lördag 29 september 2012

Mätt, nöjd, trött och sjukskriven på måndag.

Jag och A har haft en barnfri dag. Vi har:
- Badat jacuzzi och fått helkroppsmassage.
- Ätit god lunch.
- Turistat i Stockholm, stått och gapat i Tyska kyrkan och så.
- Suttit i läderfåtöljer som enligt A var "det snyggaste han sett" och druckit gott på Orangeriet.
- Ätit helt tokigt galet bananas apgod middag på Trattoria. Härmed utgår uppmaning att alla släpper det de har för händerna och går dit istället.
- Soffhängt hos Fred & Timraren och frossat Phil Collins.

Allt var mycket bra och trevligt och välbehövligt. Den lilla haken var att vi typ båda var sjuka. Jag har haft årets förkylning i 2 veckor och som den nybörjare jag är tänkte jag att en ordentlig massage är inte mer än jag är värd. Så här i efterhand kan jag ju säga att jag åtminstone lärde mig något. Få inte helkroppsmassage medans förkyld. Mår just nu sämre än hittills och med nytt ont lite varstans. Till exempel i käken, mycket irriterande.
Men iallafall. Det var värt det. Så. Himla. Värt.
God natt.

fredag 28 september 2012

Telefonsäljare.

Samtal med 21-årig (skulle det senare visa sig) manlig (pojkig is more like it) telefonförsäljare idag. När jag efter ett antal minuter inte verkar köpa hans säljpitch börjar han strö information om mig omkring sig, oklart i vilket syfte.
- Sofia. Är du medveten om att du fyller 33 år om 84 dagar?
- Eh, ja. Jag vet när jag fyller år.
- Då blir ju du såhära... medel... medelål... medellivsålder eller vad det heter.
- What?! Du måste skämta!

Senare:
- Sofia. Bor du själv, eller?
- Nej.
- Nähä... Vem bor du med?
- Min sambo.
- Är det en kille? Eller är det en tjej? Det kan ju vara en tjej och såhära.
- Det är en kille.
- Jaha. Annars hade jag kunnat ge dig första månaden gratis om du bodde själv.
- Okej.
- Fast det kan jag ijuförsig fortfarande göra. Om du är snäll.
- Snäll? Du kallade mig medelålders nyss.
- Men alltså, det står inte någon annan registrerad på din adress, men du bor med en kille säger du?
- Ja.
- ...Men alltså, på riktigt. Finns han?
- Hahaha!
- Men alltså, jag såg på tv om en tjej som hade hittat på en sambo som hon sa att hon bodde med. Fast han fanns inte på riktigt... Så du är inte som hon?
- Eh, nej, jag är inte som hon.

Sen hade vi ett långt samtal om homosexualitet och tanter på krogen. När hans ganska tunna plattityder till argument börjar tryta och han hänföll till "Åmeh, lägg av nu!"- argumentet avslutade vi och när vi sa hej då tilltalade han mig med mitt efternamn. Det var ett mycket konstigt samtal.

torsdag 27 september 2012

På väg till jobbet.

Lee i JC's skyltfönster... Killarna: Skjorta, slips, seriösa, starka, medvetna.


Tjejerna:


(obs att det till och med är hon i mitten som täcker den vänstras bröst med handen. Inte för att det är värre än någon annan aspekt av den här reklamen, men lite grädde på det där ganska härskna moset kan man väl säga).

tisdag 25 september 2012

Pappa och Slas.

Min pappa älskade Slas. Är det någonting jag fått av honom så är det ett stort, fantastiskt bibliotek och en kärlek till Slas. Hans favoriter var Vem älskar Yngve Frej och Henrietta ska du också glömma som jag fortfarande går omkring och köper nya exemplar av där jag kan hitta dem. På 80-talet filmatiserades bla den sistnämnda och döptes enkelt om till Henrietta och har en charmigt ung Janne Loffe Carlsson i huvudrollen som kringresande porrshowsdirektör. Pettersson har dragit sig tillbaka till landet för att skriva nytt program till sommarens turné med Petterssons Sexorama. Men vårfloden kommer och drar inte bara med sig bron utan strandar även den ljuva Henrietta som med stukad fot blir sittande i Petterssons kök och där en märklig och, på Slaskt manér, tystlåten men poetisk kärlek börjar spira.

Pappa hade Henrietta på "band" (vhs). Från att jag var kanske 14 och sedan så länge jag bodde hemma såg vi den tillsammans några gånger varje år under stor andakt och däremellan pratade vi ofta om den. Det var sådana nästan fåniga ögonblick där vi sett den så många gånger att vi kunde alla repliker utan och innan och njöt av varenda sekund. Det var vår film. Pappas och min.

De 10 sista åren återkom han lite då och då med frågan huruvida man kunde "överföra Henrietta från band till cd (dvd)". Han var orolig att bandet skulle gå sönder och att Henrietta skulle vara evigt förlorad för oss alt. inlåst i någon oändligt arkiv på Filmhuset dit vi inte hade tillträde. Vi tog aldrig tag i det där och när han väl gick bort för två år sen var det alldeles, alldeles för länge sen vi sett Henrietta tillsammans.

Idag packade jag upp varor på jobbet och plötsligt står jag med den här i handen.


Henrietta på dvd. Som man kan köpa.
Och de där sällsynta men hjärtskärande ögonblicken när impulsen är snabbare än hjärnan överfaller mig. En instinktiv glädje över att han äntligen ska få den. Som ett svar på den där sen länge ställda frågan. Och det varar bara en sekund och ungefär samtidigt som jag inser att det är för sent hinner jag desperat bekämpa den sorgen med den absurda tanken att gräva ner den till honom på kyrkogården. Och det slår mig nästan mest, den där förtvivlade längtan att få ge den till honom, att han på något sätt ska få ha den med sig där han är, att han ska veta att den finns nu, Henrietta på "cd" finns nu till honom och vi kan se den igen över den där middagen vi pratade om så många gånger.

Men jag kan inte ringa och fråga om han vill komma på lite lasange och film, jag kör hem honom sen det är ingen fara men jag kan inte heller ränna runt och gräva ner dvd-boxar i gravjord, utan jag får stå där bakom kassadisken med handen strykande över omslaget och bita mig hårt i läppen.

Jag köper den så klart. Och sparar den till en annan dag, kanske snart, kanske är jag ensam hemma, kanske känns någonting alldeles speciellt, kanske stänger jag av datorn och telefonen och alltihopa och säger "Inte ikväll, jag och pappa ska se på film".

onsdag 19 september 2012

Ska bara sura lite.

Höst i all ära, jag gillar hösten. Den är fin, man får klä på sig, det regnar och det är mysigt så länge man är inomhus och det är man. Men det finns en sak jag INTE KLARAR AV och nu får ni ursäkta mig för eventuellt trampade tår men det här:

Jag bryr mig sällan om vad folk har på sig, alla tycker olika är fint och det är ju jättebra och så men en irrationell och nästan bisarr irritation överfaller mig vid blotta åsynen av denna tingest. En enda gång har jag lyckats passera ett par UGG utan att känna den där surrynkan mellan ögonbrynen och då satt de på en farbror i manchestermorgonrock som stod och grävde i sin brevlåda utanför sitt rosa hus.

Så. Slut på meningslös ventil.

"The unlikely pilgrimage of Harold Fry" av Rachel Joyce.

20 år efter att de senast talades vid dimper ett kort brev från den gamla kollegan Queenie Hennessy ner i Harold Frys brevlåda. Queenie ligger för döden i cancer och hennes oväntade meddelande väcker gamla minnen till liv hos Harold. Han är sex månader in i sin pension, på väg in i en apatisk depression och rör sig sällan utanför huset han delat med sin fru de senaste 40 åren. Det är ett äktenskap som tystnat för många många år sen, där de sover i skilda rum och bara talar i korta, återhållna vardagliga ord.
- Jag går nu.
- Okej.
- Vi ses senare.
- Okej.

Harold författar ett kort svar och lämnar huset för att posta brevet på lådan alldeles nerför gatan. Men när han kommer fram bestämmer han sig för att promenera till nästa postlåda. Också nästa postlåda passerar han utan att stanna och så börjar hans spontana pilgrimsvandring tvärs igenom England, hela vägen till Queenies sjukbädd i norr. Det blir en lång, lång färd, både fysisk och psykisk, full av möten och insikter och längst vägens gång rullas Harold och hustrun Maureens historia upp; äktenskapet, kärleken, skulden, smärtan och tillslut tystnaden.

På omslaget citeras en recensent från The Times som säger: "From the moment I met Harold Fry, I didn't want to leave him" och precis så är det. Harolds öde ligger som en varm boll i hjärtat genom hela läsningen, jag känner med honom, vill ta honom i handen, bjuda på kaffe och en kaka i ett lugnt rum där det finns tid för långa samtal. Jag tycker om honom, vill förlåta och trösta.
I portioner får jag veta vad som hänt, små pusselbitar som strör ut sig över sidorna och väntar ända till slutet med att avslöja hela bilden. Jag drar på munnen och jag sväljer klumpar i halsen, den är inte alltid vacker, bilden, men vems är det? Och till sist är det med det där varma vemodiga lilla leendet jag lägger boken ifrån mig, den där känslan av att ha fått en ny vän som bra böcker kan ge.
Det här så fint och varmt och kärleksfullt och nära och himla bra.


tisdag 18 september 2012

Kurera sig.

Åkte till jobbet imorse och gick sen omkring som en sengångare hela förmiddagen och lyssnade på min kropp som skrek TRÖTT ONT FÖRKYLD GÅ HEM OCH SOV! tills jag avslöjade den här inre krisen för chefen som skickade hem mig 3 timmar tidigare. Innan dess hann dock A komma förbi med en flaska vatten, en dubbelnougat och en kram som värsta hjälten och då kändes livet lite lättare.
Nu ligger jag i sängen, ute försiggår något slags skyfall och jag har en trave nya böcker på sängbordet.

Häromdagen utropades Linn till guru i sitt kommentarsfält efter att en av hennes läsare plockat upp boktips och blivit litteraturknockad. Och jag är väldigt benägen att hålla med. Varje möte med Linn resulterar att jag går hem och beställer en massa böcker.


De till vänster är Linns tips, de andra mina. Den vänstra sidan ser något piggare ut, kan man väl säga.
Nu ska jag läsa. A går in och ut ur sovrummet och drar hipp hipp-skämt. Allt som det ska mao.

Svar på tal.

Ni minns när jag skulle shoppa på ellos? Och det gick minst sagt sådär. En person därifrån hittade hit och tog kontakt och som kompensation för min mindre önskvärda upplevelse fick jag den här tröjan till Knappen.
Mycket fin.

Och det var uppfriskande att se att ett så stort företag ändå verkar så måna om att kunderna ska vara nöjda och glada att de på eget initiativ tar kontakt. När jag ändå hade chansen passade jag på att dra den eviga mer-unisex-alt-mer-färg-på-framförallt-pojkavdelningen-harangen. Och i vanlig ordning skickades mina åsikter "vidare till berörd avdelning". Vi får se, ännu mer uppfriskande vore ett mer kreativt svar än att "efterfrågan styr utbudet". För mig styr priset. Jag skulle gladeligen handla alla Knappens kläder på Polarn, Mini Rodini eller Uni om det inte råkade vara så att han är ETT BARN och således växer ur/permanent smutsar ner till oigenkänlighet/sliter hål på alla sina kläder med rasande fart.
Oh, well. Han verkade mycket nöjd med tröjan, ville prova direkt, skulle visa pappa och stod och log för sig själv framför spegeln. Så att döma av hans reaktion så är det åtminstone inte hans efterfråga det är något fel på.

måndag 17 september 2012

Dagens nervsammanbrott.

Hänga upp gardinstänger och träffa på ogenomträngligt oidentifierat material innanför gipsplattorna med skruven halvvägs igenom och det misslyckade hålet i väggen ett faktum. Jag hatar att borra i väggar. Blir det fel måste man glo på det där misstaget tills dödagar (som troligtvis infaller sig före den episka dagen man orkar pallra sig till byggvaruhus och skaffa spackel och färg och sedan komma hem och faktiskt fixa det hela).

söndag 16 september 2012

Helgens bästa:

När min storebror, som kanske eller kanske inte fyller 55 år snart, kommer på besök och mamma också dyker upp på väg till ett 70-årskalas, uppklädd och nyparfymerad och han utbrister "Åh! Du luktar som ett bombat horhus!" varpå hon svarar att "Ja, det ska räcka hela kvällen!".

onsdag 12 september 2012

Verkstan presenterar: Amningspocho revised.

Har sytt färdigt den där amningsponchon till min granne idag så nu kan bäbis komma, varsågod. För övrigt verkar amningsponcho (som inte är ett förkläde man knyter om halsen som ett segel typ) vara en bristvara. En enda modell hittar jag när jag googlar. Potentiell ny karriär apropå gårdagens ångest?



tisdag 11 september 2012

Reality check for a moment.

Satt i frisörstolen idag och pratade livet med vår frisör (japp, vi har samma). Om pressen att det man gör i livet, det man jobbar med ska vara något man älskar. Att det ska vara RÄTT, att det ska vara utvecklande helst också på ett privat plan, att man som människa ska växa också genom sitt yrke, nå någon slags harmoni i både arbets- och privatliv som liksom ska spilla över i varandra och skapa den där lugna, på alla vis lyckliga människan som mår bra och älskar varenda dag av ett liv där gnäll över diskmaskinen, om den så är på kontoret eller hemma, mest är småcharmig kuriosa i en annars balanserad vardag.

När man tänker på det så här är det nästan absurt, finns den människan ens?
Men pressen, eller paniken över att det ska bli just så där rätt är högst verklig. Min frisör har den. Jag har den. 33 år och frågar mig fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor och ju äldre jag blir desto mer laddad blir frågan. Ska jag plugga nu är det andra bullar än när jag var 20 och det fanns en eon av tid att testa saker. Jag gjorde det då och nej, jag blev varken fotograf, filmskapare eller skådespelare. Det var fint, jag var ung och grön och hade dispens.
Men nu tickar klockan med betydligt högre volym, det börjar bli dags om det ska bli över huvud taget. Så om jag skulle sätta mig i en skolbänk igen, låta 3 år till gå och vara närmre 40 än 30 när jag är klar, då måste det väl banne mig bli rätt. Vad har jag lärt mig under dessa 33 år om jag inte lärt mig så mycket om mig själv som vad jag vill?
Tja, jag har lärt mig att jag inte vill bli filmare eller skådis. Men sen då? Jag är inte säker. Paniken i det, att inte veta. Och då har vi inte ens berört frågan om att våga.

Det är just i det ögonblicket min frisör säger: "Men du måste komma ihåg att tänka i ett större perspektiv. Vi lever på en planet i rymden, liksom."
Vi lever på en planet i rymden. För en sekund svindlar det till och ingenting jag kan komma på i det här ibland förvirrande och flyktiga livet kan komma ens i närheten av att vara lika absurt som det.
Vi skrattar och när vi slutat skratta fnittrar och kluckar vi en stund till och allting får vara dumt, futtigt och irrelevant ett litet tag. Sen börjar det om igen, för vi är människor också, vi som bor här i rymden.

Men jag ska tänka på det lite mer ibland, när det snurrar lite väl i huvudet av framtidspanik.
Vi lever på en planet i rymden, liksom.

 klicka för bildkälla

Dagens bild.

Försökte peppa fram hösten genom att bylta på mig imorse men när jag kom tillbaka efter dagislämning och stensättaren kröp omkring i bar överkropp och svettades i solen fick jag se mig besegrad. Igen. Gillar inte det här varannan dags-vädret.

Slut på gnäll.

A recenserar mina val del 3.

När jag säger "ful" och talar om kläder och framför allt kläder jag köpt, då är "ful" ett mycket flytande begrepp. Så när jag visar upp mig för A igår och säger: "Kolla vilka fula byxor jag har köpt!" då är "Ja, de var inte särskilt vackra" följt av ett bestört "...men det är väl mjukisbyxor, va?" kanske inte det jag menar. "Eh, nej", svarar jag.
Vi har inte alltid samma referensramar, kan man säga.

För övrigt har jag löst sidobordsproblemet som syns i bakgrunden. Mycket nöjd.

(Del 1 och 2).

Lyssnar på idag.

Ett förslag till den här lyssningen är att inte ha bråttom. Eventuellt ligga ner och djupandas en stund.


måndag 10 september 2012

Knappen - hjälten.

4: suttit stilla trots ledsen genom pricktest. PLUS gått direkt vidare till ytterligare en doktor och själv dragit upp tröjan och suttit blickstilla medan doktorn lyssnade på lungorna.

Jag: rörd, svampmjuk och mycket stolt.

söndag 9 september 2012

3 och jättestor.

Jag fattar inte, Knappen har blivit värsta stora killen. Efter att vi fick lämna premiärbesöket hos tandläkaren med oförrättat värv för någon månad sen har han den här veckan
1: varit hos doktorn och utan ett ljud blivit lyssnad på, petad på, lyst både på och i.
2: suttit med mask över näsa och mun och andats astmamedicin tre gånger om dagen.
3: låtit mig klippa av honom håret med A's trimmer.
Det återstår att se om jag kan lägga till "4: suttit still genom ett pricktest" imorgon. Men nu har jag väl jinxat det hela. Det brukar ju funka så.


Knappen på det klara.

Knappen har kommit in i den beryktade kissochbajsåldern (nästa fråga är om han med dessa två föräldrar någonsin kommer att komma ut på andra sidan, men iallafall). Kanske hälften av den kommunikation vi för med varandra börjar med att han av en eller annan anledning utropar och sedan konstaterar:
- BAJSKORVAR?! Bajskorvar.

Mycket handlar också om vem som ÄR en bajskorv. Alt. den lillasyster han enligt egen utsago har som heter Ebba och som just nu befinner sig i stan men som borde komma hit eftersom han "vill gosa med henne". Det kan bli aktuellt att hon kommer i den gråa bil som tydligen också finns i hennes ägo. Allt detta trots att "först är han bebis i mammas mage och i min mage och sen blir han stor och flicka".

Ja, du store värld.

lördag 8 september 2012

Tänk om, tänk rätt.

Vi sålde vår gamla soffa idag, via blocket schmocket. Till en vettig person som lyckats få med sig den bärhjälp jag i annonsen efterlyst.

Det fick mig att tänka på den där överblivna juniorsängen vi slumpade bort på blocket för ett par år sen. Även då gjorde jag klart att köparen fick ta med sig någon att bära tillsammans med. En kvinna mailade mig då och undrade om jag hade möjlighet att köra den hem till henne i ett miljonprogram på andra sidan stan. Hon hade inte tillgång till bil och hade tidigare fraktat stora saker medelst kundvagn på tunnelbanan, trodde jag att det skulle vara möjligt med sängen?
Jag vet inte ens om jag svarade på det mailet. Istället kom en välklädd man i en stor, ny kombi med släp och en äppelkindad 7-åring i baksätet och jag bar ner sängen med honom, surrade fast den på släpet och skickade dessutom med en extra madrass.

Jag har inte kunnat sluta tänka på kundvagnskvinnan sen dess. Hur hon släpar saker i tunnelbanan, långt ut i förorten, på det enda sätt hon kan. Och hur jag satt i mitt hus, med en stor bil på parkeringen, friska armar och ben och en säng över att bara ge bort. Och sa nej. Om ens det.
Jag menar inte att vara någon god samarit, helig i min generositet, men jag kan inte släppa tanken på att jag inte hade någon bättre anledning att säga nej än att jag inte pallade, att vi hade bestämt att den som får den får hämta och bära själv, inte mer än man kan begära, sa vi. Och kvinnan som behövde en juniorsäng, kanske till sitt barn, och som inte hade möjlighet att låna/hyra/köra en bil av vilken anledning det än må vara, utan var beredd att dra runt med den genom Stockholms innerstad, baxa upp den för trapporna i de där höga husen i den där förorten hon bodde, som hade modet att åtminstone fråga. Vad fick hon? Kanske inte ens ett svar, jag minns inte.

Det gnager lite.

fredag 7 september 2012

Höstvibb.

Tredje dagen hemma och inte mindre än 4 vuxna grannar och två barn har vid olika tidpunkter passerat idag för att dricka kaffe, planera gemensamt staket, fingervirka och andra viktiga grejer. Annars har vi cyklat, tittat på Lejonkungen, ätit västerbottenpaj med skagenröra och jag har skaffat mig ha-begär för saker. Vill ha:
klicka för bildkällor
 Vill ha:
 Vill ha:
 Så där tänker jag mig att min höst ska se ut. Om inte i praktiken, för att alla de där grejerna kostar hoppsan hejsan, så iallafall i teorin. Bådar mycket gott, tycker jag.

onsdag 5 september 2012

Arvet.

För nästan exakt ett år sen bad jag Knappen officiellt om ursäkt för att jag lämpat över en hög halvkassa gener på honom. Lite naivt hade jag väl hoppats på att det som kliar och svider och retas på mig skulle stanna just där; på mig. Det gjorde inte det och startskottet för ett liv med mjukgörande och kortison för Knappen gick.

Idag berättade min chef om hur hennes mamma satte sig och grät av skuld och samvete när de ringde från skolan och talade om att det visat sig att deras dotter såg alarmerande dåligt.

Lite så var det när doktorn konstaterade astma för Knappen idag.

Förlåt, lilla skrutt. Hade det funnits en inventarielista att redigera kring tillkomsten av dig så hade jag varit där med rödpenna, tro mig.

Förlåt.
Jag älskar dig.

Sjuk-onsdag.

Idag är vi hemma och försöker kurera den där hostan som vi drar runt på allihop. Igår kväll lät Knappen nästan astmatisk så en doktorstid väntar i eftermiddag. Han brukar vara så där lagom samarbetsvillig i de lägena så vi får se hur det går. Jag ska försöka att inte bli stressad. Vi får se hur det går också.

Under tiden hasar vi runt här hemma. Kom på att jag bara pratar och pratar om huset men inte visar något. Det tar tid att komma i ordning. Gardinerna syr inte sig själva, de väljer och köper inte ens sig själva. Men det löser sig. Iallafall. Här är glimtar av ett hus:

"Maze" av James Jean. En present till A och kanske min favorittavla. Och arve-stol efter pappa som jag funderar på att klä om. Kanske något blommigt? 
 
 
Bokhyllorna satt uppe redan innan vi flyttade in. Är böckerna på plats har vi redan halva inne, tänkte vi.


I maj gnällde jag om att det inte existerar snygga tv-möbler i världen. Efter mycket (i-lands)tandagnisslan och långa diskussioner skaffade vi en skänk och började borra hål i den. Blev himla fint tills slut.

Min näst bästa tavla: nyproducerad, numrerad och av formgivaren signerad Depeche Mode-poster från 1988 års episka Rose Bowl-spelning. Och så A, en annan favorit.

Vinylförvaring i gammal koffert.

Omaka ljusstakar, en grej jag gillar.

Fynd från årets bokbord. Traditionen är att jag köper "Henrietta ska du också glömma" av Stig Claesson och ger bort dem under året men det blev inte så i år, fast jag stod med den i handen flera gånger. Nalle Puh, lika fint fast på annat vis.

Projekt i verkstan.

Men nästan bäst av allt är ljuset.

söndag 2 september 2012

Vem handlade inte?

Jag är jättehungrig. Åt en äggmacka/halv korv-middag för så länge sen att det känns som igår. Men klockan är halv 11 och nu ska man sova, inte äta. Har ingenting ändå. Inte ens smör till en macka till. Bara en massa bilder på mat. Hur känns det? I en parallell verklighet sitter jag just nu och äter:

Efter det blir det chokladfondant och efter den, när jag har jäst ett tag, blir det bryggkaffe och:

Allting är mycket gott, musiken är bra, sällskapet trevligt, vädret är varmt och om en stund kommer sängen att vara lagom sval. Härligt va?!


Ja. Jahapp. Nu ska jag gå och gräva i skafferiet. Ryktet säger att det kan finnas ett Mariekex där.

Med en puls på ett slag i minuten.

Det regnar inte men det hänger i luften och jag vet inte om det är sommar eller höst. Inne är som ute, långsamt, lugnt och utan brådska. En granne kommer, en kaffe, går hem. Pysslar, plockar. Vila, en bit av en film, en annan granne, en annan kaffe. Lagom söndag.




 Apple,

lördag 1 september 2012

Regnhelg.

Har sytt ett överdrag till min symaskin. Drog fram ett gammalt slaktat påslakan för att göra ett prov först men trots de uppenbara slarvfelen i farten som att mönstret hamnade uppochner på framsidan så tror jag att jag behåller det.

Kantband alltså, vilken grej.

Andra dygnet med konstant regn. Vad gör man? Går runt och letar andra grejer som skulle behöva ett överdrag. Dvd-spelaren? Kaffebryggaren? Toalettstolen?
Äsch.