söndag 31 juli 2011

Wtf?!

Scream-körsbär, någon?

Att fortsätta men ändå börja om.

Långsamt närmar det sig, bygget. Det nya, alldeles egna. Ingenting av det gamla kommer finnas kvar. Inte ens Smekmånaden; gästhuset. Det var vår första projekt efter att vi flyttade hit. Vi la ner själ och hjärta i att renovera. Målade, tapetserade, slipade golv och i varje andetag genom arbetet målade, tapetserade och slipade vi fram det hem och liv vi skulle ha på den här platsen. Vädrade ut det gamla, andades in det nya i nytvättade lakan.
Efter en tid blev Smekmånaden nedgraderad till förråd men då hade vi hunnit ta oss hela vägen in i stora huset, målat, tapetserat och slipat där med.
Smekmånaden, som gått under fler namn genom åren, stod här redan när mina föräldrar byggde för 30 år sen, det finns bebisbilder på mig när jag badar i en balja i den diskho som fanns då. Runt det lilla bordet utanför har släktingar och vänner ätit sommarfrukostar genom hela min barndom.

Allting tar slut. Och allting har en början. När Smekmånadens dagar snart är slut börjar något som är bara, bara vårt. Som vi planerat i över två år redan. Först var det bitterljuvt men nu finns bara längtan kvar.



The Passage?

Igår eftermiddag: 50 sidor in i "The Passage" och jag tänker: mycket, mycket bra idé. Vi är på barnbadet och släntrar efter Knappen i vattenbrynet medan jag ivrigt redovisar boken för A som ler uppmuntrande men jag fattar ju att det här är nog lika intressant för honom som trailern till en film han inte vill se.

150 sidor in; det är sen kväll och jag börjar fundera på om det är en så genomtänkt idé ändå. Det är svart utanför fönstren, prasslar lite i buskarna, knäpper någonstans i huset och plötsligt reser jag mig upp och drar hårt igen altandörren, trots att det är över 20 grader varmt där ute.

Jag är inte skräckfilmstypen, inte alienfilmtypen, sällan sci fi-typen. Inte för att det är ointressant utanför att jag håller mig borta från sånt som skrämmer mig. För mig finns ingenting att uppskatta av att bli skrämd, så som A kan sitta och titta på Paranormal activity i sin ensamhet (Jag bröt ihop och började gråta efter 2/3 delar). Jag känner mig trasig efteråt och önskar allting ogjort.
Så, ni som använt superlativ för att beskriva "The Passage", kommer det att vara värt det?

lördag 30 juli 2011

"My friend Jesus Christ" av Lars Husum

Det är svårt att inte tänka på "The final testament of the holy bible" lite då och då när jag läser Lars Husums "My friend Jesus Christ". Kristus är tillbaka i modern tappning i modern tid, och påverkar de han möter till livsförändringar eller känslomässig förlösning. Den stora skillnaden romanerna emellan är att Husums bok inte kretsar kring Jesus-figuren utan här är han snarare en sällan förekommande statist, mot slutet tänker jag till och med att han är en ursäkt för att sparka igång intrigen.
Det är Nikolaij vi lär känna, som som 13-åring förlorar båda sina föräldrar i en trafikolycka och efter det tas om hand av sin syster i en nästan symbiotisk syskonrelation. Men vartefter åren går börjar Sis (systern) längta efter ett eget, självständigt liv utan lillebror och i takt med att hon trevande söker sig bort börjar Nikolaij glida ner i ett liv av våld och destruktivitet, allt för att behålla sin systers uppmärksamhet och omtanke. Det hela eskalerar naturligtvis och når ett obehagligt klimax varefter Jesus dyker upp för första gången. Det är dags för Nikolaij att sanera sitt liv.

Den första delen läser jag i döv trance. Det är rått och osentimentalt, ångestladdat men berättat med en orädd, nästan nyfiken röst, som känns påfallande... oskandinavisk. Det kanske är en fördom men det påminner mig både om Chuck Palahniuk (när han släpper sina pretentioner och är som bäst) och James Frey. Rakt och ärligt. Jag faller som en fura, för smärtan, blodet och längtan.

Entré: Jesus och bokens andra del. Och här tappar den lite. Den där nerven mattas av, bäddas ner i komfort på något vis. Det är fortfarande bra, men jag väntar ändå på att det ska skita ner sig, så att det ska börja kännas igen! Ju längre in i andra delen jag kommer desto mer tänker jag på Markus Zusaks "Jokern", som ju var en tvättäkta ungdomsroman och inget ont om det, men det är inte vad Husum lovat mig och jag läser vidare i hopp om att det ska hitta tillbaka till det där omtåliga, blåmärkesvackra men det fortsätter snarare välbäddat och vädrat.
Tills det tar slut i en, visserligen psykologiskt intressant, upplösning.

Så kontentan är att det är ganska bra, bitvis mycket, men att jag inte riktigt vet vems bok det är. Är det en ungdomsroman? Är det chicklit för de riktigt hårdkokta? Och varför görs det så stort nummer av Jesus, med titel och omslag, när han faktiskt knappt är mer än en pikant detalj?

Så det var det. On to greater things.

fredag 29 juli 2011

Sommar på jobbet.

Sommarregn. Känns helt okej att jobba. Såna här dagar är det lätt att stryka längs hyllorna och småbläddra lite mer än vanligt. Jag planerar redan nu att, om det blir lugnt, kila in mig i något hörn på min avdelning och tjuvläsa Justin Cronins "The passage" en stund.

Angels in America

Jag hade missat att Angels in America går på tv. Hur kunde jag göra det?!
Till alla som inte sett: gör det bara.
Ni andra: I'm your negation-dialogen i sjukhuskorridoren mellan den mörkhyade sjukskötaren och Al Pacino? Kanske det bästa jag sett i dramaväg.

onsdag 27 juli 2011

Bara läsa bra böcker, javisst.

Skulle vilja skriva något men det går inte för idag har jag fikat med Linn och det var utomordentligt trevligt igen och dessutom kostsamt eftersom hon är en outtömlig källa till boktips som gör att jag hittills alltid åkt hem och slängt mig över datorn för att beställa hem böcker. Så medans jag väntar på att "The perks of being a wallflower" av Stephen Chbosky ska dimpa ner i lådan är jag helt uppslukad av förra Linn-dejtens avkomma Lars Husums "My friend Jesus Christ".
Det bådar mycket gott, för mig men kanske inte för Äpplet.

tisdag 26 juli 2011

"Svantjuvarna" av Elizabeth Kostova eller Förväntningar killed the novel star.

Här skulle det stått en inlägg om den extremt underskattade romanen "Svantjuvarna" av Elizabeth Kostova. Där skulle jag förklara hur den kom ut i maj förra året och föll mellan kritikerstolarna och inte fick någon som helst recension om sig publicerad (i de stora tidningarna) och aldrig blev den där snackisen som den förtjänade, men blev däremot läst av den näst intill samlade personalkåren på mitt jobb (förutom jag) som föll hals över huvud och har krängt den i oändlighet, skanderande "förra året bästa roman!" och som snabbt seglat upp vår butik till den som sålt i särklass flest exemplar av alla butiker i hela kedjan och som i sin iver till och med ringt till förlaget för att övertala dem om att de visst ska släppa en pocketutgåva, för den ska vi sälja så att det ryker ur kassaapparaterna!

Sen skulle jag skriva att jag äntligen läst den och gladeligen sällar mig till den skaran entusiaster som lobbat sig svettiga för "förra årets bästa roman!" och nu med solid erfarenhet kan sätta den i händerna på någon som "ehm...behöver något att läsa på semestern, du vet..."

Men det inlägget kommer inte att hända.

Något helt helt annat.

Jag hade tänkt skriva lite om min eviga dröm om den perfekta stickade tröjan. Den som är shavig men snygg, välanvänd och hemmagjord, samtidigt på gränsen till high fashion knit fast på det där romanstisk-komedi-på-landsbygden-sättet. Den som liksom charmigt trillar över byxkanten, har rum för alla indragna händer i ärmarna, ursäktar några sommarblåmärken och ger en ljum julikväll med boken under filten det där extra lilla lystret, som om det samtidigt stod en nybakt pecanpaj och svalnade i köksfönstret. Vilket det ju aldrig någonsin gjort här.
Ja, ni förstår; den där stickade tröjan som inte finns. Varje sensommar/höst föds den här drömmen på nytt, med oanad styrka ska ni veta, och i år kom den tidigt. Men! 2011 är tydligen mitt år för plötsligt fanns den bara där, under en lunchrasts sista skälvande minuter, medan jag stod och klippte med ögonen som ett förvånat rådjur. Och visst ligger det långt långt upp på ytan och är av försvinnande liten betydelse i det stora hela men så är det för mig ibland. Att hitta ett plagg, att köpa en fin tröja eller en klänning eller ett billigt smycke kan göra min dag i en vecka.

(och få mig att stå på altanen framför en kameran och lite nonchalant och helt random pilla på en plåster på benet)

måndag 25 juli 2011

Tillbaka lite grann.

När världen kantrar upp och ner ter sig allt annat så oviktigt och fjuttigt att man nästan skäms över att tänka på vardagens småsaker mitt i det ofattbart vidriga. Sen skriver Linn om att, som jag uppfattar det, låta sorgen löpa parallellt med det andra i livet som trots allt finns kvar, som utgör det som faktiskt är det liv vi lever här, strax utanför, granne med det hemska.
Så nu gör jag som Linn, låter Äpplet återgå till det normala utan att glömma, utan att vända ryggen till.

söndag 24 juli 2011

Att vara närvarande i det fina och att tänka på det svåra.

Kom precis på mig själv med att fantisera om när Knappen är stor och kanske kommer hem med en tjej/fru/kille/make och kanske ska/har skaffat barn. Den där svär dottern/sonen som man förhoppningsvis tycker om och så den nya lilla som jag får vara farmor åt. Vad fint det ska bli, om det blir så.

Kanske är det ett uttryck för desperat hopp i den här upp och nervända världen som belägrat oss de senaste dagarna? Hur många sådana här saker kommer man ha att minnas när man blir gammal; diskobranden i Göteborg, 11 september, tsunamin, Norge?
Jag har svårt att förhålla mig till Äpplet såna här dagar. Jag vill skriva om fina och små saker i vardagen men det är så outsägligt svårt när det är så här.

fredag 22 juli 2011

När jag spelar Playstation.

Kråkans kille, också ett A, vi kan kalla honom för A2, är ju en gamer och häromsistens berättade de ivrigt i mun på varandra om att de hittat ett spel som för första gången fått Kråkan att strax efter barnläggning börja dra A2 i ärmen och bara "Ska vi... spela spelet?!".
Sagt och gjort, jag såg till att låna L.A. Noire av Knappgudfar och igår skulle den stora premiären ske. Det blev en prövning i tålamod. Alltså, jag kan för mitt liv inte använda en playstationhandkontroll. A satt bakom mig i soffan och släppte ifrån sig dåligt maskerade irritations-åmeh! när jag istället för att effektivt köra bilen från a till b mest sladdade omkring och krockade med saker och skrek jag fattar inte! Det gick så dåligt att jag vid ett flertal tillfällen blev så stressad att jag satt med benen uppdragna under hakan och axlarna uppskjutna under öronen och tillslut fick slänga mig över pausknappen för att andas en stund. A försökte med att lugnt säga åt mig att det enda jag behövde göra var att trycka på R2 varpå jag fräste att vadå R2, jag kan inte höger och vänster ju!
Det var med viss lättnad jag lämnade över kontrollen till honom och det tog ungefär 30 sekunder av bilkörning innan han utbrast men vafan, det här är ju helt stört ju!

Det blir nya tag imorgon kväll har jag tänkt. Jag måste bara lära mig köra, springa, sikta, ducka, skjuta, prata och plocka fram anteckningsboken ur polisuniformen först.

onsdag 20 juli 2011

Den godtrogna.

Min mamma är den supportande typen. Hon har köpt demos av alla band mina kompisar haft genom alla tider, finns det någon som tryckt upp en egen liten bok och säljer ur garderoben så är hon den första att köpa. Hon har alltid haft kompispris för att göra bokföringen för allehanda små enskilda firmor vänner och bekanta haft. Och det är världens finaste egenskap.

Utan att komplimera mig själv för mycket så har jag ärvt den där lusten att supporta lite om jag kan. På gott och ont visar det sig. Via Burdastyle.com, det där himla bra sy-communityt jag är med i, hittade jag en tjej i Amerikat som för att betala sin skolgång syr lite på beställning. Efter att hon lagt upp ett helt sjukt fint linne där så beställde jag ett. Det var inte h&m-priser direkt men efter att själv ha stickat och sålt raggsockor så vet jag att även den magraste timpenning lätt blir för dyr om man ser till handarbetets riktiga värde.
Dessutom var ju transaktionen privat och inte via faktura vilket betydde en ren överföring av pengar och ett visst mått av förtroende från båda parter.

När jag söker i min inkorg hittar jag 51 mail fram och tillbaka mellan oss angående det här linnet. Det är storlekar hit och betalning för arbetet dit och portot hit och förseningar, ursäkter och tjat dit, varav det allra första skickades i april. I förra veckan mailade jag och sa att jag börjar få en ganska otrevlig känsla av att det där linnet aldrig kommer att dyka upp. Fick snabbt ett svar om att det just läggs på lådan, dessvärre inte alldeles färdigställt och så ännu en evighetslång bortförklaring om varför. Jag lyckades få en något snål kompensation för det. Hur snål skulle det visa sig när paketet dök upp idag.

Jag vill tro gott om folk, jag vill tro att de har lite förnuft och känsla för vad de tar betalt för. Och hur trevlig denna damen än har varit under de här 3 månaderna av evigt mailande så kan jag inte för mitt liv förstå hur hon har värdesatt sitt arbete. Det är snett och vint, oavslutat med råa kanter, shavigt skarvat och av strykning missfärgat tyg. Sömmarna är ojämna och fula av för hård trådspänning i maskinen, det hela är slarvigt, ihopslängt och ofärdigt på ett sätt som skulle göra mig generad om jag gjort det själv.

Men vad kan jag göra? Jag får bita i det sura äpplet eftersom jag villigt, för att inte säga entusiastiskt köpt en gris i en säck. Och förmodligen har jag varit både naiv och dum men ändå. Nu sitter jag här med ett mer eller mindre oanvändbart plagg och vet ni vad? Hellre det än att gå genom livet misstänksam och på min vakt.

Omdirigerad tonårskärlek.

Eftersom jag aldrig fick ur mig något inlägg om Sanne Näslings "Kapitulera omedelbart eller dö" så kan ni läsa ett här. Jag skriver under på vartenda ord.

tisdag 19 juli 2011

Mysfis.

Det var dags för ny pyjamas till Knappen. Han fick välja mellan blommor och robotar. Det var inte en sekunds tvekan, han sträckte ut armarna och kramade sitt val hårt i famnen och så fort vi kom hem drog han i påsen, sa "pova". Så det var bara att svida om. Fick jag välja skulle han gå runt i den jämt. Pyjamasunge - bästa ungen!

söndag 17 juli 2011

När folk vet saker om en som man själv inte vet. Den känslan.

Igår över middagsbordet, i en blixt av svidande sanning enades min mamma och A plötsligt om att jag har ganska dåligt bordsskick. Att jag äter fort vet jag och att jag, när vi bara är familjen, kan börja äta innan alla fått mat. Annars tycker jag mig vara en väluppfostrad person som vet att föra mig i sällskap.

När jag var liten var vi på släktmiddag i Finland, jag satt mellan min mosters man och någon annan. Plötsligt väser mamma över bordet att jag får dra in armbågarna och inte ta all plats när jag äter. Och med ens förstod jag vad de där sneda blickarna och stolflyttarna handlat om och jag dog av skam. Där hade jag suttit ovetande och brett ut mig och fått folk att dra ihop sig för att få plats och sneglat på mig med menande blickar som fallit rakt ner i tom jord. Sällan har jag varit så självmedveten som under resten av den middagen, känt mig så liten och dum och det landade i mig som ett av de få minnen jag har av att vara liten.

Så det sved när jag plötsligt får veta att jag idag, 20 år senare, fortfarande prejar ut mina bordsherrar med samma olat.
Så. Jag fick helt sonika bita ihop om fläskfilén och så att säga get to work.

För övrigt.

Bra inlägg om Brunnbergs episka sommarprat.

fredag 15 juli 2011

iChange.

Jo, det här med appar. För något år sen (tills alldeles nyss faktiskt) närde jag ett våldsamt hipstamatic-rage. Facebook drunknade i gryniga, sepiatonade hipstamaticbilder på allt från skylines till stekt ägg och jag blev ungefär lika irriterad av dem som fredagsmys-statusar. Viftade med händerna framför näsan och mässade photoshop, folket, photoshop. Men gör något istället, ville jag utbrista med aggressivt rynkade ögonbryn.
Sen skaffade jag, som vi nu ältat ett tag, en iphone. Och till min förfäran så har ett fotoapp-begär långsamt smugit sig på mig. Bara en liten? Som gör lite fint? Jag har ju en bra kamera och jag ska få tummen ur och lära mig photoshop ordentligt, men bara en liten app då? Schyssta?
Häromdagen sa jag till A att det är alltid roligare att tycka om något än inte. Dags att börja leva som jag lär?

Uffe.

Jahapp. Vad tyckte ni om Brunnbergs manskanalidé idag då? Den utan "all feminism" och all inredning och alla recept som hör kvinnan till? Bara manliga grejer för manliga män; motor, historia och andra manliga män som slåss?
Låter som att Brunnberg har en verklighetsförankrad uppfattning om könen av idag.

Skräp.

Jag väntar på att A ska komma hem och slökollar på "Se upp för dårarna" på tv. Det kan vara en av de sämsta svenska filmerna som gjorts men jag kan inte sluta fascineras över hur skådespelarna fullkomligt, ursäkta franskan, bajsar fram sina repliker.
Japp. Det om det.

Att välja.

Det börjar bli dags att välja saker till nya huset. Dörrhandtag, badkar, lister och blandare. Och kakel. Sånt här kanske till exempel:

När det är dags för tapetval tänker jag ta semester, köpa ett tält och sätta upp ett campingläger på Björklund&Wingqvist. Borde ju inte vara något problem, Björklund ifråga var ju trots allt min farmors far.

torsdag 14 juli 2011

Följetången

Jag tittar på "The Killing". Trots att världen svämmat över med bra serier de senaste åren så har jag inte lyckats hitta den där peppen. Helt värdo. När A snöade in på "The Wire" var det på håret att jag fick boka tid för att prata med honom. Avis på den.
För typ tio år sen var mina och Kråkans onsdagar heliga. Top model och Boston Public-onsdagar. Middag, soffhäng, obligatorisk närvaro. Första säsongerna av Lost likadant. Lword likaså.
Sen kom annat och onsdagar blev bara ännu en veckodag. Ladda ner, skulle man göra. Titta när det passade. Magic lost.
Så nu tittar jag på "The Killing". Torsdagar 22.30. Stör mig inte. Jag frossar, reminiscear, förfasas och njuter.

Stars in the making.

A och hans nya gubbrockcoverband repade för första gången igår. Sen dess har han gått runt här och nynnat på "Take a load off Annie". Idag på fejjan efterlyses en "semikompetent basist som spelar rätt, men spelar rätt ganska fult" till bandet. Man undrar på vilka bröllop och firmafester detta ska sluta?

Oh fejjan...

När jag i tidens begynnelse skaffade mitt facebook-konto dök det upp en massa folk från Australien som hade samma efternamn som mig och ville bli kompis. Okej, sa jag till en och nu är han där i min feed, i sitt liv på andra sidan jorden. Vi har aldrig sagt ett ord till varandra, vi råkar bara heta samma. Han skämtar med sina kompisar, dricker öl och verkar ha ganska roligt. Bra det. Men varför, varför är vi friends?

A-kärlek.

A tycker att jag uppdaterar Veckans A-rutan alldeles för sällan. Han säger att "folk kan ju tro att han bara är roligt en gång i månaden typ!" Dessutom tycker han att Veckans A är för korta, för det mesta "är han ju rolig... länge!" Hans utläggning om Äpple-läsarnas eventuella missuppfattning av omfattningen av hans rolighet genererade en hel del skratt från min sida vilket genast användes som bevis: "Nu har jag ju varit rolig i flera minuter!".
Jag önskar att ni kunde sitta här när han gravallvarlig förklarar att Christian Bale verkligen borde fått en oscar för den oöverträffat mörka röst han fick till som Batman i "The dark knight".
Dessutom har han startat ett coverband som spelar gubbrock. Gubbrock!
Han är finast, det där A't.

onsdag 13 juli 2011

Ärlighet på jobbet

Vi har sommarkampanj ta 4 betala för 3 på alla pocketböcker på jobbet och därför har vi såklart gått loss på att sätta ihop kit om 4 böcker med olika teman typ "4 böcker du vill att folk ska tro att du läst" eller "4 böcker för dig som vill bli lyckligare, effektivare, rikare och hälsosammare" (mitt favoritkit f.ö). Ja, ni ser ju att hos oss finns svaret på alla frågor. Men eftersom vi är kanske världens ärligaste säljare så har vi så klart också det här kitet:


Just den här högen är min chefs och jag skulle gärna sätta ihop en egen. Men... vi jobbar trots allt med försäljning och vill ju inte utmana ödet...

måndag 11 juli 2011

"Caribou Island" av David Vann

David Vann - Ångestens mästare. Hans debut "Legend of a suicide" kom efter det här inlägget att gå under smeknamnet Ångesthålet i mitt hem. Så det är en del att leva upp till när jag plötsligt hittar "Caribou Island" i det nya sortimentet på jobbet. Och han misslyckas inte med att leverera.
Låt mig illustrera. Bokens första stycke:

My mother was not real. She was an early dream, a hope. She was a place. Snowy, like here, and cold. A wooden house on a hill above a river. An overcast day, the old white paint of the buildings made brighter somehow by the trapped light, and I was coming home from school. Ten years old, walking by myself, walking through dirty patches of snow in the yard, walking up to the narrow porch. I can't remember how my thoughts went then, can't remember who I was or what I felt like. All of that is gone, erased. I opened our front door and found my mother hanging from the rafters. I'm sorry, I said, and I stepped back and closed the door. I was outside on the porch again.

Från första sidan sätter den där långsamma, lågmälda ångesten sina klor i mig och kryper sedan med oändligt tålamod upp i bröstkorgen. David Vann låter det ta tid.
Gary och Irenes äktenskap borde ha rasat samman för många många år sen men i ett sista försök att förtränga insikten om att de slösade bort sina liv på varandra så ger de sig ut för att bygga en stuga på en vindpinad och ogästvänlig ö i Alaskas vildmark. De kommer igång sent och blir överrumplade av den tidiga höstens kyla och stormar som drar över tältlägret de satt upp runt bygget. Irene lider av konstant oförklarlig och aggressiv huvudvärk som skoningslöst men, i sann Vann-anda, långsamt trasar sönder henne. Och den där smärtan spiller över, växer till en bur runt Irene, påverkar dem allihop och blir tillslut livsluft för ångest, skuld, ånger, ilska och desperation.
Vid sidan av Gary och Irene lever deras två vuxna barn var sitt liv, båda till ytan nöjda men, åter igen, sakta imploderande.
Vann är ångestens mästare. Genom laddad, elektrifierad dialog, låter han sina karaktärer ömsom närma sig ömsom stöta ifrån varandra. Ansiktena bakom samtalen avslöjar undertexter som kokar av återhållen ilska och skuldbeläggande. Miljöbeskrivningarna av det stormridna landskapet, kallt, isande och opålitligt, tar plats i texten och fungerar effektivt som ett ödesmättat soundtrack.
Jag tänker efteråt att det inte händer så mycket i boken, men det gör det. Paret som i storm efter storm släpar timmer och bygger sig spik för spik mot den oundvikliga smärtgränsen blir snarare tungt meditativt, som en sjukdomsslummer. Det är inte McCarthys postapokalyptiska mardröm "Vägen", så skitig att naglarna blev svarta av att läsa den. Det är ett vardagligt sönderfall, det som sker under täcket, i kudden, ensam i bilen. Och det är just det (och det fantastiska språket!) som gör den så fruktansvärd och mycket, mycket läsvärd.

söndag 10 juli 2011

Sjuk i juli.

Vi är sjuka på löpande band. Jag fick ju förkylningen från helvetet och går fortfarande runt med sån där hosta som gör att jag måste sträcka på halsen och spänna ut bröstkorgen för att riktigt få ner hostan i lungorna. Imorse vaknade jag dessutom i värsta karusellen som fortfarande inte riktigt stannat så jag går runt här och känner mig på sniskan. Knappen har varit täckt av oförklarliga röda prickar i 3 dagar och igår sjönk A ner i feberattacken från samma gudsförgätna ställe min hosta kommer ifrån. Imorse låg han med täcket uppdraget till hakan i den 23 gradiga värmen och huttrade "Det är så k-kallt här".
Men det går ändå, med lite skratt genom huvudvärksdimman och nyplockade blåbär på kall yoghurt.

måndag 4 juli 2011

Ledig på jobbet.

Vad är upp med vädret? Det känns som att himlen tagit ett djupt andetag och håller andan. I två dagar har regnet hängt blytungt i luften, jag har konstant lock för öronen och pulvret i Knappens vällingpaket har blivit cement. Men det kommer inget. Det bara väger och väger.

Jag har varit ledig i en vecka och idag var jag förbi jobbet och kollade läget. Vi ska, efter mycket om och men, få större sortiment på några avdelningar, bla min; engelsk pocket. Äntligen saluför vi oumbärlig litteratur så som James Freys "The final testament of the holy bible", Joseph Conrads "Heart of darkness" och Neil Gaimans "American gods". Jag blev så till mig att jag släppte mina påsar i en hög på golvet och drog suckande fingertopparna över bokryggarna i gott och väl en halvtimme. Lyckan.

Jo, och så

läste jag Douglas Couplands "Player One". Mnja, är väl vad jag har säga om den.
Var Coupland trots allt bara en ungdomskärlek?

söndag 3 juli 2011

Metallica?

A är på The big 4 och tittar på farbröder som spelar hårdrock. Jag kollar in det på svt1 istället.
En gång i tiden svärmade jag också för Metallica. Vi var ett gäng spolingar på landet som planlöst drev runt på ön, badade, envisades med att svettas i tält om nätterna bara för att och när det var dåligt väder eller kväll låg vi utspillda över soffan och belägrade vardagsrummet med "The black album" och "Ride the lightning". 14 år och lovade bästisen Helena dyrt och heligt att jag skulle spela "The unforgiven" på hennes begravning.
Det är med varm och innerlig kärlek jag minns det här och hur stort Metallica var för oss just då.
Sen var det vi som blev stora och Metallica blev nostalgi. Sen såg jag "Some kind of monster" och ingenting blev någonsin sig likt. Jag vet att jag borde vara större och se till musikarvet och det stora hela. Men jag såg filmen och Metallica kommer aldrig bli sig likt för mig igen. Jag blev så trött på dem, så trött att jag är rädd att jag aldrig hämtar mig från det.
Lars... Som. Pratar. Som. Om. Varenda. Ord. I. Varenda. Mening. Är. En. Uppenbarelse.
James... Som måste... som känner att... det känns som... just nu...
Kirk... Som bara kom igen då, grabbar? Eller?

Men... I skrivandets stund spelar de "Sad but true" där nere i götet. Och jag blir lite mjukis. Till min stora förvåning blir jag lite rörd. Okejrå, jag ska sluta dryga.
Det är lite fint.

Dokument rörande spelaren Sofia

Jag när en latent gamer vid min själ. Hittar jag rätt spel så är jag körd. Jag vill inte skjuta folk och inte bli uppäten av zombies men jag vill ha pussel och ett narrativ. Och nu har jag ju som känt en iphone, dvs en ny konsol. Det tog ett tag innan jag vågade mig in i app store men nu är jag där. Med besked. Så det kan vara så att Äpplet helt enkelt får en egen spel-etikett, bare with me.

Min första investering (på hela 28 kronor, finns gratis-version också där man, om man spelar tillräckligt bra, kan låsa upp hela härligheten) blev "Haunted Manor - Lord of mirrors".
Stan, en orädd snubbe, slår vad med sina kompisar om att han oskadd kan knalla in i det hemsökta gamla godset. Väl inne blir han så klart tillfångatagen av spegeldemonen som håller en hel drös av folk fångna i twilight zone. Genom att gå genom huset, få ledtrådar, öppna pussellås och lösa allehanda visuella gåtor ska man rädda Stan från den eviga spegeldöden/ödet.
Klurigt och roligt spel som hållit mig upptagen i gott och väl en vecka. Något repetitivt mot slutet och det buggar lite grann ibland vilket blir lite irriterande men jag är en entusiastisk, förlåtande nybörjare.
Sådär. Hur intresserade var ni av det där då? Va?

fredag 1 juli 2011

Världen alltså...

Min 10-åriga brorson statusuppdaterar på fejjan att han inte "årkar vara singel" mer.
10 år av singel...

Sommarsnoret.

Alltså, jag är så himla förkyld. Jag är aldrig sjuk och nu är jag helt sjukt förkyld och det tar aldrig slut. Det är 25 grader och jag verkligen känner hur bacillerna bara gosar runt i den varma sommarkroppen, inte alls särskilt sugna på att tuktas av c-vitamin och sömn.
Dö, baciller, dö, säger jag och de bara hehe.
Så jag syr en kjol av ett tunntvättat påslakan och tar en alvedon istället.