fredag 28 oktober 2016

Nu ska ni få höra.

Igår var vi på studiebesök igen. Hallwylska palatset, sedemera Hallwylska museet på Hamngatan. Ännu en sån där byggnad man gått förbi en biljon gånger och inte haft en susning om vad som finns innanför. Wilhelmina von Hallwyl (född Kempe) var dotter till en industrimagnat och arvtagerska till en rekorderlig förmögenhet. Företaget fick hon, i egenskap av snippfolk, inte ta över utan hennes make Walther von Hallwyl fick ratta det medan hon ägnade sig åt "sina samlingar" istället. Hallwylska palatset byggdes, helt utan ekonomiska begränsningar, som parets representationsvåning, privata vinterbostad och kontor och stod klart vid sekelskiftet 1900. 1920 skänktes fastigheten till svenska staten, paret bodde kvar tills de dog (1921 resp 1930) och ett par år senare öppnades det för allmänheten som museum, där både den stilhistoriska blandningen i inredning och arkitektur såväl som Wilhelminas samlingar är av historiskt intresse.
There you go, varsågoda. 


Trapphus, inspirerat av Stockholms slott med den stora skillnaden att där slottets marmor endast är imitationsmålad är Hallwylskas äkta.


Stora salongen i guldbarock och rokoko med äkta 1500-talstapeter i tyg. Inga konstigheter.


Självaste Wilhelmina von Hallwyl (till vänster) gymnastiserar i det privata gymmet tillsammans med vännina och sällskapsdam. Hon var även intresserad av bodybuilding.
Skoja ba. För hållningens skull. Dock att det även finns en kägelbana på vinden där en betjänt fick sitta i ett vadderat hörn och ställa upp käglor och skicka tillbaka klot genom ett rör i väggen. Om vi flyttar vill jag ha en sån.

torsdag 27 oktober 2016

När tant går på fest.

Var på skräckfest i helgen. Fick feeling i bilen på vägen dit med mitt köttsår på halsen. 
Så sjukt länge sen vi var på hemmafest. Eller någon typ av fest. Det var fint och roligt och gott och vid 11-rycket åkte vi hem som ett annat pensionärspar. På riktigt? Hur gött kan en kopp te och en tv-serie vara liksom?! Skitgött faktiskt. Fest bra men hemma bäst. 


Är ändå inte så bra på det där med halloween. Alla var så läskiga/äckliga på festen att jag fick anstränga mig för att äta och mådde lätt illa hela tiden. Vågade inte ens gå på toa pga:


Ska i ren överlevnad hädanefter endast dricka saft och äta hallonsnören i alla mina dagar nu.

fredag 21 oktober 2016

Jag ska bara.

Idag har jag jobbat hemma. Det är verkligen en fråga om dagsform när det gäller hur bra jag är på det. Jag började redan på morgonen med att bjuda en annan hemmajobbande granne på lunch när vi sågs på förskolegården. "Ja! Men en jävligt kort lunch för jag måste jobba" sa hon och jag sa "bra, det borde jag med". Sen gick jag hem och googlade efter en artikel helt förgäves hela förmiddagen och var tillslut så lä på hela skiten att jag lagade mat sjukt långsamt i en timme innan hon kom. Vi åt en jävligt snabb lunch på 1,5 timme och efter det så la nippertippa upp en bild på en episk tisha på instagram som jag ju naturligtvis var tvungen att åka och skaffa i detta absoluta nu och inte en sekund senare.
Till mitt försvar kan dock sägas att jag lagt en hel del tid på att fundera över en uppgift i skolan och kommit fram till hur jag ska lösa den, plus experimenterat lite med det så helt värdelös har jag faktiskt inte varit. Äger däremot den episka GRL PWR-tishan nu och är övertygad om att den kommer att lösa alla problem.

Orelaterad bild Junior tog på mig i somras:


onsdag 19 oktober 2016

Ingenting försvinner. Allt finns kvar.

Igår var vi på studiebesök på Hagby Återvinningscentral i Täby. Helt surrealistiskt ställe. Jag är fortfarande helt mållös. Det är mängden, och att se den samlad som var svårast att smälta. Att den finns skrämmer inte riktigt lika mycket efter att ha fått en föreläsning av en kvinna där som berättade att mer än 98% av alla sopor de får in återvinns på ett eller annat sätt. Och att det kontinuerligt förs intensiv forskning och olika projekt som syftar till att återvinna mer effektivt men också på nya sätt. Återvinningscentralerna i sig står också under förändring på olika vis, till exempel genom ett samarbete med en konstnär vars konst av sopor visas på Stockby Åvc på Lidingö. Det finns även tankar om att ha en aktiv remake- och försäljningsverksamhet på återvinningscentralerna dit man både kan lämna sina gamla grejer men även köpa nygamla. Hoppfullt ändå. På ett märkligt kontraintuitivt sätt.






Det här påminde mig om den helt magiska dokumentären "Into Eternity" om Onkalo, anläggningen för slutförvaret av det finska kärnavfallet. Se den. Oavsett om man är intresserad av kärnavfall, filmfotografi, framtidsvisioner/dystopier, mystik, berg eller bara drömska kameraåkningar som får en att omedvetet lägga huvudet på sned och glömma bort att blinka; se den. Finns på youtube.

söndag 16 oktober 2016

Somrar och höstar.

Lite bitterljuvt är vi mitt i hösten igen. Den är så kort! Man blinkar och så är den över. Jag älskar hösten, hur den lågmält exploderar och falnar innan man hunnit sträcka ut handen och känna sig mätt. Jag älskar att få klä på mig igen. 

Förra hösten köpte jag och min mamma tillbaka hennes gamla torp som hon ägde i många år men sålde för 6-7 år sen. Det hade börjat fattas oss allihop, jag och A hade letat stuga i perioder, vi hade pratat löst om att köpa något tillsammans med min mamma och så plötsligt en eftermiddag satt hon vid vårt köksbord med skräckblandad iver i blicken och något stort på hjärtat. Hennes gamla torp var till salu igen. 

Vi åkte dit på visning och klev in i vad som skulle visa sig vara en lätt surrealistisk tidskapsel. Förutom att installera en kakelugn istället för den murade spisen och en annan soffa så var allt sig likt. Samma gardiner i fönstren, klämlampan på samma hylla i köket, korgstolen vid altandörren. Och de andra visningsbesökarna som inkräktare på något som fortfarande i allra högsta grad, och åter igen, kändes som vårt. Vi samlades på gräsmattan utanför, lite vid sidan av, sneglade mot torpet, blängde på de andra besökarna vars blickar och pekfingrar och måttband och planerande avfärdades som befängda, ur plats och klåfingriga. Och i den där lilla cirkeln, under de där första tysta sekunderna, jag som tittade på A som tittade på mamma som tittade på mig som tittade på henne som tittade på A och beslutet var på något sätt redan där, i kroppen på oss.



Så nu finns det sådana somrar och höstar för oss igen. Torpet är litet och vi behöver fortfarande hitta plats och form för oss alla att få plats, fysiskt och mentalt. Men det finns där igen. Som en liten diamant i skogen. 






fredag 14 oktober 2016

Om när vi åkte till London nyss.

För ca två månader sen skickade min bästis en länk till mig och ba "varsågod". I vanlig ordning visste hon ju exakt:


Där satt vi, på varsin sida av stan, och föll som furor. Men eftersom LP inte skulle komma hit inom någon som helst framtid insåg vi att vi nog behövde komma till LP. Så för typ tre veckor sen tog vi en intensiv 36-timmars tur&retur till London mitt i veckan för att gå på konsert. SÅ BRA BESLUT! På typ alla sätt. Jag och Kråkan reste iväg tillsammans längre än typ Kungens kurva för första gången på... snart 10 år?, gled runt i London som värsta hala lilla gänget och åt mat på asmysiga ställen, åkte skitmycket tunnelbana, fikade på grymma ställen, spontantatuerade Kråkan och såg LP på Bush Hall som var kanske den ultimata konsertlokalen! Spelningen var magisk, LP var så sjukt mäktig och alla levde lyckliga i alla sina dagar!


En 36-timmarsresa i halvåret kommer hädanefter att bli standard. Kanske blir det så att vi bara jagar runt efter LP de närmsta åren. Hon lär ju turnera med den platta som släpps lagom tills det är dags för nästa eskapad. Jag är på. Kråkan är det utan tvekan. Bra grej, det här.

onsdag 12 oktober 2016

Skolan just nu.

Vi läser stilhistoria i skolan nu. Vår professor är som en förkroppsligad version av ordet belevad. Han är så vältalig, hövlig, försynt och väluppfostrad att man vill krama och ruska om honom på en och samma gång. På ett bra vis.
Han tar oss alltid med på en evig radda studiebesök till stilhistoriskt intressanta platser. Förra läsåret gick vi runt och frös i slott. De här senaste veckorna har vi bland annat varit på Stadsbiblioteket, ritat av Gunnar Asplund och invigt 1928:


Folksamhuset i Skanstull, ritat av Yngve Tegnér och Nils Einar Eriksson, klart 1960:


(stilmässigt sjukt snurrigt ställe)



och Italienska Kulturinstitutet (ritat av italienska arkitekten Gio Ponti), som av en journalist när det invigdes i slutet av 50-talet beskrevs som "en elegant damsko utslängd i gräset":


Här innertaket i "teatern"/aulan/hörsalen:



Den här kursen avhandlar 1900-talet alltså. Osäkert om det är den faktiska kursen eller professorn jag gillar bäst. Hur som helst är det hela himla fint.

onsdag 5 oktober 2016

Om den här bloggen. Fast om en jordkällare också.

En gång i begynnelsen av vårt förortsliv hade vi en jordkällare. Den låg liksom ingrävd i en liten kulle, dörren var av grova, grönmålade plankor och man fick vika ihop sig själv för att komma in genom öppningen. Där inne stod hyllor längst ena väggen med någon enstaka glasburk på, annars tomma. Och så fanns spindlar. Enorma feta spindlar i massor.
Det var något så himla sorgligt med det där. Att själva utrymmet fanns där, utgrävt för att användas, för att en människa skulle gå in och ut och ta i bruk. Men det var så länge sen. Och nu var det liksom över. Jag passerade över gräsmattan, sneglade mot den gröna dörren och skämdes lite inför vem det nu var som lagt ner allt det där arbetet, alla de där goda tankarna. Ibland gläntade jag på dörren, höll andan och kikade med rynkad näsa in i mörkret. Och det rörde alltid på sig lite, dagsljuset som spillde in över stengolvet väckte de där tysta, stora spindlarna som hängde i sina nät.
Och jag. Jag slog igen dörren och rös. Gick in i mitt hus. Kokade kaffe och tittade åt ett annat håll.