapplade sig igenom intervjun en rätt tydlig illustration av just management by fear?

onsdag 21 mars 2012

När jag var på toppen av världen på en tisdagkväll.

Och ni undrar ju naturligtvis hur det var på Everestspecial på Cosmonova! Hur kan det ha gått ett helt dygn utan att jag skrivit om det? Va?
Det var stort. Eller. Filmen var stor. Mäktig. Det är SÅ JÄVLA brant och högt på Everest.
Fredrik Sträng som höll föredrag var sjukt glad, entusiastisk, extrovert, något förvirrad och hade mönstrad fluga. Vi lärde oss saker som att de tre viktigaste sakerna på berget var föda, mat och... det sista minns jag inte för jag blev så ställd över de första två.
Iallafall. Han planerar att bestiga Everest igen nästa sommar tillsammans med en expedition på åtta man. För den ringa summan av 380tusennågonting kan man få vara med. Det kändes helt bisarrt att tänka på att sannolikheten att någon av oss i publiken blir en av dem är ganska stor. A såg smått skräckslagen ut när jag sa det till honom tidigare idag tills jag lugnade med att det iallafall inte blir jag. Jag är ju en armchair alpinist som jag nu lärt mig att det heter. Armchair alpinist... Armchair everything är kanske närmre sanningen.





Toppfeber

A har precis tagit steget från "Vad är det med dig och klättringsgrejen?!" till att dela ett Everestrelaterat youtubeklipp på fejjan. Finns ju bara en sak att säga om det: Hehe.

tisdag 20 mars 2012

Och nu blir det bygg-blogg!

Eftersom A haft fullt hus med plugg på senaste men råkade vara ledig idag åkte vi ut till huset och gick runt och funderade på än det ena än det andra.

A funderar i vardagsrummet.

Matplats. Vardagsrummet till vänster, hall till höger.

Kök i sin linda. (Mittemot matplatsen). Överskåp kommer på väggen ovanför fönstrena. Spis på en ö under röret som kommer ur taket. I övrigt: arbetsytor to kingdom come.

Knappens rum.

"Min" hörna. Här ska jag ha skitmycket bilder på väggarna, asstor bokhylla, skrivbord och symaskinen ska alltid stå framme.

Eh. Nämen ska vi åka tillbaka till lägenheten då? Yey.

Mkt nöjd.

Chefen ringer och bara "Uppställning för bokfrukost på Norstedts klockan 08.00 imorgon!" och jag bara "Åckeij!". Gunnar Ardelius var där och var charmig och pratade i halva meningar och Lisa Bjärbo också (charmig alltså men med punkter) och nu har jag att göra och peppen! Norstedts = godisfabrik.
Ur "Tummelisa" med illustrationer av Charlotte Gastaut.

söndag 18 mars 2012

Bloggeranvändare unite!

Vad har hänt med blogger? Vart har lilla redigeringssymbolen tatt vägen? Varför går det inte att prenumerera på kommentarer längre? Vad är det för svältkost det här stället går på egentligen?!

Halleluja!

Nu är jag så ivrig att brallorna sitter löst! Här i slutet av ännu en trots- och tröttdag sitter jag i godan ro och kollar lite slött på fejjan och PLÖTSLIGT HÄNDER DET! På tisdag. På Cosmonova. Fredrik Sträng (svensk äventyrare som bla skrivit boken "K2 - på liv och död", en Sofiakramande bok om en katastrofexpedition på K2) anordnar EVEREST SPECIAL! Med IMAX-film! Filmen gjordes 1996, samma år som Jon Krakauer besteg Everest och klev rakt in i en av klättringshistoriens värsta tragedier. Det team som gjorde den här filmen förekommer flera gånger i Krakauers bok "Into thin air" som jag skrev om häromdagen.
Fattar ni?! Jag ska se Everest på Cosmonova! Världens största filmformat! Någon högt uppsatt person har ett gott öga till mig, jag visste det!

lördag 17 mars 2012

Osynliga mamman.

Knappen gillar kurragömma. Han är dock väldigt dålig på att leta. Igår stod jag bakom vår alldeles för korta sovrumsgardin i nästan 10 minuter medan han letade och letade. 4 gånger stod han 20 cm ifrån mig och trots att han fick ledtråd efter ledtråd av A så hittade han mig inte. Inte ens när jag med läpparna ihoppressade skrattade så att gardinen svajade mitt framför näsan på honom. Hade jag kunnat ta en bild hade jag gjort det och hade Knappen haft röd klänning och lockigt hår hade den kanske sett ut så här:

Battle royale.

Jag vet inte men det kan vara så att jag är på väg att vakna ur den kreativa koman. Jag ska inte ropa hej och allt det där. Idag har jag trots allt hämtat ut två nya Krakauer-böcker på jobbet och man vet aldrig vad det gör för någon som helst extrovert aktivitet. Alltså kan vi säkerligen vänta oss ett show down mellan dessa parter:

vs.


torsdag 15 mars 2012

Det enda som hjälper en sjuk liten man är så många nappar som möjligt.



Sist på bollen i vanlig ordning men icke desto mindre i mål.

Josefine fortsätter att tampas med Sverigedemokrater i vardagen. Hatten av.
Jag har en facebook"vän" från högstadiet (apropå att jag mkt väl skulle kunna se hen i en slik diskussion som den Josefine tampas med) som tillsammans med en annan person i en statusdiskussion kom fram till att folk som använder ordet hen inte borde få ha barn. Inte ens nu när den värsta hen-hetsen lagt sig kan jag släppa det där.

Okej. Jag borde alltså inte finnas.

Min mamma kommer från Finland och när jag var yngre pratade jag i princip flytande finska. Finskan (tillsammans med ett gäng andra språk) har ett könsneutralt pronomen som används flitigt. Så inte nog med att min mamma är från ett land där man pratar om folk utan att behöva specificera kön, hon hade dessutom mage att skaffa barn. Och jag, stackarn, var tvungen att tillbringa, i effektiv tid, flera år i denna hemska könlösa miljö. Ni förstår ju hur förvirrad jag var som barn. Vem var jag? Vem var han/hon/den/det? Ni förstår ju att jag tillbringat halva mitt vuxna liv med att skaffa mig ett svenskt kön med tillhörande identitet för att bli en hel människa.

Det är egentligen inte förrän nu, sen hen-debatten satte igång, som jag förstår hur min mamma kunnat leva över 40 år i Sverige utan att lära sig att kalla flickor för hon och pojkar för han. Det är först nu jag förstått att det tydligen är något inte bara konstigt utan också häpnadsväckande provocerande att tala om människor som människor och inte kön.
Jag kan tycka att ett samtal kring vissa extrema uttryck könsneutralisering kan ta är på sin plats, tex föräldrar som inte låter förskolepersonal byta blöja på barnen för att inte avslöja barnets kön. Men det är inte det hen handlar om. Hen är mer än hen-dagis och uppfostran, mer än ett praktiskt medel att skapa valmöjligheter. Hen täpper dessutom igen ett ganska stort hål i svenska språket. Hen tar inte bort, hen kompletterar och låter växa.
Journalisten Håkan Kjellgren har bloggat välformulerat om det här. What he said.

Så kan vi lugna ner oss lite nu. Precis som att alla finska barn inte är könsförvirrade ensamma öar på drift så kommer inte svenska barn att tappa fotfästet i världen för att vi får ytterligare ett pronomen att använda. Och svenska språket har fått ett tillskott, ett både saknat och vackert sådant.

Och det var allt jag hade att säga om det.

Uppdatering: Det här är bra mycket farligare för våra barn än hen någonsin kommer att bli.

onsdag 14 mars 2012

Satan takes a holiday, yey!

Tuffaste videon. Den dagen jag också kan skrika BANG BANG BABY! med trovärdighet kan jag lägga mig ner och dö leende.

Snubblande nära. Och flera månader bort.

Det har inte blivit så mycket bygg-blogg som jag befarade av Äpplet. När vi inte tar beslut om list mellan klinker och parkett och huruvida badrumsgolvet ska spacklas upp mellan dusch och golv så åker vi mest ut dit, går från rum till rum och drar fingrarna över grundmålade väggar och försöker att inte hoppa ur brallorna i ren iver att flytta in. Det tar så l å n g tid och ändå har det gått fort. Och plötsligt ringer posten och bara "Hej, det är posten, jag har en pall kakel till dig!" Och så mycket tid, vånda och beslutsångest jag har haft för det här jäkla kaklet. Hade all den tankekraften lagts på annat hade det kunnat vara fred på jorden vid det här laget I tell you.

Sen ska jag sitta här i vardagsrummet, i en tokigt skön kanske olivgrön soffa och titta på å ena sidan en öppen spis mellan fönstrena, å andra sidan kanske ett stort schabrak till kritvitt Stringhyllesystem fullt med mina, A's och pappas gamla böcker. Så ser det ut när jag drömmer iallafall. I juni är det dags att göra verklighet av det hela. Inte en dag för tidigt.

Instagrambonanza.

Eftersom what happens on Istagram stays on Instagram så kommer här ett titthål. Jag var JÄTTElänge sjukt skeptisk till Hipstamatic och andra fotoappar. Hävdade bestämt att det var fusk och att en tallrik omelett inte blev varken intressantare eller snyggare med något gulnat vintagefilter. Men det har smugit sig på mig, det där, och jag har åmat mig i vånda över lockelsen. Och trots att det är enkelt och kanske också fuskigt så tar folk en himla massa fina bilder som jag, trots sin flyktighet, tycker om att titta på. Här är lite från mitt eget.

Längtar tillbaka till ön. Hela tiden och mer och mer.


Eftermiddagssol i vardagsrummet i nya huset.





"Hey. They found a body. Not sure it was his, still they're using his name.
She. She gave him shelter. And somewhere I know she knows some things only she knows."





Potatis i dike. Helt vanligt.

lördag 10 mars 2012

"Into thin air" av Jon Krakauer.

Förra sommaren läste jag Jon Krakauers bok "Into the wild" och blev... käftsmälld. Sällan har en bok guppat omkring i min hjärna lika länge som den gjorde efteråt, och fortfarande för den delen. Så när klättringsbesattheten slängde sig om halsen på mig så var Krakauers "Into thin air" inte sen att dyka upp. Båda böckerna har samma ursprung: Krakauer fick i uppdrag att skriva artiklar om respektive händelse för Outside Magazine men efter väl förrättat värv så dröjde sig historierna kvar hos honom, det var inte klart, det räckte inte, han ville, behövde skriva mer. Och det som började som artiklar slutade som böcker med den lilla detaljen att i "Into thin air" är det Krakauer själv som spelar huvudrollen.
Det var 1996, samma år som Göran Kropp cyklade från Stockholm till Nepal för att bestiga Everest. Krakauers uppdrag, som slutade i "Into thin air", var att följa med en expedition till Mount Everest, iaktta gruppens förehavanden och skriva en artikel om hur de nu populära kommersiella guidade turerna till Mount Everests topp fungerar. Jon Krakauer, som själv är gammal klättrare, skulle stanna i baslägret men ju närmre avresedatum kom desto mer lockande verkade tanken att faktiskt själv dra på sig kängorna igen och följa med hela vägen upp. Efter att ha pumpat magasinet och sponsrare på pengar nog att betala den inte helt ovidkommande summan för en bestigning bestämdes att Krakauer också skulle ansluta sig till toppexpeditionen. Lite visste han då att äventyret skulle sluta i en av de mest omfattande tragedierna i höghöjdsklättringens historia. Av de 6 klättrare ur Krakauers grupp som nådde toppen kom bara två ner igen. Överraskade av en storm som drog in från ingenstans fastnade de högt upp på berget och innan de nästkommande två panikartade, ispiskade och förvirrade dygnen på bergsidan var över hade ytterligare 5 klättrare ur andra lag dött och något senare tre till.

Det är en trasig Krakauer som skriver "Into thin air", som river i en fruktansvärd händelse för att försöka bearbeta, acceptera och förstå vad som gått fel. Mången gång fick han rådet att vänta med att skriva, låta det sjunka in, passera, få perspektiv. Men han kunde inte och resultatet är ett brutalt och ärligt, smärtsamt och ångestridet dokument över katastrofen. Det är också ett dokument över ofattbar styrka, mod och överlevnad. Om att trotsa döden och att klamra sig fast vid livet trots att allt hopp är ute.
Det är omöjligt att gå ifrån en sån här bok oberörd.

För flera veckor sen såg jag en föreläsning av en läkare om en katastrofexpedition på Everest. Doktor Ken Kamler berättade en gastkramande, fasansfull men också hoppfull historia om vad man näst intill kan kalla ett medicinskt mirakel mitt i tragedin. Som den enda läkaren på berget hade Kamler fått se first hand vad Mount Everest kan göra med människan. Nu, efter att ha läst "Into thin air", vet jag att det är samma händelse de båda talar om. Kamlers föreläsning blir som en illustration till boken. Också den nästan omöjlig att förstå vidden av.

fredag 9 mars 2012

En mänska av sås har talat.

Idag var jag på jobbet i 9 timmar och under varenda en av dem var min hjärna gjord av sås. Mitt energilösa, imponerande förvirrade tillstånd hade framåt eftermiddagen utvecklats till ett skämt.
Sen kom jag hem och åt skagenröra till middag för det var det enda i hela affären jag kunde tänka mig.
Och eftersom jag läste ut "Into thin air" i förrgår och med det har mina klättringsböcker tagit slut så känner jag mig lite tom nu. Kan inte uppbåda något som helst intresse av att läsa annat. Inte ens "Korparna". Är det verkligen okej?

Häromdagen erkände min ömma moder att ibland kan man läsa inlägg på den här bloggen och fundera på vad som var meningen med det hela egentligen. Det var under ett samtal som på sitt sätt motiverade en sådan frank (och i all sin ärlighet ganska uppfriskande) kommentar och det ska understrykas att den kom i sällskap med övriga väldigt fina komplimanger i ämnet.
Iallafall. Varsågoda för sånt inlägg.

tisdag 6 mars 2012

I boken kallas det "frontalkrockarnas tid"...

Vi har trotsat ett tag nu. Vi = jag och Knappen. Jag är inte jättebra med det här trotset. Ju längre det går desto kortare blir tålamodet. Och vips så är man två trotsande personer. En fullt legitim på 2,5 år och en som titt som tätt fullständigt tappar konceptet på 32. Idag sa jag till min frisör att det händer att jag är rakt upp och ner dålig. Glömmer bort att välja mina fighter och tar allt och förvandlar effektivt båda oss till två väldigt sura och trötta personer. Det var skönt att säga det, att vara så ärlig. Det var som att öppna ett fönster på vid gavel och vädra. Från och med nu ska jag börja djupandas och räkna till 10 och sånt där. Andra tips mottages tacksamt.

söndag 4 mars 2012

God morgon söndag.

Imorse såg jag mig i spegeln och insåg att jag är rätt asymmetrisk i ansiktet. Lite visste jag men ju mer jag tittade desto mer släpade ena sidan. Den är helt klart hårdare ansatt av gravitationen än den andra. Inte ens ögonbrynet orkar hålla upp sig riktigt.
Jag läste någonstans att ett helt symmetriskt ansikte instinktivt skulle uppfattas något konstigt eftersom att vi är så ovana vid det. En klen tröst men ändå. Nu kan man liksom tolka mitt ansikte lite som man vill. Den högra sidan lite mer frågande så att man får möjlighet att utveckla det man nu händelsevis pratar om eller den vänstra, något tröttare sidan som snarare ser ut att behöva kafferast och kisspaus.

torsdag 1 mars 2012

Hade vi roligt den där sommaren?

Häromdagen när jag körde över Skanstullsbron tyckte jag mig se ett grönt hus hänga mellan bropelarna. Det gick så fort att jag inte var säker men jag åkte dit idag och mycket riktigt. Vid brofästet finns sommaröppna utestället Trädgården som jag aldrig besökt men som Frida skrivit ett både charmigt och sorgligt inlägg om här.
Och nu så här i slaskig marstid var det ungefär så övergivet och lämnat som tänkas kan. Och jag älskar sådana ställen.