lördag 29 maj 2010

En annan typ av balsam:

att åka till Knappens farfar och farmor. Att få en körsbärstomatplanta att ta hem och plantera, att gå en promenad omgiven av öppna fält, att vinka till någon utanför en lanthandel, att leka med A på gräsmattan medan Knappen sover här:

Imorgon är det mors dag. Har fortfarande inte förstått att det angår mig på ett annat sätt än i egenskap av dotter. Önskar mig sol och en boll att kasta mot en husvägg. Vet att en sovmorgon väntar och att det bästa med den är att genom tunna väggar höra A och Knappen morgonstöka tillsammans.

fredag 28 maj 2010

onsdag 26 maj 2010

s/v



Andningshålet

För nio månader sen la jag upp den här låten här. Knappen hade kommit, vi ammade jämt; låg i sängen och såg sensommaren genom fönstret, kände på och lärde känna varandra. Han gled in och ut ur sömn och jag läste böcker som växte till små högar på nattduksbordet.

När bubblan löst upp sig lite och vi sträckte oss efter världen utanför igen lyssnade jag mycket på den här. Den lyfter och andas som ett vidöppet fönster. Jag kommer tillbaka till den nu, om och om igen. Tänker på kärlek och närhet och ljus. På att andas lätt och att våga leka, trots sorg.

Stumbling over what to say
Well, anyway, it's looking like a beautiful day

So throw those curtains wide
One day like this a year'd see me right

måndag 24 maj 2010

Det lilla och stora

De små sakerna tar över nu, med en lättnad låter vi dem ta över.

Först tänkte jag att det var en märklig sak att komma tillbaka hit, till bloggen. Sedan tänkte jag att hur långt den här världen än är ifrån den pappa levde i, så är det här vår värld. Den vi lever och rör oss i. Den vi kommunicerar med varandra genom, sträcker ut händer och tankar i. Så ser det ut och genom alla varma, värmande kommentarer ni lämnar möts och bekräftar vi det.

Några dagar efter att pappa gick bort var jag och Knappen på promenad. Vi passerade en myrstack och jag fick samma fåniga impuls som förra gången att filma den. Det var sån febril aktivitet som jag knappt kunde ta ögonen ifrån, samtidigt som vi la ut gift på den nybyggda altanen för att ha ihjäl de myror som vi med cement, trä och skruv tvingat upp ur marken här hemma. Med honung lurar vi in dem i små gröna platsburkar, varifrån de bär med sig det söta dödliga giftet ner i boet och långsamt försvinner dem ur vårt synfält. Hur ser det ut där nere, i deras vindlande gångar nu?

De små sakerna var det.
Jag är så glad att vi fortfarande ser dem, att de tar upp vår tid, får oss att skratta trots allt. Hur lusten att dokumentera finns kvar där. Glädjen i att sitta i en låda,


att hitta ett ditsmuget tillägg på att-göra-listan,


eller att ha en liten bit macka på huvudet.


Är helheten större än sina beståndsdelar eller var det tvärtom? Jag vet inte hur det var med den tanken, den kom och försvann lika fort. Det jag vet är att något stort försvunnit men det lilla växer i sin litenhet och bär oss.

lördag 22 maj 2010

Om försvinnandet

För en vecka sedan gick min pappa bort.
Jag skrev ett kort inlägg om det då som jag sen tog bort. Ni som hann förbi under de timmarna; tack för era fina kommentarer!

Nu går tiden bara. Solen är varm, det förvuxna körsbärsträdet i full blom. Knappen har plötsligt blivit så stor och är som balsam i hjärtat.

Kanske kan jag skriva mer om det snart eller senare eller inte. Vi får se.

Nu: söker lugn och ro.

lördag 15 maj 2010

John Steinbeck "The moon is down"

I två dagar har jag försökt formulera mig kring John Steinbecks "The moon is down". Det låter sig inte riktigt göras. Jag älskar när en författare går från en enstaka läsupplevelse till ytterligare en, när det där förtroendet långsamt upprättas, den där nästan vänskapen till ett författarskap som igenkänningen och samlandet skapar. Jag tror att jag är på en sådan väg med Steinbeck. Den, till min skoltid evigt bundna, upplevelsen av "Möss och människor" har fått sällskap av en intensiv, långsam, intrikat och djupt mänsklig "The moon is down".
Boken skrevs under andra världskriget, i en flod av litteratur skriven för och om den amerikanska militären, med syfte att undersöka och klargöra hur en motståndsrörelse skulle kunna arbeta. Steinbeck förlade till en början handlingen till en medelstor amerikansk stad men tvingades på order av övermakten skriva om romanen eftersom antydan att amerika över huvud taget skulle kunna ockuperas var osann och skulle sänka moralen hos folket.
Istället utspelar den sig i en namnlös nordeuropeisk stad (i, för de pålästa och införstådda; norge,) och inte heller fienden namnges som nazister.
Och så här i efterhand är det just detta utelämnande (hjälpt av min tanklöshet inför vilken tid boken skrevs och annat som är typiskt mig) som påverkar hela min läsning, tolkning och upplevelse av boken. Hade jag haft utgångspunkten att den överste och de soldater ur ockupanternas led som jag får möta är nazister, hade jag sett på dem med oförlåtande och skoningslöst dömande ögon. Redan på förhand hade jag utan nåd avskrivit dem som jordens avskum och förväntat mig handlingar därefter. Nog för att krigsmakten utför oförsvarbara aktioner men det som griper mig med dessa personporträtt är just att människorna inuti uniformerna inte är mer ockupanter än de ockuperade anser sig fria. Det är trasiga och trötta män vi möter, svikna och besvikna, ofrivilligt fast i krigets ekorrhjul av hat. Naiva pojkar som börjar vakna. Män som underkastat sig kriget men slits mellan den grymma verkligheten och den vackra bedrägliga drömmen.
Och å andra sidan, det ansiktslösa motståndet, det lilla folket som med sitt hat och sin tystnad får fäste i sina fienders psyke och gnager som skabb. Som inte låter sig avskräckas, som bidar sin tid, verkar i skuggan.
Att det skulle vara demoraliserande för ett krigsförande land i mitten av 1900-talet kan jag förstå. Det är inte bara en studie i ett envist och tålmodigt motstånd, det är också ett porträtt av den mänsklighet som utgör krigets paradoxala omöjlighet.

Jag vrider mig lite obekvämt på stolen när jag skriver det här, jag vill inte låta som att jag vet ens tillstymmelsen om någonting när det gäller krig. Men jag vet det den här romanen berättar för mig. Och även om det är mycket lite i det stora sammanhanget, så är det stort i mitt eget.

Lånar Miss Muffins sätt att bjuda på citat. Här är:

"And the men thought always of home. The men of the battalion came to detest the place they had conquered, and they were curt with the people and the people were curt with them, and gradually a little fear began to grow in the conquerers, a fear that it would never be over, that they could never relax or go home, a fear that one day they would crack and be hunted through the mountains like rabbits, for the conquered never relaxed their hatred. The patrols, seeing lights, hearing laughter, would be drawn as to a fire, and when they came near, the laughter stopped, the warmth went out, and the people were cold and obedient."

fredag 14 maj 2010

torsdag 13 maj 2010

Förresten

tycker jag ni ska läsa Fridas inlägg om kroppen och utseende. Hon skriver så jäkla bra.

Om ordknappheten

Det är lite trögt med orden just nu. Kanske beror det på Knappens förkylning och dess påföljd av oroliga nätter och trötta föräldrar. Men det jag skulle vilja berätta om, om det lät sig hända, är inte en bebissjuka utan snarare 18 grader i solen, nyplanterade blommor, det lotteri som en levelpastejsmörgås kan vara för världens minsta och finaste kille, lite hederligt konsumentgnäll, hur vi tog ett viktigt beslut och hur jag, nykteristen, faktiskt drack ett litet glas rosé igår kväll bara för att.
Men det får vänta till en annan gång.

tisdag 11 maj 2010

Att vilja färg




Tröstlöst

I telefon till försäkringskassan:
"Du har plats... 402... i kön."

Tisdagtema: Gammal



måndag 10 maj 2010

Lugnt och långsamt

Det finns inte så mycket text just nu. Men bilder. På en snorig liten kille, ett efterlängtat köp, utsikten från ett hus till salu, ett fynd, en saga och en som tålmodigt väntar.






söndag 9 maj 2010

Gick på husvisning idag

Matfrossa och en massa mys

Igår kväll tog vi igen den födelsedagsmiddag som vinterkräkan så effektivt körde över i mars. Det blev 7-rätters på SMAK på Restaurangen. Ojoj. Vi ville att det aldrig skulle ta slut. Vi åt allt från krabba till kalvbolognese, jag fingrade ovant på finklänningens fåll och A var så fin i skjorta och väst att jag helst hade hållit honom i handen hela kvällen.
Längtar redan till nästa års födelsedagsbesök.

lördag 8 maj 2010

Avis

Konjakskuporna på guldkusten (sjötomtsägarna) hade en sån här solnedgång att njuta av igår:


Vi fick nöja oss med att skymta den filtrerad genom lite tall och björk. Icke desto mindre. Sommarkänsla.

Perfekt

Definitionen av en bra dag: När Sunes sommar kommer på tv lagom till frukost. Efter det står jag pall för vad som helst. Bring it on.

fredag 7 maj 2010

Bad om ursäkt; sa förlåt.

(älska kvällspressen)

(finfina ursäkten här)

2010.05.07

Älska acceptans.

torsdag 6 maj 2010

Men lägg av nu!

härifrån

Dör på det här



härifrån

Om när jag tänker och gör stor filmkonst

Imorse när jag och Knappen var ute och gick så passerade vi en myrstack där det var världens drag. Tydligen var det högsäsong där för det kryllade av en miljon stressade myror. Så jag ville filma det lite med min osannolikt dåliga mobilkamera. Jag tänkte att det kunde bli en fin stämningsfull liten betraktelse av världen. Lite som den där plastpåsen i American Beauty tänkte jag med fingret mot hakan och blicken snett upp mot vänster.
Sen kom jag hem och upptäckte att jag haft ganska mycket otur när jag tänkte just den tanken.
Inte ens med lite fantasi är det här något annat än en jävla massa myror.

Okej, thats it.

Jag visste det. Det här är varför jag inte klarar av alienfilmer. Alla på-låtsas-argument faller bevisligen helt platt. Det räcker med att åka på oskyldig semester till portugal (Nostromo? bah!) så sitter man löst till. Nu är det ju inte mer än troligt att något besläktat kommer stiga till ytan i viken här ute. Jahapp. Det var den badsommaren.

onsdag 5 maj 2010

E.o.d

Just ja, onsdag!

Äpplet och dåren. Inte att förglömma!

Åka bil

och köra den avslappnade stilen:

tisdag 4 maj 2010

Gästspel

Kreativ Karneval är det Tema: Självporträtt den här veckan. Här är mina.

Din tur nu

När vi tittar på bilder från när jag var liten brukar alltid mamma peka och säga "Det där var dina första skor!" och så berättar hon en historia om att det egentligen inte var just exakt det där paret utan ett annat och de byttes eller kom bort eller hur det nu var. Jag har hört den så många gånger att det är ett under att jag inte minns den.
Kanske kommer det finnas någon historia att berätta om den här bilden någon gång i framtiden, det vet jag inte. Men om den kommer finnas så börjar den så här:

Det där var dina första skor!

Tankar om toaborsten

Det är en grej jag måste få ur mig. Inte för att den har någon som helst relevans för någonting egentligen men för att jag tänker på det näst intill dagligen.
Toaborsten.
Toaborsten måste ju vara bottenskrapet av existens. Det finns ingenting värdigt i toaborsten över huvud taget, förutom då dess hållning. Vilken man ju måste beundra nu när man tänker på det. Toaborstens enda uppgift är att borsta, gnugga och skrapa bort det allra sista av vår skits skit.
När vi utan pardon ser till att aldrig behöva se avfallet igen. Toaborsten städar vår värsta smuts sista utpost. Man blir matt bara av att tänka på det.
Kanske är det därför, för att min oändliga empati sträcker sig in i vardagens allra mest förnekade hörn, som jag inte klarar av att toaborsten är smutsig. Jag känner, säkert flera gånger i veckan, ett behov av att tvätta toaborsten. Inte för att jag tror att den är smutsigare än andra toaborstar, det är snarare en känsla av att den åtminstone ska få vara helt ren emellan skitjobben.
Jag har inte riktigt löst problemet än för jag inser ju att ett sådant företag måste ske inom toalettstolens begränsande ramar. Och vi har en s.k snålspolande toa så några större mängder vatten går det liksom inte att producera för det här ändamålet.
Fortsättning följer sannolikt.

En annan badrumsrelaterad vardags-hang up är den blöta badrumsmattan. Det är det mest kontraproduktiva jag vet. De gånger jag strumpbeklädd hamnar på badrumsmattan är det ju allt som oftast i slutskedet av någonting, i själva avslutningsfasen då bitar ska falla på plats och tillfredsställelse ska infinna sig. Kanske har jag varit på toa och står på mattan och tvättar händerna. Eller så fixar jag till håret, tandtrådar, eller bara smilar upp mig för att matcha klänningen.
Och då kommer det smygande, just när man tror att allt sitter där det ska. Först känns det lite kallt under foten och sedan, när det redan är för sent, inser man att det är blött. Och det är som kaffestänk på tröjan. Hur litet det än är så sitter det där med imponerande envishet och petar på ens uppmärksamhet som en vagel i ögat. Och det går inte att koppla bort. Man måste åtgärda. Och allt som förknippar åtgärd och strumpor måste vara det tröttaste görat av alla.
Fortsättning följer i eviga tider.

Igår kväll:

Köper Avatar och laddar för hemmabiogos. Väntar på att få återuppleva. En timme in i filmen:
A: Vill du veta något jobbigt?
Jag: Vadå?
A: ...det är ganska dåligt.
Jag: ...a, jag vet.

Sen enas vi om att mysigtfaktorn trots allt är hög, även om skådespelerier är stolpigt och onaturligt för att inte säga i vissa fall rent dåligt (läs: Sigourney Weaver).
En stund senare somnar jag och A sitter med datorn i knät.
Hur var det nu, det där med att grina halva filmen?

måndag 3 maj 2010

Ärvt ikväll




och så en massa himla fina barnböcker. Nu fattas bara hyllmeter. Snart så...

Bokfrossa

Släkt är här från utlandet för att sälja min 85-åriga fasters gamla hus. Min förr-i-världen-intellektuella-och-litterärt-intresserade faster. Med vackra 50-talsutgåvor av Eyvind Johnsons Olof-serie, Pär Lagerkvist, Harry Martinson. Ett bibliotek, inte riktigt lika omfångsrikt som pappas, men lika gammalt, nött och doftande. Jag ska få titta om det är någonting jag vill ha.
Om en stund ska vi gå dit, till sjögrästapeterna, de virkade små dukarna, de gustavianska stolarna, de långa sidenkjolarna och skinnbanden.
Och jag kan inte riktigt försonas med den här girigheten men jag ska få titta om det är någonting jag vill ha!

lördag 1 maj 2010

Valborg

Brasan är bred och gles. Grenverkets mönster inuti askvitt över den orangeröda kärnan. Röken reser sig som en pelare i gläntans skorsten. Det är barn överallt. De springer runt elden med blossande kinder, leriga skor.
Mamma har korv med sig, jag lånar grannens avbrutna morakniv och skär till en gren. Grillar korv på huk med hettan i ansiktet. Smågrabbarna trär en colaburk på en pinne och sticker in i elden. De vill se vad som händer, säger de. Först tänker jag på pant och natur, sedan på pojkars upptäckarglädje och det priset för den.
Två korvar förlorar jag i brasan innan jag blir mätt. Grannen med det ständiga bygget förklarar att korvar kommer i paket om åtta medan bröden kommer i paket om 16 och gestikulerar med händerna. Man vill aldrig spara gamla bröd, säger han. I öronvrån hör jag ett skämt om bröd/brön mellan papporna där de står med ölburk i ena handen och korvpinne i andra. A talar om grisköttets icke-vara i hot dogs. Jag ringlar ketchup och senap på.
Det virvlar aska i luften, landar som smutsig snö i håret och på axlarna. Knappen är trött, slokar lite i sin vagn, tittar med stora lugna ögon.
Vi går hemåt. Dricker ett glas champagne för A's A på senaste tentan och pratar över köksbordet. Jag tänker att inte en enda gång har vi frågat varandra vad vi ska göra på valborg. Det är någonting i just det som får mig att vilja grina av trygghet och lättnad. Det tål inte att sättas några fingrar på men igår kväll var en utebliven fråga min varmaste och skönaste känsla.

Överraskning

När jag böjde mig fram trillade det ut en napp ur luvan på min tröja.
Där ser man.