Gla påsk.

Vi har varit under belägring. Veckan innan påsklovet blev Junior kräksjuk. Efter tre dagar av oavbrutet kräk/bajsrally började det dyka upp blodstrimmor i det som kom upp. Då kände vi att nu räcker det. Eftersom han är så liten kräks han dessutom helt utan förvarning, precis där han är. En gång i halvtimmen. Dygnet runt. I tre dygn. Vi var lite trötta om en säger.
Vi åkte till barnakuten på Sachsska. Satt där en hel natt och pumpade i honom vätskeersättning i ett helt sanslöst tempo. Och han slutade kräkas. I samma ögonblick vi klev in genom dörren så slutade han. I svinottan fick vi åka hem. Kan vi ge lite mer pengar till vården, tack. De var jättefina där, personalen. Men vilken tid det tog.
Knappen hade vi evakuerat till mormor. Han hade redan haft en släng i höstas och det kändes som att det räckte gott och väl. När Junior slutat spy och tagit sig lite fick han komma hem. Knappt 24 timmar senare blev A sjuk. Han fick ligga i karantän i sovrummet, ensam i sin en suite av magsjukevirus. I fyra dygn var han däckad. Alltså helt. Ute, kaputt. Dag tre av dem började Knappen kräkas. Nu låg vi i varsin ända av huset och försökte begränsa detta kräk/bajsinferno till en så liten yta som möjligt. Junior piggade på sig, fick ohämmad tillgång till tv i ren föräldradesperation från min sida och jag gick runt konstant iklädd gummihandskar, bärande på ytdesinfektion och ett lass handdukar på väg till eller från tvättmaskinen. Jag var uppe på nätterna och tvättade för att hinna med, I kid you not.
I 12 dagar höll vi på. En arbetsvecka plus påsklovet. Eh, va?
Är så där sjukt tacksamt glad över att ha en grundfrisk familj som en sån här pers påminner en om att man bör vara.

Nu är alla friska och har passerat sina obligatoriska 48 timmar efteråt. Vi firade det genom att gå till grannarnas årliga grekiska påskfirande med helstekt lamm, grekiska pajer to die for och släkt stor som en mindre nation. Barn som sprang in och ut och överallt, vuxna som sprang in och ut och överallt och en skön self service på allt ätbart, dvs flera dagars mängd mat. Är efter detta påsklov nu utvilad på ett märkligt utmattat sätt. Har tröstshoppat tie dye-färgade kläder på nätet. Naturally.

Påskafton

Glad påsk. Vi äter kakor på altanen, läser i solen, får besök som klättrar i träd och räddar vårt äppelträd från gammeldöden, får fina påskägg, leker i en låda, syr klänningar, vinkar till grannar. Jag tänker på saker som kommer och går. Ena stunden är man på ett ställe, andra på nästa. Hur pappa fanns förra påsken och hur vi kommer fira nästa i ett hus som inte finns ännu.
Vi pratar mycket om familj, att alla familjer har sitt sätt att vara tokiga och hur man bäst handskas med det, när man känner svåra saker. Björkarna har musöron, Knappen pekar och säger humma när humlor, stora och högljudda som små flygplan, burrar förbi. Och igår pratade vi om att inte ropa hej, för 3 år sen snöade det trots allt i maj.

När vi går på påskbesök

Livet efter påsk

Slut på påsken. Jag får alltid för mig att det ska hända saker efteråt som jag går runt och väntar på. Kanske för att man säger att man ska göra saker/träffa någon/skaffa något efter påsk som om det var en ansenlig mängd tid som ska förflyta först. Och då börjar jag, lite odefinierat, vänta på det sen som ska komma, då allt det där ska hända. Sen visar det sig att det inte var så mycket ändå. För mig var det ett telefonsamtal, ett köp (se: bild ovan), onsdag med Äpplet och dåren och att jag och A med gemensamma krafter lägger av med godis och annat no-no.
Ja... som sagt. Det var ju inte mer än såhär.

Påskägg

Förvirrad nu

Vänta lite. Det springer påskkärringar här nu. Fyra stycken har vi sett. De är små och målade och en var utklädd till katt och sa mjau och jag ger dem godis ur det påskägg jag egentligen ska ge till min mamma senare idag. Men en sak förstår jag inte. Är det inte fel dag? Skulle de inte vart här i förrgår?

Glad Påsk

Vi hafva det bra och lifvet är ljufveligt

Att skämmas en torsdag

Skärtorsdag och jag har gjort samma misstag som förra året. Glömt godiset. Kommer få skämmas nu igen.
Det var när vi bodde i stan för ett par år sen jag första gången trampade i det klaveret och plötsligt förvandlades till den vuxna besvikelsen. På skärtorsdagen ringde det på dörren och utanför stod de små liven, målade till tänderna och huckleklädda med sina små hemmagjorda påskkort. "Glad påsk" nästan viskade de blygt i kör medan den minsta puttades fram med den lilla teckningen framsträckt.
Redan där insåg jag mitt misstag. Jag borde aldrig ha öppnat dörren. Jag borde låtit dem gå vidare och ringa på hos grannen och sparat dem mandarinens besvikelse. Jag hade inga barn, jag bodde ensam och fenomenet skärtorsdag var ett bleknande minne från barndomen. Och plötsligt kom det tillbaka till mig. Arbetet som låg bakom. Förväntningarna. Hur vi målade oss, hur mamma grävde genom lådor och skåp efter kjolar, klänningar, förkläden, sjalar och kvastar. Vi hade korgar i händerna och gick i samlad trupp ned för grusgången, sjösatte vår resa mot dörrknackandet och påskgodisets förlovade land.
Och då kom också det andra minnet tillbaka. Det där vi stod vid en öppen dörr och delade ut kort som vi böjda över köksbordet arbetat på hela morgonen och tanterna log och slog ihop sina rynkiga händer och all denna glädje lovade en rik skörd (för hos barn är girighet en skärtorsdag inte mer än rätt) och sedan försvann de in i sina hus för att strax återvända till våra förväntansfulla händer med... frukt.
Frukt. På en skärtorsdag.
Skamset stod jag där i dörröppningen i stan många år senare och räckte ursäktande fram en mandarin och sa tyst Det här är det enda jag har. Förlåt... Men de hörde inte, barna, de bara stirrade på mandarinen, tog emot den och brydde sig inte ens om att kivas om vems korg den skulle få ligga i. Och jag skämdes att ta emot deras teckning.
Alla kommer ihåg tanten som gav frukt. Och nu är jag hon. Igen.