Igår över middagsbordet, i en blixt av svidande sanning enades min mamma och A plötsligt om att jag har ganska dåligt bordsskick. Att jag äter fort vet jag och att jag, när vi bara är familjen, kan börja äta innan alla fått mat. Annars tycker jag mig vara en väluppfostrad person som vet att föra mig i sällskap.
När jag var liten var vi på släktmiddag i Finland, jag satt mellan min mosters man och någon annan. Plötsligt väser mamma över bordet att jag får dra in armbågarna och inte ta all plats när jag äter. Och med ens förstod jag vad de där sneda blickarna och stolflyttarna handlat om och jag dog av skam. Där hade jag suttit ovetande och brett ut mig och fått folk att dra ihop sig för att få plats och sneglat på mig med menande blickar som fallit rakt ner i tom jord. Sällan har jag varit så självmedveten som under resten av den middagen, känt mig så liten och dum och det landade i mig som ett av de få minnen jag har av att vara liten.
Så det sved när jag plötsligt får veta att jag idag, 20 år senare, fortfarande prejar ut mina bordsherrar med samma olat.
Så. Jag fick helt sonika bita ihop om fläskfilén och så att säga get to work.
5 kommentarer:
Det svider i mammahjärtat. Så fel det kan bli. Man får vara liten och även stor och ovetande och okunnig. Tänk så mycket det finns under etiketten; ångest! Pui!
Haha, jag hatar när folk lyckas peka ut något man gör fel och man inser att de har belägg för vad de säger..
Anonym/ma: Ångest! Nädå, men det är bra att veta, vill ju inte skämmas resten av livet också! Pui!
Johanna: Man bara: Aj! Va fan?! Sen får man lova bot och bättring eftersom man egentligen är en bra människa!
När jag var yngre fick jag under en period flera gånger höra (mest av män/pojkar inser jag när jag analyserar såhär i efterhand) att jag var en notorisk avbrytare som aldrig lät folk tala till punkt. Idag har jag jobbat så hårt på den sidan hos mig själv att jag istället titt som tätt är den som aldrig får komma till tals.
Man ska nog akta sig för att påpeka sånt där i förbifarten. Såklart måste man kunna ta upp med någon att hen beter sig osmidigt, men först bör man nog tänka på hur viktigt det är att få det sagt, och om det finns ett bra sätt att säga det på.
Jonna: Du har helt rätt. Och det är svårt att säga något sånt. Det var tydligt den här gången att min mamma velat säga något länge men inte vågat och jag tyckte ändå att det sköttes rätt bra från deras sida.
Sen kommer ju nästa svåra grej; att kunna ta kritik. Inte heller min bästa sida. Men jag tyckte jag gjorde det helt okej...
Skicka en kommentar