tisdag 30 april 2013

Direkt till poängen:

era bästa Berlin-tips?!

fredag 26 april 2013

Den där sista lugna stunden innan natt.

- God natt, Knappen.
- God natt, mamma.
- Jag älskar dig.
- Jag älskar dig... HAJ FAJ!
- Eh. High five.

torsdag 25 april 2013

Hopp om preggostil ändå!

Men alltså, kompisar! Ni är bäst. Tack för alla tips om mammakläder! Känner mig inte alls lika tungrodd som i förmiddags när jag övertygat mig själv om att ett par mammajeans kombinerat med A's samlade t-shirts var mitt enda hopp. Har undersökt utbudet och beställt en klänning och en tröja från asos.com. Nej, det är inte jättekul men måste ändå hålla med Katta Kvack: det fanns iallafall några godbitar. Har också bestämt mig för att investera i ett par snyggjeans från glammom.se, som visserligen är ganska dyra men när jag väntade Knappen så var det plaggen jag faktiskt la ut lite pengar på de jag trivdes bäst i och använde absolut mest. Och att döma av utvecklingen hittills så kommer jag behöva något som jag känner mig lite fin i. Jag väger mig inte för det är bara ångest men det står väl ganska klart redan nu att summan av kardemumman kommer att vara mer än sist iallafall.
Och nej, jag ska försöka att inte tycka att det är ASJOBBIGT. Vill man ha bäbis får man lida pin, eller vad man säger.

Hilfe!

VAR köper man mammakläder någonstans?! Det verkar som om alla de stora kedjorna antingen övertygat sig själva om att folk har slutat vara gravida år 2013 alternativt helt tappat stilen. H&M's utbud verkar ha grundat sig på att man tagit de mest intetsägande plaggen ur postorderkatalogen och lagt till lite tyg över magen. Topshop, där jag handlade mina favoritplagg under förra graviditeten, hade i förra veckan ca ett par svarta jeans, ett beige linne och världens tröttaste lila tunika. Polarns uppenbart eviga piratmode behöver inte ens nämnas. Lindex HAR inte ens mammakläder längre. VAR HITTAR MAN VETTIGA MAMMAKLÄDER HUR SVÅRT KAN DET VARA FOLK ÄR PÅ SMÄLLEN KONSTANT HAR ALLTID VARIT KOMMER ALLTID ATT VARA HJÄÄLP MIIIIG!

tisdag 23 april 2013

Och nu skiter jag i det och går och lägger mig.

Kanske den sämst tajmade förkylningen ever. Två av mina grannar genade nyss över vår tomt med armarna fulla av mat och vin på väg till den där tjejmiddagen jag ju inte ska gå på nurå. Själv stod jag i altandörren som en övergiven hundvalp och såg dem försvinna mellan tallarna. En stund senare drog A iväg över gatan för att kolla på fotboll hos grannen. Så eh, jag kollar på "Kärlek över Atlanten" och känner hur lågvattenmärket för den här månaden precis placerat sin tunga röv bredvid mig i soffan.

Ingen Junior idag heller.
Och nu ska de äta surströmming på tv.
Det är officiellt en skitdag.

What's a girl to do?

Nähä. Så här är jag nu, snor, huvudvärk and all. Missar inte bara Junior utan dessutom knytismiddag med grannskapets småbarnsmorsor ikväll. Grande skitdag. Kan inte ens plantera en blomma eftersom det spöregnar ute. Så vad gör man? Jo, man ligger i soffan och


måndag 22 april 2013

Två dåliga grejer, en bra.

1. Fick ett sms om att bokpaketet jag väntade på inte fick plats i brevlådan utan måste hämtas på Ica. Glömde bort det på vägen hem. Icke uthämtade bokpaket. Kanske mer störande än att mjölken är slut på morgonen.
2. Förkyld? Får se imorgon bitti. Just nu ligger jag i soffan med en toarulle och honungsvatten.

3. Ultraljud imorgon. Hej Junior! Har dessutom ställt upp på att vara försökskanin när ett gäng barnmorskor ska fortbildas av specialist på fosterhjärtan. Kommer få titta jättelänge på bäbis plus göra extra klart att hen har funktionsduglig pump.

Jorå!

Knappen ligger i mammas saccosäck med fötterna i vädret och pöser efter middagen.
- JAG VILL TITTA PÅ THOMAS (Tåget, reds. anm)! JAG SKA TITTA PÅ THOMAS!
Vi har ju pratat en del om det här med att be om saker på ett vänligt sätt, så A kontrar:
- Hörru du. Vad säger man egentligen?
Knappen funderar ett ögonblick. Sen:
- TACK FÖR KAFFET!

Vad säger man? Klart ungen ska kolla på film.

söndag 21 april 2013

+15 grader och livet tillbaka.

Den perfekta söndagen. Promenad, fix på tomten, fotboll på gräsmattan, lunch på Urban Deli i Sickla med Fred och Timraren (brunchbuffén, så himla bra bara!), glass i solen, fika hos grannen, middag hos mamma.
Nu är klockan kvällen och jag är i vanlig havande ordning på dåligt humör utan anledning. Ska gå och lägga mig för att skona dem jag bor med.

Här är min son när han klätt på sig själv. Blommiga tights, shorts, skjorta och hipstermössa. Han gillar det där med tights/shorts. Jag fasar redan för den dagen han kommer hem och någon har talat om för honom om flickor och pojkars do's and don'ts. Jag hoppas att det dröjer länge länge och att han när det händer vet att han har mammas välsignelse att ge den personen långfingret.



fredag 19 april 2013

Målbild, målmacka, same same.

Den där målbilden vi lärde oss om på profylaxen när Knappen skulle komma har börjat dyka upp i min hjärna igen. Vad som helst som kunde ha en motiverande verkan under förlossningen, någon vision av vad det var vi skulle komma fram till efter att det här helt bisarra, rätt brutala förlossningsmomentet av den här graviditeten var över. När vi åkte in till SÖS den 23 augusti 2009 för att kl 14.00 bli igångsatta så var det en bild ur framtiden vi hade fantiserat fram under de föregående veckorna, nämligen den här: Det som en gång var min mammas torp i Sörmland, jag och A står i köket med den blåmålade väggpanelen och porslinshon och tittar ut genom fönstret på min mamma som ligger på knä i rabatten och planterar blommor tillsammans med sitt nu kanske 3-åriga barnbarn som har en egen spade i handen och jord på näsan. Det var en sån sommar, ett sådant barn vi var på väg mot.

Sen blev det så i livet att den där förlossningen drog ut lite på tiden och timmarna gick och jag började bli ganska hungrig efter ett tag men fick gång på gång höra att det "inte rekommenderades att äta under värkstimulerande behandling eftersom det var väldigt vanligt att kräkas då" så efter många och långa timmar där hela magsäcken började krampa ihop sig på det där ihåliga svälthungriga sättet så byttes helt sonika min målbild ut. Från den vackra sommardagen i ett gammalt soldattorp vid en åker i skogen till den ost- och skinkfralla jag sett en barnmorska göra i ordning i personalköket under en promenad i korridoren. Aldrig har jag längtat efter en macka som på morgonen den 24e augusti 2009. Att det skulle komma en bäbis när förlossningen äntligen var över, den där som sen skulle gräva i rabatten med sin mormor, det var sekundärt. När förlossningen var över skulle jag få äta macka. Skinkmacka dessutom, som om den första reaktionen skulle vara någon slags revolt och återerövrande av det vårdens pekpinnar avrått mig ifrån under de senaste 9 månaderna.

Iallafall. Vad lärde jag mig av detta? Två saker; när det börjar pratas målbild här igen om ett par månader så vet jag att inte jobba för hårt på den, en vanlig sjukhusfralla can work magic. Och att stå på mig. Visst kräktes jag, men bara all saft och vatten jag försökt döva hungern med, slutade kräkas gjorde jag först när jag lyckats tjata till mig mat.

 Våren 2011. Mamma och Knappen planterar blommor på pappas grav.

torsdag 18 april 2013

Frågor på det?

Imorgon ska jag på AAA-möte. Anonyma Armchair Alpinisters årsmöte. Det är jag och min granne Emma som äter middag, frossar i klättringsböcker och ser på film om K2 och Mount Everest och Eiger och så. Det är vårt första årsmöte, hittills har vi mest lyckats få ihop ett gäng entusiastiska utbrott av läs- och filmtips på fejjan men nu är alltså den stora dagen här. A har lägligt nog spenderat två kvällar med att montera upp vår projektor dessutom så det kommer bli SÅ JÄVLA GRYMT! Ge mig höghöjd, jetströmmar, syrebrist, frostskador, hjältemod, död och livsfarliga drömmar!
 

Tillbaks igen. +1.

Ju längre tid det går sen sist jag skrev något på denna här blögg desto svårare verkar det vara att hitta tillbaka. Fast jag tänker på det nästan varje dag. När jag Instagrammar en bild jag kunde lagt här istället, eller skrattar åt att Knappen blivit så himla stor och mest vill ligga i sängen och dra sig som en annan tonåring, hur han borrar ner huvudet i kudden, blundar och ler bakom nappen när jag säger att det är dags att gå upp, att när vi kommer för sent till dagis så är det inte för att vi bråkat om kläder eller inte hittar bilnycklar utan för att vi bara inte kunde förmå oss att gå upp ur varma sängen i tid.

När jag tänker på att vi ska ha en unge till i september och hur planerat det än var så tillbringade jag de första veckorna av den här graviditeten i panik och ångest och ville bara sova och gråta och tvivla på varenda beslut vi tagit nästan någonsin och hur ställd jag blev av det och av vilken kraft hormonerna kan ha och hur det har tagit ett tag att komma över det där och långsamt, långsamt har jag börjat längta efter hen istället. Jag tror att det blir en tjej. Det vet jag inte men det känns så med samma oförklarliga säkerhet jag "visste" att Knappen var en pojke.

Det gick liksom inte att skriva om det här förut, jag hade inga ord för det, varken för tvivlet eller besvikelsen över att reagera så där, och sen mitt i allt någon slags skam över att ta ett sådant beslut och sen tvivla på det i efterhand, som om jag inte var vuxen nog att veta vad jag gör. Och om jag inte kunde skriva om den rosa elefanten, då kunde jag inte skriva alls.

Men nu är den punkterad, elefanten, och ligger i en sladdrig hög på golvet som jag flyttar på med tån när jag går förbi i den här kroppen som den här gången blev med mage väldigt fort, som tydligen kan äta hur mycket som helst och som i ärlighetens namn inte alls är så sugen på att gå igenom hela den här preggogrejen igen men ska det bli barn så ska det och gnälla är det ingen idé att göra nu för jag har en sisådär 4-5 månader och säkert ett 10-tal kilo kvar tills leverans så skit i det nu.

A, mamma, Kråkan. I allt det här, saker ni sagt och gjort, saker ni kanske inte insett att ni sagt och gjort; ni har varit BÄST. All kärlek.

Hej, bloggen.