onsdag 29 juni 2011

Det var bättre förr, doktorn.

Innan jag åkte till Finland var jag på rutinkontroll hos gynekologen. Det är lika deppigt varje gång. Inte för själva sakfrågan som för omgivningarna. När jag började gå hos honom för en massa år sen hade de sin mottagning i en ombyggd 20-talslägenhet i Vasastan. Det var stuckatur, 3,5 m till tak och fiskbensparkett. Att gå in på doktorns rum var som att kliva in i en konsthall. Oljemålningar i stora blaffiga guldramar på väggen, en rund glasskulptur stor som en fotboll på en piedestal i hörnet nedanför de breda spröjsade fönstren ut mot Vasaparken. Små konstverk på hyllorna och mitt i alltsammans satt farbror doktorn med grånade lockar i nacken bakom ett enormt, tung, mörkt skrivbord i massivt trä. Undersökningsrummet, till vilket man kom genom en dörr i den bakre väggen, var lika stort som mitt vardagsrum, vitt och luftigt med fönster i två väderstreck. Varje gång gick jag därifrån och frågade mig själv men vänta nu, var jag verkligen hos gynekologen där uppe?

Men en dag fick jag besked om att de skulle flytta, få nya lokaler utanför stan. I Skärholmen centrum skulle det visa sig. Jag gick dit och klev modfälld in genom dörren. Det hade blivit vårdcentral av det hela. Väl inne hos gynekologen blev jag ombedd att sitta ner, vilket betydde trycka ner rumpan på en stol som stod inklämd mellan det överbelamrade skrivbordet och väggen. På andra sidan satt museeintendenten och såg ut som om han fått klä på sig sitt nya kontor för att få plats. På väggen hängde bleka planscher med ö-landskap i silverfärgade ikea-ramar. Persiennerna nerdragna ut mot parkeringen.
"Ni har bytt lokaler" sa jag.
"Mm jo, vi har ju det" sa doktorn på sitt brutna, mörka, sjungande sätt.

Och det var det. Varje gång jag åker dit hoppas jag att jag på något magiskt vis ska kliva in i det där gamla kontoret med klistallkrona i hallen,sirliga dörrhandtag och spottar. Men det händer aldrig. Det är bara laminat, Allers och lysrör för hela slanten. Och snippadoktorn i sin snurrstol som en fallen primadonna.

måndag 27 juni 2011

Verkstan presenterar: klänning och en trög hjärna.

Vi är fortfarande mätta sen midsommar. Men nu också pollentunga. Man tänker att när man diskat efter ett midsommarfirande, då har man liksom fyllt sin diskkvot för minst ett halvår framåt. Men det funkar inte så, det kommer ny disk hur mycket man än snålar med samma glas hela dagen.
Just ja, pollen var det. Känner mig belägrad, men hinner sy en klänning på förmiddagen av mormors gamla påslakan innan jag tar helt slut.
Så, äntligen igen, presenterar verkstan: Sunshine mod.


lördag 25 juni 2011

Det blir inga blomsterbilder idag.

A med bästa kompisen F i soffan, midsommar kl 01.00.

A: Fattar du hur stor snopp han (King Kong, reds anm.) har?!
F: Ja, hehe.
Jag: Jag vill inte att ni tänker på det.
A: Den är ju 40 kvadrat!
F: Ja, hehe.
Jag: Jag vill inte att ni tänker på det!
A: Det är två trailers!
F: Hehe.
Jag: ...

fredag 24 juni 2011

Roligt: så jävla.

Både Josefine och Mikebike länkade häromdagen till Jens Liljestrands recension av Jens Lapidus nya bok "Livet delux". Jag är ungefär så här ... intresserad av Lapidus, men den här recensionen gjorde min dag. Liljestrand är min nya idol.

tisdag 21 juni 2011

"Into the wild" av Jon Krakauer

Det handlade mycket om döden i helgen. Med mig på begravningsresan till Finland hade jag Jon Krakauers "Into the wild". De första 4 raderna i boken lyder: "In April 1992, a young man from a well-to-do East Coast family hitchhiked to Alaska and walked alone into the wilderness north of Mt. McKinley. Four months later his decomposed body was found by a party of moose hunters."
Det är som att spänna ett gummiband mellan läsaren och bokens bakre pärm. Sidorna liksom drar mig fram mot det där oundvikliga dödsögonblicket, lockar som ett stup, med skräck och nyfikenhet.
Att ensam vandra in i Alaskas ödemark och leva totalt avskild och isolerad från civilisationen, bara äta det naturen ger, skala bort alla triviala materiella ting och lockelser och fullständigt leva i samklang med jorden; det skulle bli Chris McCandless stora äventyr. En smart, utbildad kille på kant med världen, familjen och samhällets strukturer. Efter att ha sagt upp kontakten med sin familj tog han namnet Alexander Supertramp, donerade hela sitt sparkapital till välgörenhet, sa upp sin lägenhet och drog. Levde på gatan, i naturen, i bilen, hos tillfälliga arbetsgivare. Ett kringflackande nomadliv som tillslut skulle ta honom till Alaska.

Jon Krakauer skrev några månader efter att McCandless' kropp hittats en artikel om honom i tidningen Outside. Responsen uteblev inte, både beundrande brev om McCandless mod och viljestyrka men också upprörda kommentarer som stämplade honom som en dumdristig romantiker, inkompetent, idiotisk och arrogant. Uppståndelsen la sig snart men artikelförfattaren Krakauer kunde inte släppa Alexander Supertramps öde. Därav: "Into the wild".
Det är en fascinerande, skrämmande, stark och gripande bok (alla klischeér, just det). Jag läser den pärm till pärm med ett ångestfladder i bröstet. Läser om hur han planerar, drömmer och pratar om sitt äventyr, det som i slutändan ska dränera honom, svälta honom, ta livet av honom.
Han är varken dumdristig eller inkompetent, han är medveten om att han går på en potentiellt slak lina, det är inte arrogans som fäller honom och det väl just detta som är kärnan i varför hans historia trollbinder mig. Hur kan man? Hur vågar man, vad krävs det för att våga riskera allt?

"April 27th, 1992
Greetings from Fairbanks! This is the last you shall hear from me Wayne.// It might be a very long time before I return South. If this adventure proves fatal and you don't ever hear from me again I want you to know you're a great man. I now walk into the wild. Alex."



Se filmatiseringen av boken. Smärtsamt bra.

När insatsen är högre än förr.

Jag har aldrig varit flygrädd. Bara under mitt första år tillsammans med greken (en annan historia) satt jag på 13 olika flygplan till eller från Grekland. Jag har alltid förlitat mig på statistiken, hur mycket farligare det är att åka bil tex och på hur många tusentals flyg som lyfter och landar varje dag i relation till hur många flygolyckor man hör om. Och så kommer jag fram till att risken att jag snubblar på gatan och bryter nacken är större. Typ.

Åbo var regntungt och molnigt när jag checkade in. Säkerhetskontrollen tog en evighet och de snodde mig på både smoothie och hårspray. Vid gaten visade de "Flight of the concordes" på tvn och utanför vrålade militärplan genom regndimman i formationer. Det var flyguppvisning, marken var full av entusiaster under tiltade paraplyer och himlen var full av överljudsplan som fick golvet att vibrera under fötterna i avgångshallen. Mitt emot mig satt en blond man och pratade i telefon, snett mitt emot en svarthårig man med dator i knät. Några bord bort en mamma med en sockerchockad dotter med muminväska. Och plötsligt blev jag för första gången nervös. Jag tänkte på de mörka molnen, det lilla propellerplanet, åskan de talat om på radio och pulsen steg. I händerna hade jag Jon Krakauers "Into the wild" som från första sidan obönhörligt leder fram mot huvudpersonens död i vildmarken och jag såg mig omkring och tänkte tänk om det händer nu. Om det här är det där gången. Ska vi dö tillsammans, jag och de här människorna?

Vi gjorde inte det, trots att den blonda telefonmannen strax efter start vek ihop sin tidning, greppade hårt om armstöden och hyperventilerade sig genom de 45 minuterna till Stockholm.
Det var en skumpig flygning men den där dödstanken höll sig borta när vi väl var i luften. Men den hade kommit där för ett ögonblick och jag tänkte på Knappen och A hela hela vägen hem.

lördag 18 juni 2011

Tidsresenären.

Det fina med att flyga hem från finland: avgång 16.15, ankomst: 16.00. Win!

fredag 17 juni 2011

Maratoninlägg om ett dygn i finland.

Vi åker till finland, jag och mamma, för att begrava min morfar. Värtahamnen är dieseltung som alltid och båtens slit kan inte målas över med glada färger och blommor.

Den luktar illa, illa dolt under illa fungerande luktspray och kemikalier. Det är gammal fylla, gammalt piss, gammalt groll ända in i heltäckningsmattorna.

Och soldäck klockan 22 en torsdag är trots solnedgång en ganska fattig och ensam plats.

När jag går upp och ner för de oändliga trapporna, till våning efter våning av samma panel, samma skramlande spelmaskiner, samma trötta biffstek tänker jag att hela den här båten är fattig och ensam.

Det slår mig att trots att den är ett sätt att resa så är den här båten på många sätt en direkt motpol till en flygplats. Flygplatsens anonymitet, nästan rotlöshet, flyktighet, med drömmarna, fartvinden, förväntningarna som fyller hela byggnaden. Och så den här båten. Som aldrig någonsin byter skepnad, som aldrig överraskar, som stått på samma ställe och stampat så länge jag kan minnas.

Men den tar oss fram. Tidigt på morgonen kommer vi fram till det landställe som var mina morföräldrars - vårt, men nu har blivit min morbrors - hans.

Ingen är hemma men vi sätter oss på stockar och stenar som om det fortfarande var vårt en stund.

På bryggan vid vilken den här båten ligger, satt jag en gång när jag var 12 och spelade en barnmelodi på en panflöjt av plast. Efter en stund kom ett svar ekande över ån, någon började vissla samma melodi, en annan fyllde i och sedan en tredje och långt långt borta kunde jag urskilja några människor i en båt vid strandkanten. När de tystnade spelade jag igen. När jag tog flöjten från munnen började de vissla sitt svar. Jag glömmer aldrig det här, minns jag att jag tänkte när ögonblicket var slut.

Husvagnen står kvar under granen. Den morbror bor i medan han snickrar och snickrar på huset som nu är hans.

Vi åker till en kyrkogård, en välskött vacker kyrkogård som inga bilder gör rättvisa.

Men med ett kyrktorn värdig vilken industristad som helst.

På den allmänna toalettens element hänger en galge. Lampan fungerar inte och vi står vakt utanför dörren.

Min mormor har flyttat till ett ålderdomshem nu. Deras lägenhet står där bara, i väntan på något som någon ska orka ta itu med. Dit åker vi och lagar en spartansk middag.

Alla saker man har. Vad ska hända med dem sen? När ska de reduceras till bara saker?

Det är som ett museum.

Jag sitter här nu och lyssnar på grannarna som pratar och kissar rakt ner i toalettstolen. Klockorna tickar och slår, tickar och slår.

Pratar med A över skype och tänker att det omöjligt kan vara samma värld.

Vi hälsade på mormor idag. Gammal, är hon. Inte alltid riktigt på banan. Hon är klar och sedan inte. Men vi kunde skratta. Hon la sig långsamt på sängen och berättade om de där sköterskorna som kom in och ville att hon skulle ligga så här och sedan lyfta upp benen så här, och så visade hon och lyfte båda sina 93-åriga ben nästan rakt upp i luften. Va? Hålla på och lyfta benen, det kunde hon väl! Men inte tänkte hon visa det för dem heller!

Det är en bitterljuv resa. Väckarklockan ringde 5.30 imorse, jag är trött. Imorgon är det begravning.

onsdag 15 juni 2011

"Tree of codes", uppföljningen.

Det tar knappt en timme att läsa "Tree of codes" och så fort jag slår igen den vet jag att jag kommer att läsa om den snart, kanske flera gånger. Det finns någonting meditativt med de klippta, ömtåliga sidorna, en uppmuntran, för att inte säga krav, på lugn och tålamod. En uppmaning att läsa långsamt. Jag upptäcker också att jag redan på sidan två viskande börjar läsa för mig själv, störde jag ingen skulle jag nog läsa högt.
Jag har inte läst Bruno Schultz "The street of crocodiles", förlagan till Foers bok. Den ligger här på bordet och väntar, kanske började jag i fel ände, vad vet jag. Vad jag faktiskt vet är att det som finns kvar av orginalet när Foer klippt, klistrat och suddat är lyrisk prosa när den är som bäst. Jag skulle gärna kalla det poesi om det inte vore för Foers egna omarbetning för att komma bort från just den renodlade poesin, men lyrikens skönhet och språkliga fingertoppar är det som drabbar mig mest under första läsningen. Narrativet finns där, den där tunga, ibland hjärtskärande och apokalyptiska berättelsen och till nästa gång ska jag låta den få ta all den plats den förtjänar.
Det är kanske just här det också blir intressant. Kritiker menar att det är med en släng av hybris Foer sätter sitt eget namn på det här verket, det här kollaget av Schultz verk. De som läst båda intygar också att man nästan skulle kunna kalla Foers bok ett destillat, att det bara marginellt rör sig utanför de ramar orginalhistorien satt. Och jag funderar på just detta. Det som slår mig allra mest är ju det som finns kvar av Schultz; texten, ordet. Jag hamnar någonstans i mitten när jag för mig själv summerar att det är ett gemensamt verk. Hönan och ägget kanske på något lite skevt vis. Jag kan inte sluta tänka på det som ett musikstycke tolkat av en annan kompositör.
Men icke desto mindre: Foers bok genomsyras av kärlek, otrolig noggrannhet, finkänslighet och vad jag antar måste ha varit ett oändligt tålamod. Det går knappt att föreställa sig arbetet som ligger bakom. Eller ja, det rent praktiska kan man få se i den här jättefina filmen:

Tree of Codes by Jonathan Safran Foer: Making Of from Visual Editions on Vimeo.


Så summa sumarum, kanske kan man säga att "Tree of codes" är en avliden begåvad författares verk tolkat av en talangfull och kreativ formgivare/textkonstnär. Som förtjänar en eloge och många omläsningar.

Min bästis.

Jaha, och så börjar Kråksång blogga igen bara så där och skriver det här hjärtekramande inlägget om att bli stor storasyster. Hallå, vart har du varit eller? ("Eh, fått barn, hur så?") Du är bäst.

tisdag 14 juni 2011

"Tree of codes" äntligen min.

Jag älskar Jonathan Safran Foer. Kanske är det förutsägbart och typiskt men jag gör det.
Med "Extremely loud incredibly close" visade han att litteraturen (så som jag känner den) hade saknat någon som honom. Inte nödvändigtvis för själva historiens skull, snarare för den starka, ibland märkliga visuella aspekten av romanformen. När en av romanens berättare i 1a person skriver fram sin historia, skriver med frenesi och desperation, och sidorna i hans sista anteckningsbok börjar ta slut för honom, pappret tar slut långt innan han hunnit berätta klart och ju mer han inser att han inte kommer kunna berätta färdigt, att platsen inte finns, pappret inte finns, desto mindre blir radavståndet, desto tätare blir texten. Och jag plockar omedvetet upp det innan jag plötsligt ser det och förstår varför jag känner mig trängd och stressad. Och berättarens förtvivlan når sitt klimax när jag med bultande hjärta vänder blad och ser att han börjat skriva ovanpå sin egen text för att det är det enda sättet att få berätta till slut, att berättandet blivit viktigare än berättelsen, och text ligger över text och jag kan bara urskilja enstaka bokstäver och halva ord och det fortsätter på nästa sida text på text på text tills trycksvärtan täcker varenda liten millimeter av pappret som är svart som sorg.
Då gick jag sönder så klart.

Eller novellen i "The unabridged pocketbook of lightning" där en konversation utspelas en familj emellan och små skrivtecken som #, * eller + får gestalta allting som inte sägs, som bubblar mellan raderna och vartefter diskussionen vecklar ut sig tar tecknen långsamt över, undertexten växer och blir så aggressiv att den tillslut belägrar texten. Och läsningen blir plötsligt som att se på teater.

Kanske är det pretentiöst, kanske är det genialiskt, eller både och. Jag tycker att det är på väg, fritt och lekfullt och utfört med en påtaglig kärlek till text och dess möjligheter.

Så. Har jag väntat på "Tree of Codes"? Ah, det kan man säga. Att välja en bok man älskar och sedan ur den sudda fram en alldeles ny och annan bok. Vem kommer på en sån grej?!
Jag ska läsa den ikväll men jag kan säga redan nu;


jag älskar Foer.

Bolibompas livslektion.

Idag var det ett lamm som dog på bolibompa. Då var jag tvungen att grina lite. Sen kom en barnröst som sa: "Sen känner man sig glad igen. Över allt som lever och får ett bra liv" och så kom det bilder på andra lamm som blev diade med flaska. Då började jag fulgråta.
Håller fortfarande på.

söndag 12 juni 2011

Facebook knows this because Tyler knows this.

För ett tag sen var hela familjen ink bröder med familjer ute och åt på lokal. Senare på kvällen upptäckte jag på min facebookfeed att det låg uppe som en post på min vägg; Sofia was att retaurang blabla with den och den. (typ). Först bara: hur fan vet du det?! Sen trillade poletten ner. Facebook håller på att glida mig ur händerna.

En annan facebookfråga: varför i hela helvetet skickas det mail till mig om att mina avlägsna gymnasiekompisars kompisar som jag inte ens vet vilka det är har lagt upp någonting på Marketplace? (Vad fan är Marketplace?)

Fejjan - håll dig på mattan.

lördag 11 juni 2011

Unisex?

Ganska ofta hör jag mig själv säga "Jag vill inte vara genuspolis men...".
Men... jag kan inte släppa det. Inspirerad av Jonna, som mailar om konstigheter hon ser, skrev jag ett mail till Lindex häromdagen och berömde dem för deras babyavdelning men klagade i nästa andetag över att sortimentet för större barn är så himla könsbestämt. De svarade med att upprepade gånger tala om hur viktiga deras kunders synpunkter är och att "angående en unisexavdelning är det fråga som vi arbetar med" och "sedan är våra plagg märkta på samma sätt oavsett om de är planerade till flick eller pojk, vilket innebär att man är fri att välja." (Vad den här märkningen som man utelämnat skulle kunna vara beats me. Vilken märkning skulle kunna göra dem ännu mer könsbestämda?) "Det går alldeles utmärkt att köpa plagg på flickavdelningen till sin son eller vise versa."
Den där sista meningen missar målet med sån marginal att jag häpnar.

Iallafall. Knappen fick ärva en påse kläder av en grannpojke häromdagen. Förutom en brun tröja, en mörkgrön t-shirt och ett par kamouflagefärgade brallor så var där i övrigt 1, 2, 3... kanske 15 tröjor och byxor i olika nyanser av blått.
I mailet till Lindex tog jag upp den slappa förklaring H&M levererat i frågan vid något tillfälle, att det är så efterfrågan ser ut. Det är så kunderna vill ha det. Lindex upprepade i svaret samma förklaring.
Så. Baserat på den här arvegodspåsen, är det verkligen så?

(Och nej, jag vill inte skicka allt blått, rosa eller volangprytt in i skärselden, och jag förstår att det ofta är ungarna själva som plötsligt i dagisåldern bara vill ha rosa/blått/tjej/kill, men innan vi går dit kan vi väl stanna upp och prata om vad vi, som formar det här samhället de växer upp i, har för del i just den problematiken?)

High Chaparall

Vid 4-snåret imorse vaknade jag av att det pågick någon typ av upplopp i buskarna utanför vårt öppna sovrumsfönster. Det rasslade och bankade och pep och tillslut var jag tvungen att gå upp och undersöka. Det visade sig vara en rådjursbock som stod och såg på medan, vad vi kan anta var hans fru gång på gång attackerade den lilla trappan utanför gästhuset. Hon verkade allvarligt inställd på att riva den och av det desperata pipandet som kom underifrån att döma fick jag för mig att kanske deras kid fastnat eller något. Medan jag stod yrvaken bakom gardinen och funderade på hur man bäst hjälper ett rådjur i nöd så vände plötsligt hennes uppmärksamhet och hon for in i buskarna. Ett ögonblick senare kommer en räv i full karriär ut ur buskaget på andra sidan, strax följd av rådjuret. Och så utspelade sig en kattochråttalek framför mig och bocken då hon satte igång att jaga denna stackars räv flera varv runt boden. Efter en stund insåg jag att min eventuella assistans kanske inte var så aktuell trots allt så jag hasade tillbaka till sängen och stöp.
Så kan det gå när det är gängkrig i spenaten.

fredag 10 juni 2011

Facebookvänners vara eller icke vara.

Min vän och kollega Kevin sa för ett tag sen när jag stod på jobbet och la ut texten om mitt minst sagt kluvna förhållande till facebook att han funderat på att ta bort alla vänner han inte skulle bry sig om att gratulera på födelsedagen. Det låter som en vettig måttstock. Jag blir ju mest sur av facebook iallafall. Så. Varför är jag så feg?

onsdag 8 juni 2011

På studentkalas!



Brorsdotters studentmottagning. Har bilder på oss från hennes systers mottagning för tre år sedan med samma upplägg, i samma trädgård, där vi sitter på trappan och A ser ut som Quagmire. Då var Knappen en tanke blott. Det känns som hundra år sen.
Min egen student känns som hundra år sen. Men det är gott och väl 13 år. Vem var jag då? tänker jag lagom till kaffet. Vad ville jag, hur trodde jag att allt skulle bli?
Jag minns utspringet. Hur ett gäng tuffa NV-studenter stod med armarna om varandra och vrålade framför föräldrahavet. Jag såg mig omkring bland alla oss vita där på trappan och alla mina kompisar var plötsligt borta och jag hann tänka innan ögonblicket var slut, att fan vad patetiskt, sista förlösande skriket av det här långa långa skollivet och så har jag ingen att skrika med. Boom shaka tack och hej.

tisdag 7 juni 2011

När A aldrig får cola.

Jag dricker coca cola i soffan. A utbrister:
- Jag fick ingen cola?
- Jaha, förlåt!
- Jag frågade ju.
- Men jag hörde inte!
- Så säger alla som ska ge mig cola. Alla härliga babes.
- ?

Fotbollsresans offer

För en tid sen skrev Walleriana om att hon bidragit till några ungars skolresa med att köpa ett fång tulpaner som vid leverans visade sig vara minst sagt en besvikelse.
Bara några dagar innan hade grannens son knackat på vår dörr och sålt in schampo och balsam till förmån för fotbollslagets resa till... söderut. Kan ha haft något med Zlatan att göra, minns inte, behjärtansvärd var han iallafall där han stod med sin lugg och sina hundvalpsögon och fotbollsdrömmar. Klart vi ska skicka laget till utlandet tänkte jag, perfekt också eftersom jag till mitt stora förtret i veckor glömt passera schampohyllan på ica. Lite visste jag att detta mjuka hjärta skulle bli slutet för min hårbotten. 2 stora 1-liters pumpflaskor anlände kvällen efteråt, med fotbollsklubbens logga och allt på så att jag i duschen sen verkligen skulle påminnas om det där ivriga gängets tacksamma fysträning under palmerna.
Och jag hoppas verkligen att de kommer iväg och att de har det sjukt jäkla otroligt bra där nere för gudarna ska veta att det är på min arma skalps bekostnad det där flygplanet lyfter. I veckor har min hårbotten nu varit på intensiv rehab efter den syrabehandling som låg bakom de där hundvalpsögonen. Aldrig, inte ens under mina värsta eksemperioder, har någon del av min hud mått så dåligt så länge. Jag pratade med min frisör om det som sa att ja, de köper en formula som du lika gärna skulle kunna skura toan med.
Så, till framtida skramlande barn. Kom gärna och skaka en bössa under näsan på mig, då ska jag skicka dig till Hawaii om det är dit du vill. Men idkar du försäljning kommer du att få stå där utanför fönstret och undra varför tv'n är på och maten står rykande på bordet trots att det till synes inte är någon hemma. Och de där tre kalufserna du skymtar bakom soffan, det är Knappens dockor, inte vi.

måndag 6 juni 2011

"The final testament of the holy bible" av James Frey



Ännu en gång har jag tagit Linns råd och grinat/dramatiskt lagt handen över hjärtat och lett över litteratur. Jag trodde, så som jag tydligen ofta tror, att James Frey var den självbiografisk-deppig-barndom-frossarläsarens topplisteval. (insert: vissa tvivel ang. mitt professionella kunnande/fördömande). I vanliga fall hade omslagets skalpell fått mig att ställa tillbaka den i hyllan men, som sagt, in Linn I trust. Yey me.

James Frey's tidigare besök i blåsväder då han hävdade att hans roman "Million little pieces" var självbiografisk vilket senare inte visade sig (delvis) stämma genererade vad jag förstått en del uppståndelse. Vad som gäller för "The final testament of the holy bible" är jag alltså inte säker på. Boken öppnar med ett kort stycke som förklarar att den baseras på samtal med närstående till Ben, huvudpersonen, profeten, Sonen, Messias. På sista sidan tackar han vidare alla de personer vars historia vi fått ta del av. Jag vet inte vem eller vad eller när eller hur och, ärligt, jag skiter i vilket.

På många sätt behöver inte fiktiva personer vara mindre verkliga än riktiga människor. Det finns miljarder människor jag aldrig träffat och aldrig kommer att träffa och de är, oavsett hur nära eller långt härifrån de är, för mig lika fiktiva som Ben Zion Avrohom. Jag kan inte lättare föreställa mig den Gunilla som i sina foträta tofflor ofrånkomligt står på en lastkaj och röker gula blend än jag kan se kärlekens budskap personifierad i Freys karaktär. Och det är just det som jag älskar med den här boken. Att den finns, att tanken finns, att filosofin, levnadssättet, budskapet fått en röst, om än i en romanfigur. Det gör det varken mindre viktigt eller värdefullt.

Och genom allt det här lyser ett litet litet ljus som Frey inte lyckats skriva sig runt. Och det kanske är min egen konstruktion, mitt eget överanalyserande, men det känns så och det är så sjukt jäkla fint: Freys egen kärlek till den här historien.

fredag 3 juni 2011

Man vet att världen är i obalans

när man bara på väg till jobbet kör förbi en krockad Aston Martin i ett dike och en uppochner vänd segelbåt i ett annat. Kanske är den där domedagen ändå på väg?

onsdag 1 juni 2011

Favoriten

När de här filmerna kommer på Bolibompa, då stannar hela den här familjen upp. Värd varenda långsam underbar minut.

Hört på Ikea

Pappa i telefon:
- Igår fick jag höra av Olovs unge: "Har du en bebis i magen?!" Och här är man barnvakt. Ungjävel.