onsdag 31 augusti 2011

Am I pooping my pants inside?

Alltså, jag vill inte vara sån men jag är så jävla duktig! Bara packa packa, flytta flytta, slänga slänga. Enda regnskuren på den här paraden är att korridoren (katakomben, I tell you) till nya källarförrådet inspirerar till allsköns skräckfantasier om vad för hemskt en allvarligt störd människa skulle kunna ha för sig där nere. Cementfärgad korridor, skyddsrumsdörrar, skum belysning, galler och hänglås. Obehaglig kombo. Modig jag.

The Passage, fråga och spoiler alert!

The Passage är slut! Eftersom jag varit tvungen att ventilera lite under tiden så är det kanske ingen överraskning att jag tyckte den var skitbra. Välskriven, genomarbetad (världens torraste komplimang) och liksom... mättande (på ett väldigt tillfredsställande sätt).
Det enda jag saknar är min gamla bokklubb för jag skulle behöva prata lite om den. Jag har till och med mailat Josefine och pumpat henne på svar. Jag vet inte om bloggen är rätt ställe att ta det, men med risk för SPOILER ALERT så tänker jag iallafall fråga er som läst den också nu. Vad säger ni om slutet, ljust eller mörkt? Vad menar Amy när hon tänker att Lish också vet vad Peter egentligen är? Är inte sista sidan av "Book of Sara" det deppigaste man läst?

tisdag 30 augusti 2011

På miljöstationen.

- Men älskling, den här moppen. Ska inte den till någon typ av skrot?
- Äh, lägg av. Där borta är Metall. Hugg i lite här nu.

Så kanske man skulle kunna tänka sig.

Sin egen lyckas smed.

Idag har A och jag gått kanske 300 mil. Och varenda en av dem var antingen mellan boden och bilen, bilen och container på miljöstationen eller bilen och nya källarförrådet. På det har vi burit kanske lika många kilo.
Som belöning för detta dagsverke (eftersom belöning är obligatorisk) tänker jag ge mig själv evig litterär köpfrihet. Då säger vi så.

Köpstopp?

Jag måste utfärda ett köpstopp på böcker. Eller, eh, måste jag det?
Things Sofia would do for love? Inte köpstopp på böcker. Trots att att-läsa-högen växer i takt med att tiden går och jag i tillräckligt pigga doser läser ut tegelstenen The Passage, så kan jag inte sluta just nu. Nya Kaufman är på väg hit i skrivandets stund, fantastiska Anna-Karin Palm släpper nytt i september, Franzens Freedom står i pockethyllan på jobbet och blinkar förförande åt mig.
Ja, och så var det de här då också:


Varför kommer man inte på sånt här själv?

För hundra år sen hittade jag det här diagrammet på Linnea Wikblads blogg Neij (som till världens förlust nu tagits bort). Ibland kommer jag att tänka på den och då är vilken skitdag som helst räddad.
Just idag har jag snott den härifrån men precis som källan har jag ingen aning om vem den genialiske upphovsmannen är.

Åska och litteratur.

Åskan i söndags, folket.
När jag var liten brukade jag och pappa sitta insnodda i filtar under taket på altanen när det åskade medan pappa ljudlöst överförde sin fascination för oväder på mig. Vi letade blixtar och räknade sekunder. Fortfarande kan jag bli alldeles varm när det dundrar utanför och öppnar fönster på glänt för att höra så bra som möjligt.
Men i söndags morse. Jag såg inte själva blixten men den slog i ögonen som en fotoblixt och smällen som kom strax efteråt skakade i golvet och väckte A som trodde att det sprängdes utanför huset. Knappen stod brevid mig med klotrunda ögon och för första gången, när han öppnade munnen och sa "Åcka!", var det obehagligt. Det var lite för nära och i huvudet snurrade att jag måste stänga av allting, de här gamla skruttiga elledningarna, hur kan jag förklara för honom vad det är, jag måste förklara världen, vart ska vi ta vägen, är det nu vi sätter oss i bilen?!
För er som läst "The passage"; tanken slog mig att åskan just då i kontrast till de där stora barnögonen var som virals getting into the Sanctuary.

söndag 28 augusti 2011

Kalas!

Det blev kalas hela dagen av Knappens kalas. Mycket trevligt. Mest imponerande var att vi lyckades få honom att sova just den timmen vi var utan gäster.
Skulle det finnas ett huvudkontor i kroppen skulle jag däremot inte vilja vara där nu. Förmodligen skulle en förtvivlad gubbe i läkarrock slita håret av sitt blossande huvud över dagens födointag som enbart bestått av olika former av kakor, bullar och tårta för att avslutas med den ostgulaste pizzan som skådats på den här sidan stan. Nu mår jag illa och eftersom jag somnade lite när jag la Knappen har min hjärna förvandlats till trögflytande sås. Hej dao.

lördag 27 augusti 2011

Skräpdag.

En lagom oinspirerad dag på jobbet. Låg energi, en besvikelse till lunch. Varför är det just såna dagar som den kund kommer som ska tala om för mig att vi har "fel pris" på en viss vara, baserat på vad den kostar i en annan kedja. Varför är det just såna dagar som jag försöker förklara för kunden att hos oss har just den varan gått upp en tia i pris varpå kunden säger "nej, den ska kosta 59". Kan inte den kunden komma en annan dag, när kaffet är varmt och sött, min avdelning säljer som smör, lunchen är gräddig och regnet är ljummet?

Banksy.

Eftersom jag missade den häromdagen så såg jag "Exit through the gift shop" igår. Om du också missade, ta igen det nu. Den ligger uppe på svtplay till 1 sept. Riktigt, riktigt bra. Sjukt bra titel också f ö.

fredag 26 augusti 2011

Om att få en kompis och att säga saker.

Igår var jag ute och åt på lokal med Linn. Det är bara tredje gången vi ses men det är klart liksom, den där vänskapen. Den är där bara. Och det är så himla fint.
Förutom att jag träffade en 14-årig metalkille som jag pratat med på "heta linjen" typ -94 och en misslyckad blinddate för ett gäng år sen, så har jag aldrig träffat någon på det där viset. På det där nä nu SES vi-viset. Vi pratade om det igår, jag och Linn, vad bloggandet gett i form av relationer och folk. Hon har varit tuff och vågat träffa folk som blivit vänner och hon pratar om dem med sån värme. Och så vågade jag träffa henne och det är jag så jäkla glad för! Hon är ärligt, rolig, rak, dynamisk och alltid med ett fantastiskt leende på lut.
Linn skrev så fint imorse att jag var tvungen att gråta lite. Jag vill också vara så, som inte bara gör utan också säger. Vi måste säga mer. Jag tycker om dig. Du är fin och jag är glad att jag har dig. Sånt.
Du inspirerar mig, Linn och jag är glad att jag fått dig som vän!

Utfärdar varning för tungt inlägg.

Jag ska egentligen städa. Men Tori kom och tog över och nu sitter jag framför datorn och grinar. Me and a gun är hennes hjärtslitande berättelse om att bli våldtagen. Bara hennes röst och allt den smärta som finns bakom den.



Ta hand om er.

onsdag 24 augusti 2011

Skippa jätteräkan.

Ba göre.

Jo förresten, jag måste.

En förlossningsbild dagen till ära. Några timmar in, många timmar ifrån. Sen: Knappen.


Födelsedag i det lilla.

Knappen födelsedag. 2 år. Stort. Mycket glass fast kalaset kommer senare. Skulle gärna sätta mig och gå igenom de 400 bilderna från förlossningen och bb och fundera på allt detdära, men det får bli en annan dag.

Imorgon ska jag till tandhygienisten. Därför har jag tandtrådat som en galning senaste veckan. Det är väl ungefär lika logiskt som att fixa håret när man går till frisören. Men trots att det är storstädning av tänderna som vankas och att jag alltid känner mig helt ommöblerad i munnen efteråt så är den där du-har-så-fina-tänder kommentaren alltid skönt bekräftande (har däremot förstått att det där med "fina tänder" betyder någonting helt annat för en branschperson än för tex mig när jag synar mina alldeles för stora framtänder i spegeln).
Efter det tänkte jag åka ner på stan och skämma bort mig. Har hört att det finns fina kläder där och idag var jag skitduktig och samlade en massa skräp och slängde. För man får väl belöning efter varje gång man varit på miljöstationen och inte bara först när det är helt färdigt?

Skinny makes friends.

Okej. Paul M. Kramer släpper inom kort sin barnbok "Maggie goes on a diet" som handlar om precis just det. Maggie, en överviktig 14-åring som mobbas i skolan och tröstäter, börjar banta, motionera och spela fotboll och i takt med att kilona rasar börjar de nya kompisarna och populariteten strömma in. Det är enligt utsago en bok om att skaffa självförtroende och en positiv självbild.
Att döma av uppmärksamheten på nätet så rör den här bokens budskap om ordentligt i grytan. Jag har läst kommentarer som hävdar att boken enbart realistiskt beskriver en ung, överviktig flickas vardag men överlag förfasas kommentatorer över det syniska och missledande budskapet och menar att det enda den gör är att bekräfta den rådande mentaliteten att det yttre är av störst vikt och att en smal siluett är vad som krävs för att vinna respekt, vänner och uppskattning.
Personligen tycker jag att det här är skevt på så många plan. Förutom det uppenbara; att ett barn tvingas banta för att få vänner (har inte ord nog för hur stört det är), hur ställer man sig till mobbingsituationen? Den är tydligen Maggies ansvar. Det är hon som kan (och ska?) förändra sin situation genom att förändra sin kropp till att passa in i de normer som barn adopterat rakt från den kroppsfixerade vuxenvärlden. Författaren hävdar att det handlar om att stärka barns självförtroende men hur då, undrar jag? Genom att desperat försöka passa in, genom att stryka sina plågoandar medhårs tills man är god nog?
Nu är boken inte släppt än, så allt jag vet om den är det jag sett och läst på nätet, det måste understrykas. Men jag har svårt att tro att en barnbok som enligt info ska rikta sig till barn från 6 år och uppåt innehåller så många fler lager än vad vi får se tex här.
Barns övervikt bör tas på allvar, ur en hälsoaspekt, ingenting annat. Min största fråga kring det här är ansvaret som läggs på barnet ifråga. Rätta mig om jag har fel, men ett friskt barn med normal matsmältning och näringsupptag som äter vanlig, nyttig mat och rör på sig i sport eller lek blir inte bara överviktigt alldeles av sig självt. Frågar man sig inte då: var kommer maten ifrån? Vem ställer den på bordet? Vem får barnet sin kosthållning och sina vanor ifrån? Den personen kanske är den det borde skrivas böcker för?

Veckans inlägg.

Loud like a girl. Klara alltså. Ensamhetens höst. Absolut briljant.

tisdag 23 augusti 2011

På promenad.

Börjar jobba redan nu på det där att fota annat än Knappen också. Det blir mest döda saker och de som lever är väldigt små. Ska försöka hitta större imorgon.







En ursäkt från hjärtat.

I min värld finns det fem årstider. Vår, sommar, höst, vinter och hydrokortison. Den sistnämnda kommer lite hipp som happ, tex i slutet av sommaren. Imorse vaknade jag upp med hud som en sån där blomma som drar ihop sig så fort man rör vid den. Om jag över huvud taget petar mig i ansiktet så blossar en röd, kliande fläck upp just där inom någon minut. Gärna runt ögonen så att jag ser ut som en tvättbjörn. Det är jätte. roligt.
Så jag vill passa på att säga nu, innan du har kommit dit, Knappen. Förlåt för mina taskiga gener. När du vaknar på natten av att du river i dina knäveck med naglar som jag glömt klippa och bakom nappen gnyr "möjja" så att jag ska hämta salvan och smörja bort kliet, då ska du veta att jag kommer alltid att ha dåligt samvete för att du fått dina skräpigaste anlag från mig. Så igen, gullunge, förlåt. Förhoppningsvis har du fått din pappas intelligens som kompensation.

måndag 22 augusti 2011

Att göra sen.

När vi har flyttat (jag tänker inte på någonting annat) då ska jag:
1: sy så att det ryker och propparna går. (Red. säkringar heter det visst, eftersom vi flyttar till något som härstammar från nuvarande millennium.)
2: skriva klart den förbenade diktsamlingen.
3: bara tänka på tapeter i en vecka.
4: sluta arkivera betalda gamla räkningar i flera år.
5: volontärarbeta här. (tack, Linn!)
6: ev försöka komma på vad jag vill bli nu när jag redan blivit stor.

Tillägg:
7: fota andra saker än Knappen också.

Blocket schmocket.

Eftersom vårt kök bara är typ 2 år gammalt så ska vi sälja det innan huset rivs. Jag fasar för det redan. Blocket i all ära. Men människorna man stöter på där...
Vi la ut min enorma massiva 100-kilosklump till bokhylla för ett par år sen. Den det krävdes 3 vuxna människor för att rubba. Klart och tydligt skrev jag i annonsen att köparen tar med sig bärhjälp. När någon kille sen kom upp söderifrån för att ta den med sig, då hade han bilen full av sina två ungar eftersom "de inte hade skola idag" och "han inte fick med sig någon bärhjälp". Nähä? Jag, som inte ens skulle vara hemma då, fick panikringa min mamma som inte kan säga nej och fick släpa med dålig axel och tvinga A som jag lovat dyrt och heligt skulle slippa.

Juniorsängen: samma. Köparen tar med sig bärhjälp. En storögd 7-åring i baksätet den här gången. Jag bar omkring den där sängen tillsammans med den där mannen och tänkte att jag hade fan lika gärna kunnat köra hem den till den där kvinnan som undrade om jag trodde att den skulle kunna gå att ta på en kundvagn på tunnelbanan.

Så om vi lägger ut ett näst intill nytt kök, jävligt billigt mot nedmontering, vad kan man vänta sig dyker upp? Två barn i en båt?

Sommaren officiellt slut.

Vanliga Bolibompa är tillbaka.
Skönt.

(Till nästa sommar efterlyser jag vuxen-sommarlovsmorgon med repriser av Solstollarna och Toffelhjältarna. Vid 10-rycket ungefär, ska vi säga så?)

söndag 21 augusti 2011

"Not blind faith but intelligent devotion"

Lucky people center international på tv4 Fakta nu. Se den.

När pruttdag blev bra dag.

För ett tag sen länkkärlekade Cinderalley till Karins konstgrepp. Det var som en present. Idag har varit en skitdag fram tills nu. Karin strikes again.

lördag 20 augusti 2011

The Wire vs The Passage 2-2.

The Wire spurtade ifrån i mitten av veckan men de senaste två dagarna har The Passage varit på offensiven.
Ni med superlativen; jag hör er! Fy fyrtiofan vad bra det är!
Om inte Matt Reeves lever upp till det här kommer jag personligen bli tvungen att sätta igång och skriva brev till någon.

Ibland undrar jag om jag känner min familj.

A har högljutt haft den här låten på hjärnan ikväll:



Med en 2-åring som skrotar efter honom i en alldeles för stor t-shirt och som tagit för vana att härma precis allt man säger. Ja, ni fattar vart det tar vägen...

Börjar få rätsida på dagen.

HAHAHA!

Gör det bara.

Om du har en kvart över som du antagligen kommer spilla bort på att halvhjärtat klicka igenom bilder från en fest du inte var bjuden till på fejjan, skit i det. Titta på den här filmen istället. Det är mycket bättre för både sinne och hjärta.

Uppstart söndag.

Facebook till frukost = dålig ide (ska vara flärp över e't där men just den knappen funkar inte) om man vill börja dagen på rätt sida om frukostbordet sas. Iallafall. Ibland tycker jag väldigt illa folk. Förutom en gammal kursare som kommenterar "mog1" till en annan kursares ironiska status. Det var roligt.

Red. Eh. Jag menar lördag så klart. Lördag.

torsdag 18 augusti 2011

Torsdag hemma.

Nu har den kommit, kommunen med sin utbyggnad av vatten/avloppsnätet. Knappen tycker det går långsamt och tänkte hjälpa till. Först måste han ladda skottkärran.

Och känna lite på grannens grind.

Sen var det dags att visa kommungubbarna var skåpet ska stå.

Men de hade lunchstängt så vi fick gå på promenad i skogen istället. Skottkärran skulle med så klart.

Inte alldeles lätt.

Dessutom är det ju mycket att kolla på så det är bäst att stanna en stund.

Fundera ut strategier.

Och så på ett igen bara.

När vi kom tillbaka hade grävmaskinen satt igång att jobba. Mycket intressant.

Lika bra att sätta sig till rätta för showen.

Sen hände något konstigt med våra skor. Knappens var plötsligt på andra sidan stängslet.

Och min hade fått påhälsning.

Och det är hela historien.

Det här om fler barn.

Drömde inatt att jag blev gravid och upptäckte det ganska sent. Fick panik. P a n i k.
Flera av ungarna från vår föräldragrupp när Knappen var ny har redan fått syskon. Hur gör dem? Jag skulle gärna vilja att Knappen hade ett syskon men om känslan jag har för prospektet ett barn till håller i sig så kanske det inte blir så. Ibland känner jag mig dålig för att jag tänker så, som att det är jag som bara inte klarar av att ha flera småbarn samtidigt, som om det var en svaghet hos mig. När det egentligen handlar om att jag inte vill vara så styrd igen. Spädbarnstiden och andra året var fantastiskt på många sätt men det blir roligare och skönare ju större han blir, även om konflikterna blir fler. Jag tror att så här, nu när det finns tid för oss alla, men också bara för mig eller bara för A; det är så här jag är den bästa mamman jag kan vara till Knappen.

Ondare än förr men luktar gott iallafall.

Jag var ju och fick massage igår. Idag känns det mer som att jag råkade ut för den. Ordet mör har fått helt nya dimensioner.

onsdag 17 augusti 2011

Paus.

När jag, efter Knappen, plötsligt för första gången i livet drabbas av pms och grinar över fiskpinnar och bananflugor så tittar A förstående på mig och säger: "Ska inte du åka och få massage, hörru?"
Så jag åker hit och får massage i ett svagt upplyst rum av en liten asiatisk man som ljudlöst klättrar över mig på bänken. Det är mörkt och stilla och på golvet under mitt ansikte står ett värmeljus och en glasskål full av vatten, blad och blommor. Det doftar citrongräs om den olja jag valt och den där ömmande axeln arbetas äntligen mjuk till musik så försiktig att den knappt hörs.
Efteråt sitter jag i en sandbrun enkel soffa, med nytvättat flygigt eukalyptusdoftande hår, får te i liten kopp och melon på silverbricka medans min hand knådas genom en varm, våt handduk. Utanför; strandpromenaden, bryggan, fjärden, segelbåtarna, kvällen.
25 minuter från Slussen med Saltsjöbanan. Så nära är det, folket. Thann Sanctuary.
Sanctuary... precis vad det är.

tisdag 16 augusti 2011

Från min bästa sida.

Lyckades arbeta upp ett riktigt dåligt humör under middagslagandet. Efteråt ställer A försiktigt sin tallrik på diskbänken, säger trevande: Tack för maten, älskling?
Jag (avmätt): Tacktack...
Jag (biter ihop): Förlåt att jag är så sur och tråkig.
A (tröstande): Men älskling, det ÄR svårt att steka fiskpinnar!

Ja, ni hajar ju nivån på dagens humör.

Dagens viktigaste.

Dagens bra: Projekt utrensning är sjösatt. Miljöstationen - det är du och jag nu.

Dagens dåliga: Det där utslaget på Knappens ben var borrelia. Penicillinkur men i övrigt glatt barn. Eller, faktiskt ännu gladare eftersom medicinen smakade hubba bubba.

Dagens humör: Bipolärt.

Dagens vill ha: Jag =
A (typ)=
(klicka på bild för källor)

A flyttar.

På förekommen anledning plockar jag nu bort "Veckans A". Jag är alldeles för dålig på att uppdatera den och A's komiska kvaliteter hamnar i allvarligt orättvisa. Däremot har han istället fått en egen etikett att härja fritt i: "När A pratar". Jag skulle ju kunna bara ta bort den men vill ju inte oroa alla hans fans.

måndag 15 augusti 2011

"Pojkarna" av Jessica Schiefauer

Det var omslaget som slog mig först. De blänkande försiktigt tecknade blommorna och insekterna mot den matta, svartvita fonden. Någonting drömlikt som följer med in i boken.
Kim, Momo och Bella är 14 år, närmaste vänner och håller ihop som en sköld mot en värld som är kantig, ful i munnen och klåfingrig. När de inte utkämpar högstadiekriget i skolan gömmer de sig hos Momo eller i Bellas grönskande växthus. En dag hittar de ett anonymt litet växtskott i ett av de paket med frön och plantor Bella beställer hem från stora världen. De planterar skottet och snart, alldeles för snart, växer en vacker, skälvande blomma på en lång grön stjälk. En blomma som ska komma att förändra allt den här sommaren för flickorna, på sätt ingen någonsin kunnat ana.

Det börjar vackert, nästan poetiskt, flickorna, blommorna, kropparna. Till en början nästan gulligt vackert på ett sätt som ligger på gränsen till överarbetat men så snart historien tar fart och flyttar in i skolkorridorerna, i skogen, i mörkret, så blir både handling och språk skarpare, det vackra står plötsligt i bjär kontrast till de krafter som sliter i flickorna. Historien kryper under skinnet på mig och ligger där och kliar. Den magiska realismen, en genre som rätt använd kan bli absolut briljant, det blödande tonårshjärtat, den skenande främmande tonårskroppen.
Det är en bok om systerskap, kärlek, att gå sin egen väg, uppbrott, förvandling och den ligger och guppar i mig som en obehaglig, vacker och oemotståndlig dröm under de två dagarna det tar för mig att läsa den.

Älska bra ungdomslitteratur.

söndag 14 augusti 2011

Jomensåatteh.

I vår familj färgkordinerar vi våra kläder efter aktivitet:

och varandra:

Det är mycket bra. Man vet alltid vad man ska göra och vem man ska göra det med.

Plötsligt händer det.

Jo, det gör det. Nu händer det.
Jag kollar på The Wire.

(Det är sjukt sent, jag veeet, men jag har virkat en jävla massa istället okej?)

Okej, vuxenpoängen på det här.

Kräftskiva med vägföreningen (efter årsmöte och bouleturnering), ett virrvarr av ditburna trädgårdsmöbler på en gräsplätt vid pumphuset, grillkorv i kylväska, snapsvisor kompade på dragspel, husbyggesnack, vuxna kvinnor som tjuvröker för sina barn, när den ena går hem och lägger Knappen sitter den andra kvar tills nattkröken och har jävligt trevligt med grannarna.
Uh-huh.

lördag 13 augusti 2011

En massa oskrivna inlägg och lite länkkärlek.

Igår försökte jag skriva någonting ungefär 43 gånger men det bidde ingenting till slut. Jag började någonstans vid att jag ätit skagenröra till middag två gånger den senaste veckan vilket är ganska konstigt med tanke på att jag aldrig ätit skaldjur, någonsin, bortsett från ett artigt petande i majonäsen på någon enstaka middagsbjudning. Sen slutade jag vid min mörkerrädsla som steg till nästan paniska proportioner igår kväll. Mycket obehagligt.

Istället ska ni läsa här. Kråkan uppdaterar sporadiskt men när hon gör det är det med ett fokus och en skärpa som alltid tar mig på sängen.

fredag 12 augusti 2011

Alltså, jag vet inte men

giraff - sheriff?

...näe. Ville bara kolla.

Augusti, grattis.

Mffmhhmpppfnbh!

Det här är jag fulsvärande över att det är f**ing 9 (9!) grader ute men försöker kväva det med att trycka båda händerna mot munnen så hårt jag kan.

Ska istället försöka djupandas och meditera över det vackra i världen. Nu ska jag göra det. Nu.

torsdag 11 augusti 2011

Finast just nu.

De där meningslösa fb-vännerna man har som vi pratat om ett par gånger. De man knappt skulle hälsa på på gatan. Jag har faktiskt en som är bra att ha, en tjej från Grekland som jag förmodligen aldrig kommer att se igen. Men hennes grej är att gå banans med ändlösa länkar till konst, fotografi, musik och film. På senaste har en del svenska konstnärer dykt upp i hennes länkar.
En av dem, som verkligen had me at hello är Johan Thörnqvist. När jag snubblar runt på Snarlik och tittar på Johans futuristiskt retrodoftande, finkänsliga, kärleksfulla konst längtar jag till nya huset och väggyta. Att ha en drömsk men ändå påtagligt verklig liten hemligvärld att titta på igen och igen, fantisera kring och fly till ibland. Kanske den här "Brandpost med hus på":


Så. Gå in på Snarlik nu. Där blir man alldeles varm och ibland lite vemodig på ett fint sätt.

Då. nu då?

Apropå det här med Björk. Sen jag började lyssna ordentligt på musik har hon alltid varit en av grundpelarna för mig. Jag har skrivit om min relation/kärlek till Björk förut för hon är så stor del av den musik som varit omkring medan jag växte upp och blev den här personen.
Jag har en brorson som är ett par år över 20. Vi satt och pratade musik en gång och jag nämnde Björk i förbifarten men upptäckte snabbt att han hade ett obehagligt frågande uttryck i ansiktet. Björk, sa jag en gång till ifall han inte hört mig bara. Han ryckte på sina breda axlar och skakade på huvudet, Näe...
Förlåt min naivitet men jag trodde inte att det fanns vuxna människor som inte vet vem Björk är. Jag blev chockad, där satt jag med rena rama helgerånet på händerna.
Nu har jag kommit över det värsta och insett att med tanke på vad hon producerat de senaste åren kanske det inte är så konstigt. Istället funderar jag på vilken/vilka artister kidsen idag lyssnar på och vilka av dem som kommer göra det där definitiva avtrycket. Jag vet inte?

Det här äpplet SKA falla nära trädet.

När vi äter middag lyssnar vi på Björks "All is full of love" och jag säger till Knappen att flickan som sjunger heter Björk. När låten är slut säger han, till sin mammas översvämmande stolthet, "Mea Bjök!"


(fulgrinar varenda gång.)

Jag säger bara det.

Bananflugorna och hatet.

Visserligen något opraktisk men snygg försiktighetsåtgärd.

Nu har jag gjort en investering till min iPhone igen. Efter att den förra klarade -1 smäll i golvet tänkte jag att någonting mera... skyddat kanske skulle vara på sin plats. Knappen har en egen bilderboksapp på telefonen och gott är väl det om han inte när han tröttnat lägger ifrån sig telefonen med ungefär samma försiktighet som när man försöker träffa papperskorgen från andra sidan rummet.



onsdag 10 augusti 2011

Offline.

Blixtar och dunder + vårt hem = inget internet.
Ses.


- Posted using BlogPress from my iPhone

tisdag 9 augusti 2011

Ärlighet varar längst.

Ibland vill man ju bara ställa sig upp och skrika:
"Jag vet! Jag är så jävla FIIIN!"
Eller hur?

Prio-kris.

Jag älskar böcker. Litteratur är en av de viktigaste och mest centrala sakerna i mitt liv, det jag jobbar med, det jag, efter Knappen, i särklass ägnar mest tankeverksamhet åt och som utan tvekan utgör en majoritet av alla mina ägodelar.
Så varför, varför är det så svårt att stänga av den där jävla skrikande, terroriserande, svärande, psykiskt misshandlande stjärnkocken på tv?!

Våra barns drömmar.

När jag gick i gymnasiet under det sena 90-talet hade min bästa kompis Helenes föräldrar en alldeles ny isblå Volvo V70. Jag tyckte det var den snyggaste bilen som fanns. Stor, glänsande och sval som en mintkaramell. En sån bil skulle jag ha.

När vi för något år sen skulle köpa ny, stor bil provkörde vi allt. Jag menar alles. Tutto.
Volvo lämnade vi till sist, det var alldeles för tråkigt och förutsägbart. Familjebilarnas familjebil, kom igen...
Men efter veckor av fruktlösa provkörningar, släntrade vi modlösa iväg till en Volvo-handlare. Det var sista halmstrået, som vi redan från början misstänkte skulle kännas både tuggat och idisslat. Barnvillavolvo du måste skämta, stod det innanför våra ögonlock när vi blinkade. Vi satte oss i bilen, svängde ut från parkeringen och en märklig, spänd tystnad la sig mellan oss. Efter några minuter kom det vi båda tänkte: Det här är varför folk köper Volvo.
Så det blev den. Den är svart, ser ut som en civilpolisbil och heter James.

När vi fick James sa min mamma "Nu fick du din Volvo." Först förstod jag inte vad hon menade men sen slog det mig; min gamla dröm. Och det där var så fint för det sa mig något om föräldraskap. Kanske är det också en del av vårt jobb som föräldrar, eller snarare ett privilegium gentemot våra barn. Att få vara dem som lyssnar till, håller reda på och arkiverar våra barns drömmar. Och de vi kan uppfylla förverkligar vi och de andra, de samlar vi ihop, förvarar i hjärtat och ger tillbaka när det är dags.

Göra saker.

A: Kom igen, vi måste göra någonting! Ut i världen!
Jag: Ok, jag har ett bra förslag och ett som jag tycker är bra och du tycker är tråkigt.
A: Ok?
Jag: 1; Plocka upp Kevin på den där fikan.
A: Ja, det låter trevligt, vad är det andra? Involverar det någon typ av Indiska?
Jag: Nej, men en kakelbutik i Gustavsberg.
A: No way! That ain't fucking gangsta!
Jag: Eh, nä.

An unconvenient truth.

Käftsmäll till morgonkaffet hos Jonna.



måndag 8 augusti 2011

I den app-fria zonen.

Det är så jäkla konstigt ljus ute just nu.





Predikament.

"The Killing" killed "The Passage" star. Jag är en kluven människa. Så mycket att se/läsa, så lite tid. Lite så här känns det; bakom stängsel och halv.


Ja, typ.

Grannen passerar oss på gatan med sin helt osannolika veteranare.
Knappen bara "Titta. Båt."



Åmeh, jag som alltid...

Det var så konstigt, Linn skrev ett inlägg om att bli stressad av den där nystarten som hör hösten till och jag tänkte att jag aldrig känner så, trots att allt nytt börjar på hösten. Kanske för att jag närt en sommarångest så länge att när hösten börjar närma sig har jag snarare blivit lättad, dragit på mig en tjocktröja och äntligen känt mig bekväm igen. Och nystarten har sällan känts som ett start/stopp utan någonting jag med lätthet långsamt glidit in i.
Jag tänkte skriva någonting om det som en kommentar till Linn men när jag precis skulle sätta första bokstaven så tittade jag ut genom fönstret istället. Det var blött och lite kyligt, en sval morgonsol och björken hade släppt några löv som låg som gula små frimärken på gräsmattan. Sommarslut i luften, det var första gången jag tänkte så i år.
Och det var nu det blev konstigt, för plötsligt kände jag mig deppig. Det var som att det var så tidigt, som om jag inte var klar med sommaren ännu, trots att jag gnällt över värmen och inte badat en enda gång. Istället såg jag vintern ligga där borta i november och vässa sina klor och jag tänkte nej, inte vinter...
Så jag skrev ingenting, för det som jag trott mig veta bombsäkert om mig själv, det stämde tydligen inte idag.

söndag 7 augusti 2011

5-sekundersstormen.

För en stund sen slet vinden med sig vårt träparasoll, 10-kilosfot och allt, bröt pinnen itu och slungade själva parasolldelen rakt över hammocken och in i storgranen. Jag tänkte att den där åskstormen från löpsedlarna kommit. Men istället blev det... lugnt. Måste ha varit en privat uppgörelse alltså. Och sånt vill man ju inte lägga sig i.

Ett steg fram, två tillbaka.

Vi fick inte ihop det med att få vår tank tömd den här veckan. Den tank dit allt avloppsvatten går. Så nu är vi förpassade till utedasset och disk i balja igen. Den där lägenheten med kommunalt avlopp (och regndusch!) ter sig mer och mer attraktiv.

Om att packa ner.

Eftersom vi ska riva det här huset kommer vi att flytta till en lägenhet medans vi bygger det nya. Eller "vi", medans några, förhoppningsvis talangfulla, snickare bygger det nya.
Iallafall, en hel del av våra saker kommer aldrig att packas upp i lägenheten. De flesta av mina böcker tex och allt annat sånt där som man inte använder på någorlunda regelbunden basis. När huset sen är klart och det är dags för alla de där grejerna att se dagsljus igen, hur mycket kommer man då att ha saknat? Hur mycket saker har man som man tror är oumbärliga men som när det kommer till kritan bara är just saker?

Vad man hittar när bloggosfären översvämmas av länkkärlek.

Alltså, Karin Granstrand. Kolla här.

fredag 5 augusti 2011

Drama.

Hade ni snubblat in här på spontanfika runt 16.25 i eftermiddags hade ni klivit rakt in i den här scenen: jag mitt på köksgolvet, halvt döv efter att ha tappat två ugnsplåtar i golvet, med ena benet i luften med en metallflisa utstickande ur ett blödande sår på hälen och med en storgråtande Knapp på ena armen och den andra fäktande för att förhindra att middagen brann upp på spisen.
Inte mitt bästa ögonblick det här veckan.

Martyren.

Eftersom A hade sovmorgon idag och jag åt lunch samtidigt som han åt frukost så gjorde jag följdaktligen ingen mat till honom. Nu, en halvtimme senare, är besvikelsen över att han inte fick någonting så stor att han i fem minuter underhållit en martyrisk utläggning.
"Nähä, jag ska inte ha någonting. Ett glas vatten bara, om ens det, jag är ju inte hungrig, jag behöver ju ingen mat. Nej, jag ska inte ha någonting, ingenting till mig. Jag ska ju bara spela tennis i två timmar men jag behöver ingen mat, nehej då, inte till mig. Jag får ingenting."
Gud hör bön.

Verkstan presenterar/presterar sällan.

Verkstan har inte haft så mycket att presentera på sistone. Mest för att det har varit sommarlov, Knappen har haft lite sommardygnsrymt, lagt sig senare än vanligt och några få timmar därefter har jag däckat med huvudet i boken. Och så klart att allt jag vill göra baseras på mönster ur en japansk mönsterbok med japansk text och ja, ni fattar. Det inkluderar ett visst mått av avancerad kodknäckning som min sommarslöa hjärna inte mäktat med. Men snart öppnar dagis igen och vi är tillbaka i det vanliga (förutom att tömma, packa ihop och flytta = sytid = haha. ha. ha.)
Oh well.
Men en tröja till Knappen med mammas gamla recyclade knappar har det blivit iallafall.

Någon som vet? pt 2.

Jag vill ha en fin header. Hur man gör?

torsdag 4 augusti 2011

På håret och pepp!

Imorse på väg till jobbet dagmardrömde jag om hur jag trillade ner från vår två meter höga stege på jobbet under omskyltningen och bröt kroppen. Jag skulle få åka taxi till sjukan och A skulle lämna Knappen hos mormor och komma i ilfart fast jag skulle få sitta i ett väntrum på akuten i sju timmar eftersom det bara var en lårkaka och en bruten arm i slutändan. Fast jag fick gips som Knappen kunde rita på som när man var liten.
Dock ramlade jag aldrig ner för den där stegen, däremot hade jag fått den i huvudet om jag inte i just rätt millisekund råkat böja mig över en varuvagn istället. Så kan det gå.

En annan bra sak, intressant för alla med barn i läsålder; på Akademibokhandeln kan alla barn nu för tiden ta läsborgarmärke! Det går till så att man får en liten lapp där man ska skriva i vad man har läst och när och när man har 5 böcker på sin lista kan man komma och få det första vita läsborgarmärket. När man kan visa upp 10 böcker på sin lista får man ett rött och vid 15 böcker det hett eftertraktade svarta märket.

Hatten av för läsande barn!

Torsdagmorgon, sol.

Jag har verkligen försökt att skriva något i flera dagar. Om att ha ont i magen en gång. Om vampyrer. Om att titta på förlossnings-tv och fundera på bebisar och när Knappen var bebis och om att grina lite. Men all text bara stockar sig. Inga bilder blir det heller. Den där appen får mig att tycka att allt är fult, fuskigt och tillrättalagt, även när det inte ens varit i närheten av någon vintageeffekt. Istället sitter jag här och försöker övertala Knappen om att han ska ta på sig haklappen i samma ögonblick som en klick blåbärsmos lämnar skeden och landar i en stor droppformad fläck på tröjan. Med risk för att gnälla; dessutom pågår det någon slags eksemfest på min kropp. Annars är det bra.
Nu dammsuger Knappen, sätter på och stänger av med foten.

tisdag 2 augusti 2011

Någon som vet?

Att packa ner hela sitt bohag och flytta. Hur gör man det utan att få platspanik?

måndag 1 augusti 2011

iDontknow...

Så hände det. Jag skaffade trots allt en fotoapp. Nu har jag pillat lite med den, i vissa fall gått loss. Ibland blir det fint, ibland blir det något jag sett på facebook en miljon gånger. Men för det mesta käns det fortfarande som att jag fuskar.