söndag 24 juni 2012

Vi flyttar in på torsdagen och hinner knappt andas innan midsommargästerna kommer och tillsammans lagar vi mat i det vita vita köket, äter på improviserad uteplats och det fina i att få ta oss in i det här huset i sällskap med de som står oss närmast sjunker och landar mjukt i magen.

När vi lägger oss på kvällen tittar vi på varandra med pirrande, förväntansglada ögon och säger att det känns som att bo på hotell eller något fint vi lånat. Knappen somnar i eget rum som om han aldrig gjort annat trots att hans säng i hela hans liv stått klistrad vid vår.

Och som för att hälsa oss tillbaka ser jag två rävar under första dygnet och en padda kommer flera kvällar i rad och klafsar utanför dörren.

Nya ljud kryper från ur vrårna på kvällen och vi lyssnar och lär oss.
Internet tar några veckor på sig att flytta in och det är inte utan lättnad jag upptäcker hur lätt det är att leva nedkopplad, hur det får mitt lilla arbetsrum att växa fram och tygstuvar och tuschpennor att te sig attraktiva igen.

A är hos grannarna, de som intensivt uppmanar till spontanbesök och vars barn går på samma avdelning som Knappens på dagis, och tittar på fotboll och för första gången på fyra dagar lägger jag upp fötterna på bordet. På riktigt. Här hemma.

- Posted using BlogPress from my iPhone

onsdag 20 juni 2012

Sista kvällen.

Alltså, den där flytten. Det kan vara så att vi har en miljon grejer på att-göra-listan. Vi har varit i huset till sena kvällarna hela veckan, skruvat och städat och donat och idag har jag legat på knä och impregnerat badrumsgolvet inte mindre än fyra gånger. Bilen är konstant full med grejer och händerna svider efter flyttlådebärande/packande/tömmande. Kom tillbaka till lägenheten nyss med en övertrött Knapp och en jäkla massa nysningar som kan ha blivit till den förkylning A släpade runt på i helgen.
A är kvar i huset och löser teknikfrågor som han är bra på och ska kanske sova där på nya soffan inatt och imorgon går flyttlasset och sen ska jag aldrig mera flytta. Ever. Jag ska bara lyxa runt i all plats, all luft, all tystnad, allt lugn som jag saknat i snart ett år nu.
Nu är jag så trött att jag tagit slut. Vi ses på andra sidan. Hej!

lördag 16 juni 2012

Glad men trött.

Jobbar, städar inför visning(ar), besöker Ikea både en och två gånger (varav en en regnig lördag, fantastisk idé), städar hus, ringer folk, tar beslut, beställer saker, tar emot saker, bygger möbler, planerar. Vi har skruvat ihop fler Pax-garderober än de som bygger Ikeas egna show rooms i Kungens kurva (obekräftad men sannolik uppgift). Borde jag sova men ska gå ner i tvättstugan för fjärde gången ikväll istället? Ja.
Bloggar? Nej.

tisdag 12 juni 2012

"Great house" av Nicole Krauss.

Okej, snabbrecension eftersom jag inte ens vet var jag ska börja.
En bunt säregna livsöden, tid som bara går och går ifrån en och ett överdimensionerat skrivbord med nio liv. Ungefär så.
Men detaljrikedomen, det djupt mänskliga felandet och älskandet, de intrikata relationerna, språket, SPRÅKET! Så vackert, sömlöst, finlemmat och ändå oblygt. Några små frågetecken hänger kvar efteråt och även om jag i stunder av mindre intensiv läsning får lite svårt att hålla reda på alla karaktärerna (en inte helt ovanlig Krauss-problematik har jag hört) så gör det mig inte så mycket för jag tycker så fruktansvärt mycket om att läsa den här boken.


Att bliva stur.

Idag tar A's lillebror studenten. Känns som det var i höstas vi satt i deras kök och diskuterade vilken gymnasielinje han skulle söka. Jag fattar inte vart tiden tar vägen. Hur kan det vara tre år sen?

Är däremot glad att jag slipper göra det själv igen. Jag gick ut gymnasiet och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Men förmodligen var jag inte lika skräckslagen av tanken då som nu. Naiv fortfarande kanske (till skillnad mot nu då jag är gammal och vis).

Min dagmamma från lågstadiet kom på mitt utspring och hängde osthyvlar runt halsen på alla sina gamla dagbarn. Det var så himla fint. Jag glömmer aldrig varken henne eller osthyveln. Eller hennes djungeltoa hemma som var tapetserad med fototapet med tropisk djungelmotiv eller musikrummet som var hennes egna tonårsbarns lilla krypta och dit vi fick gå in bara ibland när de inte var där och tittade på en dagbarnförbjuden film som hette "Die hard" och som enligt ryktet skulle vara väldigt läskig. Och hur jag var hemlig förälskad i hennes son och att hon varje år hade en julkrubba full av djur som i början av december slagits in i små paket som vi i tur och ordning fick öppna ett varje dag av. Det är ganska få minnen från min barndom som är lika tydliga som de hemifrån Ulla. Jag hoppas att när Knappen tjoande står med studentmössan på sniskan på en skoltrapp om en sisådär 15 år så har han också en ryggsäck full av varma minnen från någon sådan plats, var den nu än visar sig vara.

söndag 10 juni 2012

Stor kille.

Det har börjat komma historier från Knappen på senaste. Idag berättade han att han och A har varit på kalas hos en snigel till vilken A hade bakat en tårta. På kalaset var också en hel del farbröder och en "massa folk". Vi spelade fotboll på gården under tiden för den här storyn och när en farbror passerade skrek Knappen efter honom "Jag har varit på kalas!". Omständigheterna kring festen blev dock svårare att förklara för gubben. Däremot tyckte Knappen att jag var ganska bra på fotboll och underströk detta med att ropa "Heja mamma!" och "Bra, mamma!" medan vi passade till varandra.

Det finns något obeskrivligt magiskt i att han fått ord nog att sätta på sin fantasi, eller kanske fantasi nog att sätta ord på.

lördag 9 juni 2012

Eh va?

Städar som en tok OCH lyssnar på Jay-Z. Hur gick det här till?!
Har hela tiden en känsla av att jag egentligen hasar runt och äter choklad och lyssnar på Bon Iver precis som vanligt i någon slags parallell verklighet som jag för tillfället bara glömt bort.

Varats olidliga och allt det där.

Nämen så jag städar inför visning imorgon. Igen. En rätt pruttig sysselsättning. Speciellt sen jag ägnat halva veckans kvällar åt att städa i huset inför inflyttning. Städning - sjukt överskattad aktivitet.

Ibland dagdrömmer jag om att det finns en viss kvot av städning man måste fylla i livet och när man nått maxgräns då är det liksom slut med städningen efter det. Lite som att ta studenten. Det tar slut och är över och man har gjort sitt. Jag är inte säker på var den där övre gränsen ligger men den borde, ur ren överlevnadssynpunkt, vara ganska nära nu.

fredag 8 juni 2012

I bilen.

Knappen: Och då kom en jättestor haj och slog på nyckelpigan och dom kan bita så här ARGHOU!
Jag: Ojdå, okej.
Knappen: Ja. Och dom bor i vattnet och i ett hus.
Jag: Hmm. I ett hus, säger du.
Knappen: Och jag och pappa åkte skidor idag. Och det var snö då.
Jag: Snö mitt i sommaren?
Knappen: Ja. Det var det.
Jag: Men du, snö kommer ju på vintern när det är kallt.
Knappen: ...okejdå.

Men det där med hajen och nyckelpigan, det var sant iallafall. Tydligen.

Stolt.

Gräsänka och sjukt godissugen vilket är ett problem tills jag inser att jag har en chokladkaka i väskan som en kund kom in och gav mig idag som tack för himla god service!
Såatteh... (okej, jag säger det) Jag var sjukt bra på jobbet idag.

1+1 = fika.

Försöker sammanställa fakturor från bygget. Papper papper papper. Hur kan det ens finnas så här mycket papper? Hur många träd är det bara i den här byggpärmen? Och på papperna siffror. Siffror siffror. Siffror kan man tydligen slösa hur mycket som helst med. Och i min hjärna låter det blaablaablaa. Jag vill ju bara skruva ihop möbler och äta småkakor. När är det egentligen dags för småkakorna?

torsdag 7 juni 2012

As we speak.

Om vi någonsin flyttar från huset ska vi skaffa ett ställe, helst på en klippa, med front row seats till solnedgången. Panoramafönster. Tystnad. 
Världen, alltså. Fin plats, det här.

onsdag 6 juni 2012

Utbildning.

Jag och Knappen youtube'ar. Vi ska inte hålla på med det men fastnar, han väljer. Just nu tittar vi på något typ av musikaliskt experiment med tibetanska munkar. Vi har också lärt oss om stränginstrumentets historia i den amerikanska södern. Jag börjar känna mig färdig med information för idag men han är outtröttlig.

fredag 1 juni 2012

Oordningens logik.

Dag två av showroom-städat hem och vi börjar inse att vi inte kan det här med städat. Hittar ingenting! Förut kunde jag lokalisera grejer genom att känna igen åt vilket håll en pappershög lutade eller om jag såg A's nyckelknippa tillsammans med den där oanvända reflexen som skräpat på köksbänken i ett halvår.
Nu bara: ingenting. Som att alla referenspunkter för alla vardagsrutiner bara: poff!
Vi måste flytta nu så att vi kan få stöka ner och få lite ordning igen.

Barn och folk.

Knappen är fjärrkontrollsdiktator ikväll vilket betyder att jag nu tvingats sitta igenom ett helt avsnitt av Americas funniest (home?) videos. Det är mitt hatprogram. Jag förstår det inte. Okej, det är en sak med dansande hundar och tanter som äter det de spillt i urringningen med gaffel men det är ju bara hälften. En obehagligt stor del handlar om barn som slår sig på olika sätt. En förälder som står med kameran framför ansiktet och filmar hur en liten skrutt långsamt långsamt tippar över kanten på sin spjällsäng. "Haha, kolla! Han är så jävla dålig på det där!" Lite så.

Jag menar inte att alla är sopiga föräldrar som inte bryr sig och för det mesta så verkar det gå bra trots otäcka vurpor och huvudstupa fall men det funkar SÅ INTE för mig. Jag blir bara illa berörd och förbannad.
Och då är det ändå oskyldigt jämfört med alla de youtube-filmer på barn vars föräldrar visar dem Maze (ett enkelt labyrintspel på datorn som lurar spelaren till total koncentration för att plötsligt slänga fram en helt fruktansvärd bild på någon typ av svinläskigt förvrängt demonbarn som skulle skrämma skiten ur vilket granitblock som helst) och sen garvar när ungarna gallskrikande av skräck slänger sig tvärs över rummet för att komma undan. Och vi snackar typ 6-åringar.
Jag har minnen av den typen av obehagliga saker jag sett som liten som fortfarande hänger med och kan blomma upp när som helst. Jag förstår för mitt liv inte hur man kan göra så mot ett barn, än mindre sitt eget. Fattar man inte?! Fattar man inte att det inte spelar någon roll hur länge man sitter efteråt och förklarar att det inte var på riktigt. Sådan skräck sitter fast i kroppen och går inte att rationalisera bort. Har man upplevt den går det inte att ta tillbaka det. Och att utsätta ett barn för det för sitt eget höga nöjes skull tycker jag ligger farligt nära psykisk misshandel. Det kanske låter grovt men jag är själv, har alltid varit, känslig för skräck och vet precis hur jävligt det kan vara att släpa på den typen av upplevelser i månader, ibland år.
Så. Gör inte så. Gör inte så bara.

Ljust och fräscht pt 2.

När vi skulle sälja lägenheten i stan träffade A ett antal mäklare för att känna in läget varav ett av mötena, med mäklaren från Notar, fick avbrytas ganska snabbt då mäklaren ifråga började prata arvode innan han ens fått av sig skorna i hallen.

Så det är inte med någon större förvåning (eller, jo det är det) jag hittar Notars nya marknadsföringstrick i dagens DN.Bostad. Notar presents: Maria Montazami som gästskribent för bostadsannonserna!
Aldrig har bostadsanonnser sett ett sånt överflöd av utropstecken då Montazami peppar lägenhetssökande med hur lätt det är att inreda en 2:a på Södermalm med "moderna tofsar i härliga färger" eller att "känna sig som en kung" i en Karlsson-på-taket-vindsvåning på Kungsholmen (f ö en rätt kreativ paradox).

Det är ju inte utan att man undrar vad Notar tror sig vinna med detta infall. Charm? "Personlighet"? Eller (gud nej?!) trovärdighet?

Jag vill ändå tro så pass mycket om mänskligheten att lockelsen för Hollywoodfruarna ligger i trafikolycke-syndromet. En nyfikenhet, ett förfasande och ett lättköpt sätt att känna sig rätt nöjd med den tillvaro och de människor man faktiskt har runt omkring sig i sitt eget liv. Jag vill väldigt gärna tro att de som ser Maria Montazami och hennes gelikar som förebilder och idoler är försvinnande få. Och eftersom jag vägrar tro något annat, i ren självbevarelsedrift och för att jag värnar om mitt hopp om människan, så vågar jag be världen om detta enda lilla: låt Montazami stanna i rutan. Och en sak till: folket, låt Notar ha missuppfattat er i sin målgruppsanalys!