måndag 24 maj 2010

Det lilla och stora

De små sakerna tar över nu, med en lättnad låter vi dem ta över.

Först tänkte jag att det var en märklig sak att komma tillbaka hit, till bloggen. Sedan tänkte jag att hur långt den här världen än är ifrån den pappa levde i, så är det här vår värld. Den vi lever och rör oss i. Den vi kommunicerar med varandra genom, sträcker ut händer och tankar i. Så ser det ut och genom alla varma, värmande kommentarer ni lämnar möts och bekräftar vi det.

Några dagar efter att pappa gick bort var jag och Knappen på promenad. Vi passerade en myrstack och jag fick samma fåniga impuls som förra gången att filma den. Det var sån febril aktivitet som jag knappt kunde ta ögonen ifrån, samtidigt som vi la ut gift på den nybyggda altanen för att ha ihjäl de myror som vi med cement, trä och skruv tvingat upp ur marken här hemma. Med honung lurar vi in dem i små gröna platsburkar, varifrån de bär med sig det söta dödliga giftet ner i boet och långsamt försvinner dem ur vårt synfält. Hur ser det ut där nere, i deras vindlande gångar nu?

De små sakerna var det.
Jag är så glad att vi fortfarande ser dem, att de tar upp vår tid, får oss att skratta trots allt. Hur lusten att dokumentera finns kvar där. Glädjen i att sitta i en låda,


att hitta ett ditsmuget tillägg på att-göra-listan,


eller att ha en liten bit macka på huvudet.


Är helheten större än sina beståndsdelar eller var det tvärtom? Jag vet inte hur det var med den tanken, den kom och försvann lika fort. Det jag vet är att något stort försvunnit men det lilla växer i sin litenhet och bär oss.

10 kommentarer:

Honey Suckle & Poppy Odeniska sa...

...hmmm. Jag tror varken eller, Alltså att helheten är större än beståndsdelarna eller vice versa. Jag tror vi behöver både ock. Grymt nog behöver vi bli påminda om det ibland. På riktigt. Sådär så det suger till i magen och fast man måste ta itu med disken, tvätten och avloppen vill man egentligen bara gråta och tycka lite synd om sig. Men det finns så mycket att göra, att styra upp med att knappt tiden finns att sörja heller och det är också en egenskap vi håller på att förtränga ur vårt socialt tränade medvetenhet. Varje dag måste kännas som den bästa dagen, hur den än är, för i morgon eller om 5 minuter är inte samma stund som är nu. Oavsett sorg eller glädje.
/Poppy

Samantha sa...

Det finns väl ingen helhet direkt om det inte finns beståndsdelar. Beståndsdelarna kompletterar.


Det va inget dåligt inlägg som hade smugits in på listan.

wake-matilda sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
matilda sa...

När jag ser en bild på kanppen vill jag bara kunna sträcka ut armarna och krama honom det bästa jag kan, han är så gudomligt söt!

wake-matilda sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
matilda sa...

(jag råkade skcika min kommentar tre gånger om du undrar vem som kommenterat men sedan tagit bort här oavnför);)

LillaGrå sa...

Å du skriver så bra. Och har så fina bilder.
Jag blir varm och fnissar trots vemodet.

Sofia sa...

Poppy: Du har rätt; vi behöver både och. Att flytta från stan har hjälpt mig, och oss, att våga och orka och ta sig tid att känna, både det stora och lilla. Det kanske låter snävt att det skulle handla om var man bor men för mig har lugnet och tystnaden här löst upp många hålla-ihop-mekanismer som stans tempo såg till att jag bibehöll. Och att ha turen och lyckan att leva med någon som tror på att verkligen se på sig själv. Inte nödvändigtvis alltid analysera och prata men att sträva efter medvetenhet och lyhördhet. Och att därigenom kunna slappna av.
Inte alltid lätt men ett riktmärke att styra mot när det blåser :)

Sammi: Precis. Det lilla med det stora.
Konsten att förvandla en att-göra-lista till en önskelista!

Matilda: När jag ser dig vill jag bara sträcka ut armarna och kramas!

LillaGrå: Tack :) Det är bra, lite fniss måste få värma också nu!

Toril sa...

Fint att du dokumenterar..det är bra å läkande att vara i nuet..att vara som det heter mindful.
Allt gott!

Saga sa...

Det är svårt att skriva en kommentar till det här inlägget. Du skriver så vackert, Sofia, jag kan inte matcha det, utan sitter bara här framför datorn och gråter lite. En kram till dig!