"The final testament of the holy bible" av James Frey

Ännu en gång har jag tagit Linns råd och grinat/dramatiskt lagt handen över hjärtat och lett över litteratur. Jag trodde, så som jag tydligen ofta tror, att James Frey var den självbiografisk-deppig-barndom-frossarläsarens topplisteval. (insert: vissa tvivel ang. mitt professionella kunnande/fördömande). I vanliga fall hade omslagets skalpell fått mig att ställa tillbaka den i hyllan men, som sagt, in Linn I trust. Yey me.

James Frey's tidigare besök i blåsväder då han hävdade att hans roman "Million little pieces" var självbiografisk vilket senare inte visade sig (delvis) stämma genererade vad jag förstått en del uppståndelse. Vad som gäller för "The final testament of the holy bible" är jag alltså inte säker på. Boken öppnar med ett kort stycke som förklarar att den baseras på samtal med närstående till Ben, huvudpersonen, profeten, Sonen, Messias. På sista sidan tackar han vidare alla de personer vars historia vi fått ta del av. Jag vet inte vem eller vad eller när eller hur och, ärligt, jag skiter i vilket.

På många sätt behöver inte fiktiva personer vara mindre verkliga än riktiga människor. Det finns miljarder människor jag aldrig träffat och aldrig kommer att träffa och de är, oavsett hur nära eller långt härifrån de är, för mig lika fiktiva som Ben Zion Avrohom. Jag kan inte lättare föreställa mig den Gunilla som i sina foträta tofflor ofrånkomligt står på en lastkaj och röker gula blend än jag kan se kärlekens budskap personifierad i Freys karaktär. Och det är just det som jag älskar med den här boken. Att den finns, att tanken finns, att filosofin, levnadssättet, budskapet fått en röst, om än i en romanfigur. Det gör det varken mindre viktigt eller värdefullt.

Och genom allt det här lyser ett litet litet ljus som Frey inte lyckats skriva sig runt. Och det kanske är min egen konstruktion, mitt eget överanalyserande, men det känns så och det är så sjukt jäkla fint: Freys egen kärlek till den här historien.