Ett steg fram, två tillbaka med vården.

Just ja. Farbror pojkdoktorn ringde tillbaka. Det batteri av tester de fick ur de där sex rören blod ser "jättefina" ut. Ingen glutenintolerans, inga konstiga värden, inga brister, allt så himla bra bara.
Vilket lämnar oss vid... (trumvirvel) ...väder, vind och stress! När doktorn föreslog att vi skulle nöja oss så då och om det blev värre kunde jag ju höra av mig igen fick jag en hjärnblödning och sa okej. Det är för mig helt obegripligt att jag suttit i hans rum och pratat om hur jag känner mig helt belägrad, att min hud känns som en enda stor oroshärd, att han sett hur jag ser ut och ändå, ändå föreslår han att vi nöjer oss så när testerna bara visar hur fint allt är. Inte ens ett förslag. Jo, ett. Att "om det blev värre" kunde jag ju kanske höra av mig till den där hudläkaren jag träffade för 1,5 år sen. Han som kom fram till kortison och stress.

Plockade dock upp Idas råd om Omega 3 och Jättenattljusolja och det absolut akuta har lugnat sig. Istället för stora röda kliande fält över hela kroppen är jag snarare en ganska ordentlig samling småsår och mindre fläckar där klådan blir superintensiv ibland. Så eh ja. Uppenbarligen hade jag ett underskott av fettsyror men det var ju ironiskt att det var med hjälp av ni eminenta personer jag skulle få hjälp med det och inte vården. Kämpar vidare alltså. Hepp hepp.

Träningen.

Alltså, jag KAN inte blogga om träningen. Varför är det så? Sen jag började styrketräna i april, efter en eon av tålmodig, försiktig pepp av A, har jag förändrat min livsstil, tränat bort resterna av en rätt tungviktig graviditet och istället börjat bygga muskler på ett sätt jag aldrig ens tänkt var möjligt för mig. Jag börjar se stark ut, jag tycker att det är snyggt. Jag är stolt över det, jag har jobbat som fan. Både mentalt och fysiskt. Jobbar fortfarande, framför allt med den mentala biten, den är svår. A har jobbat som fan. Peppat och stöttat, pushat och dragit. Gör fortfarande.
Och ändå. Varje gång jag försöker skriva om träningen känner jag mig som att jag tagit en duck face-selfie. Varför?!  

Here comes mensen!

(Kobra om mens!)

P to the M to the S.

Jag har lite pms, tror jag. Jag har skaffat mig en mens-app så att jag kan hålla reda på och förstå mig själv och annat som man nu för tiden kan anförtro sin mobiltelefon. Jag har inte haft den så länge än, appen, så min cykel har inte riktigt hunnit utkristallisera sig ännu, men en god gissning är att vi är någonstans i veckan före. Hur som helst skulle det förklara bland annat det sammanbrott jag fick igår när jag kollade på andra säsongen av Masters of Sex och det var hemskt om ett spädbarn som fötts tvåkönad och hade en skitpappa som tyckte att han ("han" enligt kromosomuppsättningen) var ett missfoster. Så skulle han opereras och satt fast i en ställning och skrek och då var det som att kroppen min slets itu och instinktivt slängde jag ipaden ifrån mig och bröt ihop och fulgrät. A fick klappa och göra te och macka och övertyga mig om att för de allra flesta bebisar så går det bra och att de oftast inte har skitpappor och att det inte var på riktigt.
Usch, nu börjar jag tänka på det igen. Måste gå och göra te och macka.

En halv lista som drunknade i träning.

I brist på inspiration men i behov av något oformulerbart snor jag en Dagens-lista av Alexandra som, hallå?!, bara slutat blogga.  

Dagens vill ha: Det finns ingen hejd på min lust att köpa kläder till Junior. Det är ju nu, innan han växer in i den döden-tråkiga och slätstrukna "pojk-(eller flick-)avdelningen", som det fortfarande finns peppiga och roliga kläder för honom. Lindex citron-bralla tex. Vem vill inte ha den liksom? Jag vet att jag vill.
Dagens klädsel: Träningskläder halva dagen. Andra halvan: för stor Indiska-klänning, strumpbyxor och Doc Martens.
Dagens smink: Sminkar mig inte.
Dagens frisyr: Nyklippt och nöjd. Vill för en gångs skull släppa ut detta hår ur den annars obligatoriska och fantasilösa knuten.
Dagens händelse: Det här med att träna på gym. Eller, träna över huvud taget för den delen. Har ju aldrig varit min grej och ju äldre jag har blivit desto mer otillgängligt har det förefallit. Jag går inte till något gym. Jag vet ingenting om sånt, jag skulle bara förnedra mig. Vara svag, ha för fula kläder, ramla av löpbandet, skämmas över min dåliga kondis, min stora rumpa, mitt avskavda nagellack.
Att börja träna har varit en sån jävla uppförsbacke. Fysiskt men framför allt mentalt. Jag har, på riktigt, inte kunnat förstå folk som pratat om träning som någonting skönt. Det har varit en plåga som jag vänt ryggen till och det dåliga samvetet för det har jag med varierande resultat försökt ignorera efter bästa förmåga. A, som har tränat på ett eller annat sätt sen han var liten, har försynt frågat om jag inte ska hänga med i... ett par år? Jag har sagt nej, det är inte för mig. Jag kan gå. Det är min motion, jag kan powerwalka om det ska vara så. Att gå fort vet jag hur man gör. Och det kan man göra ensam.
Sen köpte jag de där löparskorna och plötsligt, utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, så hade jag börjat springa lite försiktigt. Och sen springa lite mer. Det var skorna som började springa och jag hängde med. A peppade och föreslog att jag kunde ju träna lite hemma, han kunde hjälpa mig om jag ville. Nej, det var inte för mig, sa jag.
Sen, utan att jag riktigt visste hur det hade gått till, hade jag låtit honom hjälpa mig ändå. Sagt ett tveksamt ja när han frågade igen. Jag gick utfallsgång genom huset och trodde jag skulle dö, att jag hade sönder kroppen. Jag gjorde biceps curls och bröt ihop och grät när det tog stopp och jag inte orkade lyfta den där förbannade hanteln en centimeter till även fast han verkade så in i bomben säker på att jag visst kunde. Att våga ta i, att våga fortsätta när det blev tungt, att göra jobbet, så otroligt svårt det var. Hur fruktansvärt svårt det var att försöka arbeta förbi alla välgjutna osäkerheter, att överkomma den där tanken på att inte kunna, att inte klara. Att genomskåda den där skeptiska blicken som bara handlade om otrygghet och brist på självförtroende.
Jag har svurit och grinat, skrikit och surat. Och A har tagit emot och tagit emot och peppat och peppat. Och ändå är det någonting som fått mig att, med myrsteg, fortsätta. Må det vara samvetet, må det vara pre graviditetsjeansen i garderoben, må det vara att det är ett plåster på skavsår som sitter i hjärnan, det spelar ingen roll, det där. Jag gör det. Jag har slutat grina. (Nästan. Oftast.) Och plötsligt, utan att jag riktigt vet hur det har gått till, tänker jag inte alls lika ofta "jag klarar det inte". Jag ska klara det här, tänker jag. Jag ska klara det här tills det inte går längre och då klarade jag det så långt och det var bra nog.
Dagens händelse är mer symbolisk än stor: idag, på gymmet, skrattade jag av utmattning. Skrattade. Hur obetydligt det än låter, finns det en stolthet i det.

Nu fanns det ju ett gäng fler Dagens-grejer att fylla i på Alexandras lista men jag känner mig... mätt nu. På ett himla fint sätt. Hej!

Den berömda ån.

Nu har jag nog skjutit mig i mina Nike Air Pegasus. Plågade mig igenom löppasset igår och lyckades knäcka den magiska gränsen 5 km! En halv mil, damn it. Orimligt nöjd med mig själv. Här får ni en guide över detta osannolika event:
1 km: Jo, det här går ju ganska bra.
1,5 km: Vadå, har jag inte kommit längre?
2 km: Det är skitlångt kvar ju.
2,5 km: Kanske blir en kort runda idag.
3 km: Bara till den där stolpen där borta.
3,5 km: Se där, det var bara en s.k "tröskel".
4 km: Nu dör jag.
4,5 km: Jag dog eventuellt nyss men har bara inte märkt det, det här är så jobbigt att jag blivit förvirrad.
4,7 km: What?! Snart fem?!
4,8 km: Snart 5!
4,9 km: KÄMPAAA!
5 km: STANNA ALLA KAN SLUTA SPRINGA DET ÄR ÖVER JAG VANN.

Däremot kan jag ha ropat hej alldeles för tidigt. Dagens utflykt går till öppet apotek för att fixa stödbinda till knät. Några tips?

Nike to the Air to the motherfekking Pegasus.

Mina skor kom till slut och revolutionerade min värld, I tell you. Jag har sprungit varje dag förutom två de senaste 10. Jag som skulle promenera, at best. Jag som hatar allt vad träning/motion heter och blir trött av bara tanken. Som i princip försonats med att jag säkert förlorar ett par år på den här obändiga oviljan till träning, men so be it. Jag plågar mig inte frivilligt.
Jag fick mina skor och andra dagen jag var ute så kändes det, alldeles på riktigt, som om skorna ville springa. Jag tänkte så: det känns som att skorna vill springa. Så jag provade lite, tänkte att jag kanske klarar några hundra meter innan jag kollapsar, om jag har tur. Det visade sig att jag kom två kilometer innan jag klappade ihop. Så imponerad av mig själv blev jag att jag provade nästa dag igen. Och så har det hållit på. Idag sprang jag 3,7 km och hade nog klarat 4 om det sista jag gjorde inte varit öns i särklass brantaste backe. Typ 40 grader säkert.

Japp. Det hela är fortfarande något surrealistiskt. Plus att jag idag lyssnade på Lady Gaga hela vägen. Vem är jag?

Här får ni ett par andra skor som jag också haft på mig idag. För första och/eller sista gången får ni gissa själva.

Tex: hur gör man för att inte dö av pastabrist?

(Alltså, den här headern. Måste verkligen åtgärda den.)

Jag har börjat med laktos- och glutenfri kost i ett försök att få bukt med de galopperande eksem som täcker ca 80 % av min kropp just nu och håller mig vaken om nätterna. Det går än så länge okej. Laktosen är inte så svår men gluten däremot. Har mer än några gånger stått handfallen i kylskåpsdörren och inte riktigt vetat varken hur eller vad. Så har ni några tips eller idéer eller erfarenheter som kan komma en rookie som mig till gagn, knock yourselves out i kommentarsfältet. Alla tankar kring detta välkomnas!

Vinterskräcken.

Min granne skrev i morse på fb att fyra av sex familjemedlemmar blivit magsjuka under natten. Nu på eftermiddagen har den femte tydligen också dukat under. Nu är det bara hon kvar. Vilken jävla skräck. Att vara helt omringad och veta att om hon klarar sig ur det här frisk så kommer den bedriften troligtvis utgöra världens åttonde underverk.

Min relation till magsjuka, och framför allt vinterkräkan, har varit minst sagt ansträngd. För ett antal år sen var den närmast att betrakta som en fobi, då jag konsekvent undvek att gå ut i onödan (alltså, inte "ut" som i "krogen", utan "ut" som i "utanför lägenheten") och om jag var tvungen, vilket man ju lätt blir om man bor ensam, jobbar/pluggar och eventuellt måste äta ibland, så gjorde jag det jag var tvungen till så snabbt som möjligt och stel som en stålfjäder. Det där var för jobbigt att hålla på med tillslut och efter ett par vintrar så där bestämde jag mig för att försöka slappna av lite. Det hela hjälptes av att jag började fundera på när jag själv egentligen varit magsjuk i livet och kom fram till att de kräksjukor jag haft var antingen matförgiftning eller någon slags influensa som gjorde att jag inte kunde stå upp utan att spy, på typ 90-talet. Och så hade jag ju hört också att 25% av befolkningen är immun mot vinterkräkan så jag bestämde mig snabbt för att jag var en av dem. Den övertygelsen tillsammans med en hel del handsprit har funkat hittills knack knack ta i trä.
Men då har jag aldrig heller haft fyra spysjuka barn att ta hand om på en och samma gång. Respekt till den som klarar det.

Luggens vara eller icke vara?

En annan grej som kommer tillbaka från förra gången är dilemmat: vad göra med kroppen? Medan jag väntar på att bli av med graviditetskilona märker jag att det blir väldigt viktigt med det jag faktiskt kan göra något åt relativt snabbt och smärtfritt. Förra vändan pyntade jag mig med volang, nu har jag blivit helt besatt av att klippa håret. Egentligen vill jag ha kort hår, som jag haft ofta och länge och trivs i, men A tycker det långa är så fint att jag inte kan med att klippa det.
Så jag har kollat på gamla bilder för att komma på något men kombon långt hår/klippa något nytt verkar liksom mest resultera i det gamla slitna "klippa lugg". Och jag vet inte. Hittar det här gamla självporträttet (f ö från förra mammaledigheten) och det är ju himla fint men det är ju en good hair day och hur många såna har man i en tillvaro där det tar två dagar från att man bestämde sig för att duscha tills man faktiskt kommer fram till duschen?
Anar också att bilden ifråga lögnaktigt övertygar mig om att med lugg följer även den rynkfria ungdomen.

Jag har ny dator som är helt tom på bilder så den här hittade jag på min flickr men därifrån kan man ju av upphovsrättsliga skäl inte spara ner något så det här är en skärmdump. Jag har nu alltså stulit en bild av mig själv. Classy.

Sista ordet.

Och så det här med att A har smittat mig med sin förkylning och näsan är både täppt och full med snor och att jag hatar att sova förkyld och att då dessutom behöva vakna för att amma varannan timme och sen försöka somna om. Vet ju redan nu att jag kommer sova skitdåligt inatt. Slut på dag, dramatik och gnäll, hej då!

!

Åh vad ni är bra! Tackar ödmjukast för era svar ang preventivmedel, vad ni är grymma som berättar! Det här med piller känns mindre och mindre aktuellt. Nya tider nu!

Pillertrillaren.

Jag har alltid ätit p-piller. Sen jag var 16 och någon person på ungdomsmottagningen sa att det var det bästa har jag pillat i mig de där. I 18 år. Olika sorter, olika starka i olika perioder av livet men än dock; jag har mixtrat med mina hormoner i hela mitt vuxna liv. Som jag tror att många, många kvinnor gör. Att p-piller finns är en helt fantastisk grej. Att vi kan leva ut och älska och ligga och det står oss fritt hur vi vill agera och växa. Det är inte det.

Ett par gånger under de här åren har jag trevande frågat min gynekolog (som jag nog ska byta när jag tänker efter) om alternativ till piller. Jag vet att de finns och vad de är men knappt något om hur eller hur bra. För jag vill veta hur jag känns au naturel. Hur är mitt humör, hur är min kropp, hur är min sexlust? Är det samma eller har jag gått runt i bokstavligt talat mer än halva livet och... inte vart som jag borde vara?

Gynekologen, som jag nu verkligen tänker byta när jag tänker efter, har svarat med ljummet intresse, "ja jo", som om min fråga inte var allvarligt ställd. Lagt fram någon liten broschyr kanske, lite blasé med tankarna på annat. Men jag vill verkligen veta. Och det börjar bli dags nu igen.

Så. Hur gör ni? Vad har ni provat, hur funkade det? Jag vill veta det som inte står i den där glänsande broschyren.

Lite mer förlossning och andra karaktärsdanande aktiviteter.

Blir man någonsin klar med sin förlossning undrar jag. Min första är fyra år sedan och jag minns den som ganska lång men under kontroll och antagligen i något slags förskönande skimmer. Det var tufft men inget trauma på något vis. Och ändå sitter jag nu framför dansk förlossningstv och fulgrinar. Någonting vrider sig i vånda när de tvingas ta fram sugklockan och trots åren som gått lägger jag handen över ögonen där framför tvn och hör mig själv viska nej, jag vill inte. Inte ens då gjorde jag så och det får mig att fundera på vad som egentligen händer under förlossningen och hur man förhåller sig till det efteråt. Vad är det som får mig att grina så här trots att jag (med vissa förbehåll) har ett över lag ganska positivt minne av det hela? Vad är det man är med om som lägger sig så långt bak i huvudet att det bara lockas fram av enklast möjliga igenkänning men undkommer alla de intima samtal om dito jag haft med vänner?

Gick igår kväll även igenom ett flerbarnsförälderns kraftprov. Var ensam hemma med båda och lyckades genom något typ av mirakel att till slut natta en sovvägrande unge samtidigt som den andra hade ont i magen och skrek. Jag kan eventuellt ha utbrustit "det här är mer än jag klarar av!" högt vid något tillfälle under showens gång. Men här sitter vi nu och äter frukost igen som om ingenting och just den kvällen kommer åtminstone aldrig mer tillbaka, det vet man med säkerhet.

Blown away.

Det finns ju ögonblick när man frågar sig hur man någonsin kom på tanken att ägna sitt liv åt någonting annat än dans.
Hur kan någon, någonsin vilja göra något annat än att dansa?
Det frågar man sig.

 Sigur Rós: Valtari on Nowness.com

Hur länge ska det här hålla på då?

Sträckbänken mellan vetskapen om att man precis har varit gravid i en evighet och att se sin egen kropp i spegeln och bara what the?!

Skitdag.

Drog till med lite migrän nu på eftermiddagen. Jag har tur som slipper ligga ensam i mörkt, svalt rum i flera dygn, utan kör istället oftast loss på en sisådär 4, 5 intensiva timmar som börjar med det välbekanta flimret i höger öga som på en knapp halvtimme brukar ha spridit sig så att jag i princip är halvblind. På detta följer någon timme av talsvårigheter och förvirring. Jag sluddrar, tappar ord, kan inte uttala ungefär hälften av alla bokstäver och bör helst vara tyst. Idag hade jag svårt att förstå en hel del grejer också. Satt tex och stirrade på min svägerskas mans instagrambild och kunde för mitt liv inte komma på vem han var. När jag efter flera minuter åtminstone kunde placera honom i min ingifta släkt tog det ytterligare en kvart innan jag kunde gå med på att han faktiskt hette så som det stod vid bilden. (Kim, om du ser detta, no offence! Du är bästa svägerskas mannen och 364 dagar och 22 timmar om året vet jag vad du heter också!) Det hela avslutades idag med 2 timmars intensiv huvudvärk som sedan avtog så pass att jag åtminstone kunde ta en liten kvällspromenad till bryggan och skvallra med grannen en stund.
Har dragit på mig morgonrock och ligger med något ömt huvud i soffan och kollar på "Deliverance" på tv, så att jag riktigt ska känna tacksamhet att jag har hälsa, förstånd och trygghet i behåll.

Dagens grin.

Idag har jag grinat för att Knappen ville gå till mormor och jag inte kunde bestämma mig för om han skulle få det eller inte. Då tjatade han. Då skrek jag. Sen fick jag mördarsamvete och grinade och sa förlåt. Då smackade han med tungan, lyfte på ögonbrynen och sa "Mm", som en annan tonåring.
Sen skulle jag jobba på kvällen och tyckte så sjukt synd om mig själv för det. Men det var trevligt, som det ju nästan alltid är på jobbet.
Allt detta grinande i tid och otid kan ju ha något att göra med att jag är astrött jämt och att det förmodligen stavas JÄRNBRIST och en annan dag ska jag förklara hur jävla struligt det är att dagligen få i sig tillräckligt med järn utan att äta piller eller råka inta någon typ av mjölkprodukt samtidigt.
Nu ska jag gå och äta skitmycket leverpastej. Hej då!

This too shall pass.

Nu har den kommit, min målklänning. När bebis kommit och gravidkroppen är borta och jag kan ha den här; då är jag tillbaka. Med Knappen hade jag ett par jeans men då hade jag bestämt mig för att nöja mig med att komma tillbaka till stl 38 och inte 36, som innan. Så kom jag dit, (efter en eon av tid), drog på mig brallorna och kände mig... smått otillfredsställd.

Så jag beställde denna fantastiska skapelse i samma storlek jag har andra klänningar från samma märke och drog den över provdockan som är inställd på mina pre preggomått. Och den är jä-hävligt smal den där midjan. Tur att den har resår. Då har vi ökat marginalen till en vettigare nivå åtminstone.

Är lite fixerad vid kroppen just nu dårå. Kan inte hjälpas, den är inte direkt i sitt mest diskreta tillstånd. Plus att det varit en del prat om att vi börjar bli "gamla" på senaste. Och "vi" är jag och mina närmaste plus/minus 35-åriga småbarnsmammor till grannar. Har alltid sett fram emot att bli det där "gammal", iallafall den åldern som otvetydigt är "vuxen" och som har lite trovärdighet. Nu är vi där. Tror jag. Hade liksom tänkt att den där 25-årskroppen på något mirakulöst sätt skulle följa med bara. Alternativt att man i samband med det där "vuxen" per automatik och åldervisdom helt sonika slutar bry sig. Ingetdera hände. "Efter 30 får man inget gratis", sa de. De hade rätt.

Dagens preggo.

This here bäbis sprattlar så mycket att det känns som att jag har en gejser i magen. Och även om det känns som att jag överdoserat kolsyra så är det åtminstone lite utdelning. Har den totala tjockångesten. Och det känns ju lagom larvigt när det är barn på väg men den här graviditeten är, till skillnad från den första, mest en transportsträcka och dessutom lite mer utav allting. Jag är redan, sen en månad tillbaka, större än jag var när Knappen föddes.
Fick låna en kokbok för gravida av Renée Voltaire av grannen precis i början. I förordet skrev hon att när hon väntade sitt andra barn bestämde hon sig för att hon inte alls behövde gå upp mer än nödvändigt i vikt. Hon kunde fortsätta att vara som vanligt och pigg och glad och med lite mage bara. Ungefär så långt kom jag i den boken. Redan från början var jag jättehungrig och åt hur mycket som helst. Hade ångest också och var inte alls särskilt upplagd för att tänka på att jag skulle vara smal och gravid samtidigt. Vi åt (och äter) bra, hemlagad mat men hade säkert kunnat dra ner på vit pasta och annat mjöl. Men det var tankar jag bara inte orkade ha. Och nu kanske man skulle kunna gjort annorlunda, bäddat en annan säng att ligga i, man skulle tex kunna sluta gnälla och vara glad att man över huvud taget kunnat bli gravid både en och två gånger. Och det är jag. Believe you me. Men det här är min graviditet och så här känns den just idag. Som ett hus. Som börjar få ont i ryggen.