torsdag 3 november 2016

Se den här. För att det inte finns någonting som är viktigare.


(Undvik kommentarsfältet på youtube dock pga... "folk". *skjutmig*)

fredag 28 oktober 2016

Nu ska ni få höra.

Igår var vi på studiebesök igen. Hallwylska palatset, sedemera Hallwylska museet på Hamngatan. Ännu en sån där byggnad man gått förbi en biljon gånger och inte haft en susning om vad som finns innanför. Wilhelmina von Hallwyl (född Kempe) var dotter till en industrimagnat och arvtagerska till en rekorderlig förmögenhet. Företaget fick hon, i egenskap av snippfolk, inte ta över utan hennes make Walther von Hallwyl fick ratta det medan hon ägnade sig åt "sina samlingar" istället. Hallwylska palatset byggdes, helt utan ekonomiska begränsningar, som parets representationsvåning, privata vinterbostad och kontor och stod klart vid sekelskiftet 1900. 1920 skänktes fastigheten till svenska staten, paret bodde kvar tills de dog (1921 resp 1930) och ett par år senare öppnades det för allmänheten som museum, där både den stilhistoriska blandningen i inredning och arkitektur såväl som Wilhelminas samlingar är av historiskt intresse.
There you go, varsågoda. 


Trapphus, inspirerat av Stockholms slott med den stora skillnaden att där slottets marmor endast är imitationsmålad är Hallwylskas äkta.


Stora salongen i guldbarock och rokoko med äkta 1500-talstapeter i tyg. Inga konstigheter.


Självaste Wilhelmina von Hallwyl (till vänster) gymnastiserar i det privata gymmet tillsammans med vännina och sällskapsdam. Hon var även intresserad av bodybuilding.
Skoja ba. För hållningens skull. Dock att det även finns en kägelbana på vinden där en betjänt fick sitta i ett vadderat hörn och ställa upp käglor och skicka tillbaka klot genom ett rör i väggen. Om vi flyttar vill jag ha en sån.

torsdag 27 oktober 2016

När tant går på fest.

Var på skräckfest i helgen. Fick feeling i bilen på vägen dit med mitt köttsår på halsen. 
Så sjukt länge sen vi var på hemmafest. Eller någon typ av fest. Det var fint och roligt och gott och vid 11-rycket åkte vi hem som ett annat pensionärspar. På riktigt? Hur gött kan en kopp te och en tv-serie vara liksom?! Skitgött faktiskt. Fest bra men hemma bäst. 


Är ändå inte så bra på det där med halloween. Alla var så läskiga/äckliga på festen att jag fick anstränga mig för att äta och mådde lätt illa hela tiden. Vågade inte ens gå på toa pga:


Ska i ren överlevnad hädanefter endast dricka saft och äta hallonsnören i alla mina dagar nu.

fredag 21 oktober 2016

Jag ska bara.

Idag har jag jobbat hemma. Det är verkligen en fråga om dagsform när det gäller hur bra jag är på det. Jag började redan på morgonen med att bjuda en annan hemmajobbande granne på lunch när vi sågs på förskolegården. "Ja! Men en jävligt kort lunch för jag måste jobba" sa hon och jag sa "bra, det borde jag med". Sen gick jag hem och googlade efter en artikel helt förgäves hela förmiddagen och var tillslut så lä på hela skiten att jag lagade mat sjukt långsamt i en timme innan hon kom. Vi åt en jävligt snabb lunch på 1,5 timme och efter det så la nippertippa upp en bild på en episk tisha på instagram som jag ju naturligtvis var tvungen att åka och skaffa i detta absoluta nu och inte en sekund senare.
Till mitt försvar kan dock sägas att jag lagt en hel del tid på att fundera över en uppgift i skolan och kommit fram till hur jag ska lösa den, plus experimenterat lite med det så helt värdelös har jag faktiskt inte varit. Äger däremot den episka GRL PWR-tishan nu och är övertygad om att den kommer att lösa alla problem.

Orelaterad bild Junior tog på mig i somras:


onsdag 19 oktober 2016

Ingenting försvinner. Allt finns kvar.

Igår var vi på studiebesök på Hagby Återvinningscentral i Täby. Helt surrealistiskt ställe. Jag är fortfarande helt mållös. Det är mängden, och att se den samlad som var svårast att smälta. Att den finns skrämmer inte riktigt lika mycket efter att ha fått en föreläsning av en kvinna där som berättade att mer än 98% av alla sopor de får in återvinns på ett eller annat sätt. Och att det kontinuerligt förs intensiv forskning och olika projekt som syftar till att återvinna mer effektivt men också på nya sätt. Återvinningscentralerna i sig står också under förändring på olika vis, till exempel genom ett samarbete med en konstnär vars konst av sopor visas på Stockby Åvc på Lidingö. Det finns även tankar om att ha en aktiv remake- och försäljningsverksamhet på återvinningscentralerna dit man både kan lämna sina gamla grejer men även köpa nygamla. Hoppfullt ändå. På ett märkligt kontraintuitivt sätt.






Det här påminde mig om den helt magiska dokumentären "Into Eternity" om Onkalo, anläggningen för slutförvaret av det finska kärnavfallet. Se den. Oavsett om man är intresserad av kärnavfall, filmfotografi, framtidsvisioner/dystopier, mystik, berg eller bara drömska kameraåkningar som får en att omedvetet lägga huvudet på sned och glömma bort att blinka; se den. Finns på youtube.

söndag 16 oktober 2016

Somrar och höstar.

Lite bitterljuvt är vi mitt i hösten igen. Den är så kort! Man blinkar och så är den över. Jag älskar hösten, hur den lågmält exploderar och falnar innan man hunnit sträcka ut handen och känna sig mätt. Jag älskar att få klä på mig igen. 

Förra hösten köpte jag och min mamma tillbaka hennes gamla torp som hon ägde i många år men sålde för 6-7 år sen. Det hade börjat fattas oss allihop, jag och A hade letat stuga i perioder, vi hade pratat löst om att köpa något tillsammans med min mamma och så plötsligt en eftermiddag satt hon vid vårt köksbord med skräckblandad iver i blicken och något stort på hjärtat. Hennes gamla torp var till salu igen. 

Vi åkte dit på visning och klev in i vad som skulle visa sig vara en lätt surrealistisk tidskapsel. Förutom att installera en kakelugn istället för den murade spisen och en annan soffa så var allt sig likt. Samma gardiner i fönstren, klämlampan på samma hylla i köket, korgstolen vid altandörren. Och de andra visningsbesökarna som inkräktare på något som fortfarande i allra högsta grad, och åter igen, kändes som vårt. Vi samlades på gräsmattan utanför, lite vid sidan av, sneglade mot torpet, blängde på de andra besökarna vars blickar och pekfingrar och måttband och planerande avfärdades som befängda, ur plats och klåfingriga. Och i den där lilla cirkeln, under de där första tysta sekunderna, jag som tittade på A som tittade på mamma som tittade på mig som tittade på henne som tittade på A och beslutet var på något sätt redan där, i kroppen på oss.



Så nu finns det sådana somrar och höstar för oss igen. Torpet är litet och vi behöver fortfarande hitta plats och form för oss alla att få plats, fysiskt och mentalt. Men det finns där igen. Som en liten diamant i skogen. 






fredag 14 oktober 2016

Om när vi åkte till London nyss.

För ca två månader sen skickade min bästis en länk till mig och ba "varsågod". I vanlig ordning visste hon ju exakt:


Där satt vi, på varsin sida av stan, och föll som furor. Men eftersom LP inte skulle komma hit inom någon som helst framtid insåg vi att vi nog behövde komma till LP. Så för typ tre veckor sen tog vi en intensiv 36-timmars tur&retur till London mitt i veckan för att gå på konsert. SÅ BRA BESLUT! På typ alla sätt. Jag och Kråkan reste iväg tillsammans längre än typ Kungens kurva för första gången på... snart 10 år?, gled runt i London som värsta hala lilla gänget och åt mat på asmysiga ställen, åkte skitmycket tunnelbana, fikade på grymma ställen, spontantatuerade Kråkan och såg LP på Bush Hall som var kanske den ultimata konsertlokalen! Spelningen var magisk, LP var så sjukt mäktig och alla levde lyckliga i alla sina dagar!


En 36-timmarsresa i halvåret kommer hädanefter att bli standard. Kanske blir det så att vi bara jagar runt efter LP de närmsta åren. Hon lär ju turnera med den platta som släpps lagom tills det är dags för nästa eskapad. Jag är på. Kråkan är det utan tvekan. Bra grej, det här.

onsdag 12 oktober 2016

Skolan just nu.

Vi läser stilhistoria i skolan nu. Vår professor är som en förkroppsligad version av ordet belevad. Han är så vältalig, hövlig, försynt och väluppfostrad att man vill krama och ruska om honom på en och samma gång. På ett bra vis.
Han tar oss alltid med på en evig radda studiebesök till stilhistoriskt intressanta platser. Förra läsåret gick vi runt och frös i slott. De här senaste veckorna har vi bland annat varit på Stadsbiblioteket, ritat av Gunnar Asplund och invigt 1928:


Folksamhuset i Skanstull, ritat av Yngve Tegnér och Nils Einar Eriksson, klart 1960:


(stilmässigt sjukt snurrigt ställe)



och Italienska Kulturinstitutet (ritat av italienska arkitekten Gio Ponti), som av en journalist när det invigdes i slutet av 50-talet beskrevs som "en elegant damsko utslängd i gräset":


Här innertaket i "teatern"/aulan/hörsalen:



Den här kursen avhandlar 1900-talet alltså. Osäkert om det är den faktiska kursen eller professorn jag gillar bäst. Hur som helst är det hela himla fint.

onsdag 5 oktober 2016

Om den här bloggen. Fast om en jordkällare också.

En gång i begynnelsen av vårt förortsliv hade vi en jordkällare. Den låg liksom ingrävd i en liten kulle, dörren var av grova, grönmålade plankor och man fick vika ihop sig själv för att komma in genom öppningen. Där inne stod hyllor längst ena väggen med någon enstaka glasburk på, annars tomma. Och så fanns spindlar. Enorma feta spindlar i massor.
Det var något så himla sorgligt med det där. Att själva utrymmet fanns där, utgrävt för att användas, för att en människa skulle gå in och ut och ta i bruk. Men det var så länge sen. Och nu var det liksom över. Jag passerade över gräsmattan, sneglade mot den gröna dörren och skämdes lite inför vem det nu var som lagt ner allt det där arbetet, alla de där goda tankarna. Ibland gläntade jag på dörren, höll andan och kikade med rynkad näsa in i mörkret. Och det rörde alltid på sig lite, dagsljuset som spillde in över stengolvet väckte de där tysta, stora spindlarna som hängde i sina nät.
Och jag. Jag slog igen dörren och rös. Gick in i mitt hus. Kokade kaffe och tittade åt ett annat håll.

söndag 1 maj 2016

Pms-veckans höjdpunkt

var härom kvällen när A var ute och drack öl med sin syrra och jag hade peppat för att laga pasta med zucchini och fetaost till mig och barnen. Eftersom A inte gillar zucchini men skulle bort och jag plötsligt insett att jag hade min zucchinichans så framstod genast denna anspråkslösa maträtt i all sin enkelhet som en gourmetmåltid för mitt inre öga. Det gick i vanlig ordning när jag lagar mat sådär. Det ena barnet petade i maten och det andra försvann.
Jag tröstade mig i min antiklimaktiska ensamhet med att äta pizzarester till efterrätt och chokladsås med lite glass. När Knappen väl dök upp ljög jag och sa att pizzan var slut så jag skulle kunna äta upp den själv senare. A proud moment.

För att ändå landa på fötterna framhålles dock min till synes outtröttliga tilltro till att jag en dag kommer att laga något som är, om inte MYCKET gott, så åtminstone jättegott. Vad härligt det ska bli.

söndag 24 april 2016

Om när jag dog lite grann av obekvämhet på ica.

En sak med att ha flyttat tillbaka till sin barndomsort är att man verkligen inte är ensam om det. Regelbundet springer jag in i gamla kompisar och bekantingar och bekantas bekanta och han med håret och hon med naglarna och kaxiga storasystrar och truliga småbröder och alla deras föräldrar. Ibland hälsar man, ibland inte. Ibland tittar man på varandra i smyg eller helt öppet och igenkänningen finns där men det räcker så. Och så ibland blir det som idag; så krystade konversationer att hela ens person vrider sig som en mask innanför huden och man hellre hoppar framför tåget än byter ett enda ord till i denna tornado av obekvämhet.
Vi har aldrig pratat förut trots grundskola och gymnasium under samma tak. Vi har gemensamma kompisars kompisar at best. Jag är övertygad om att hans fördomar om min töntighet är ca exakt lika intakta som mina om hans korkade snobbighet. Vi låtsas att vi inte ser varandra genom hela vår lokala lilla hutlöst dyra ica-butik men när jag hamnar bakom honom i kassakön märker jag på hans sätt att vända sig om att han har bestämt sig och gjort det oundvikligt. Jag tittar upp.
"Tjenaa!" utbrister han med höjda ögonbryn som om det var ett hett efterlängtat återseende. Jag hälsar tillbaka, som man gör, med ett obegripligt, av artighet (antar jag) framkallat, tonfall som om jag också bara väntat på att få träffa just honom och i samma ögonblick inser jag mitt misstag. Man kan inte sluta prata efter ett sånt hälsande. "Hur är läget då?" säger han och nickar lite. "Tack bra!" svarar jag med den där lätt höjda rösten som liksom hintar att det faktiskt är ganska bra, trots allt man kan tänka sig. "Själv då?" kommer jag på lite för sent och medan jag packar upp varor och aktivt undviker hans blick. Här har jag även hunnit stressa upp mig så mycket över att den här konversationen ens tagit fart att jag inte vet vad han svarar. Men jag antar något, för det blir tyst och han tittar på mig och det är plötsligt tyst för länge och febrilt letar jag efter något att säga eftersom jag tydligen nu tagit på mig att föra detta stelopererade ögonblick in i evigheten.
"Bor du här ute?" blir det. Det gör han. Typ. Han bor halva tiden i stan också. Jag får inte ihop det, det där luddiga svaret jag kanske borde förstå någonting av om jag bara var en annan person, så jag säger att "det låter ju... lagom." Lagom? Han är förvirrad, det märks på det lätt spända fnysskrattet och det är fan jag också för vad menade jag med det? Jag bestämmer mig för att det var ironiskt men det kan jag ju inte liksom tala om och nu har jag tänkt på det så länge att ytterligare en tystnad är alldeles för lång och han suckar jättehögt och säger att han plötsligt blev så otroligt trött! Jag med, känner jag. En och en halv mil har han sprungit idag, berättar han. OCH utfört någon annan slags träning innan också. Och jävlar vad trött han blev nu på en gång!
Åter igen funderar jag på varför han berättar det här nu så länge att han liksom hinner titta efter ifall jag tänker svara eller inte. Innan jag svarar funderar jag även lite på hur fruktansvärt löjligt, ÄNNU löjligare even, det här måste låta för en tredje part. Kan den parten möjligtvis vara någon bakom mig? Eller hon i kassan? Jag smygtittar på båda. De verkar inte höra eller så låtsas de bra.
Jag svarar, nu pinsamt sent, något putslustigt om att det är dags att ta helg på söndagkvällen. "Höhö!" säger han. Eller jag eller båda eller jag vet inte längre för NU MÅSTE DET TA SLUT! Och det gör det strax därefter när jag stint koncentrerar mig på kassörskan och han står med sina varor i handen och är färdighandlad och jag ser i ögonvrån hur han öppnar munnen för att säga något och jag snabbt som blixten nästan skriker "Hej då!" och börjar fingra på kortapparaten. Han lyfter sin enlitersflaska av den svindyra 50-spännsjuicen i luften, "harebra!" och går därifrån/hem/ut i kvällen.
När vi kör ut från parkeringen hamnar vi bakom den mattsvarta Mazerati vi såg parkera samtidigt som oss tidigare, Knappen är mycket imponerad. Vi kör efter den ett par kilometer innan den svänger in på den lilla vägsnutt med enbart sjötomter som vår hjälte sa sig bo på. Typ. När han inte bor i stan.

torsdag 14 april 2016

Toscana-längtan och en sur en + äpple.

Så. Nu har jag äntligen fått tillbaka min/en telefon och ordningen är återställd. Tydligen blev mina samlade internetförehavanden lidande av telefonhaveriet trots att familjen äger både datorer och ipad som inte badat i toaletten.
Anyway.

Vi har börjat planera årets Toscana-resa. Eftersom A inte flyger så brukar han bila ner medan jag och barnen ett par dagar senare har flugit till lämplig ort antingen i Italien, eller som förra året, i södra Tyskland och så plockar han upp oss där. Målet har varit att vi alla ska bila tids nog men jag får lätt yrsel, svettningar och tunnelseende av bara tanken på fyra-fem dagar i bil med Junior. Men. Barnen blir större och plötsligt var den där relativt billiga flygbiljetten inte så billig längre så det lutar åt att alla personer här tutar och kör Sthlm - Chianti i juni. Eftersom vi har grannar som är både italienare och greker och som bilat i vad som verkar vara generationer så bjöd vi in oss själva på kaffe till dem för lite tips och reinforcement förra helgen och nu känns det hela lite lugnare. Det här ska nog gå bra. Förra årets två-dagarstripp från München till Toscana var lite som ett genrep och det klarade vi utan kris och panik.
Det här blir fjärde året i Castellina in Chianti och här får ni ett "härligt" självporträtt jag tog i ett utslag av konstnärlig inspiration vårt första år. Ni ser ju hur bra det är där (och hur förtvivlat UNG JAG VAR!).

måndag 4 april 2016

Måndag hela dagen.

Idag har jag haft en bajs/bra dag. A skulle börja på nytt jobb och tio minuter innan vi var tvungna att åka hemifrån och medan han fixade frillan passade jag på att tappa min telefon i toan. Vet ni hur en iphone 6 passar i ett avloppsrör? Like a glöve, I tell you.
Jag, som uppenbarligen har en mycket mer symbiotisk relation till min telefon än jag helst vill erkänna, bröt ihop (igen) och låg som värdigheten själv på knä med armen halvvägs ner i toan och grinade i tio minuter. Det hjälpte inte, så jävla dåligt. Telefonen satt där den satt och klockan gick och gick.
Jag fick lämna den. I toan. Sådär bara.

Här kan vi stanna upp ett ögonblick och föreställa oss hur jag i en parallell värld bjöd A på ett fulländat musikalnummer av lyckosparkar och hejarop på väg till nya jobbet.
Så.

Lämnade barnen och körde lugnt och laglydigt till en läkartid som jag nu var försenad till. Träffade doktorn som drog ut på tiden. Körde lugnt och lagligt rakt in i århundradets rusningstrafik på Essingeleden. I norra länken hade de nya infarterna öppnat så folk körde som yra höns varpå jag plötsligt befann mig på E4an på väg i fel riktning med begynnande magsår och stirrig blick.

Det är nu man ringer någon.

Passerade elevkökets Iprenförråd på väg till verkstan, en halvtimme försenad. Fantiserade om floder av kaffe och betande enhörningar på ängar av hallonsnören.
Spenderade dock resten av dagen med den här ▽. Och det är fasiken nästan lika bra.


Och telefonen. Lossnade först när grannskapets byggherre själv kom hit, monterade loss och vände upp och ner på toan. Dagens lärdom alltså; ha inte mobilen i bakfickan när du ska kissa.
(edit. Ha inte en iphone 6 i fickan. Studier visar att en iphone 5 klarar ett snabbt dopp i toan förvånande bra plus är även lätt att få upp.)

fredag 1 april 2016

Helg på det.

Idag kom Knappen hem från sitt påsklov på landet med mormor. Där hade han kört slut på både henne och hennes fästman samt försatt sig i skuld då han "lånade pengar av mormor när jag tvingade henne att köpa lego".
Junior har sovit hela nätter hela veckan. Eureka! Imorgon är det jag som köper en våningssäng och reclaimar dubbelsängen till föräldrarna.
Plus styrt upp anslagstavla till verkstan. Så jäkla bra. Man köper kork på 3 metersrulle och får med fin bok med bra inspiration till hur man kan sätta ihop olika mönster. Stift med träkula från Granit.
Enda bra med pms; jag får saker gjort.


måndag 28 mars 2016

Hej då påsk.

Okej, sista påskdagen då. Knappen har spelat fotboll med sina grannkompisar hela helgen. Bokstavligt talat. De har i olika konstellationer och i varierande antal spelat fotboll på vår gräsmatta HELA helgen. Eftersom A varit redigt förkyld å sin sida så har jag hängt med Junior och lite löst folk han känner. Käkat våfflor, ritat på händer, fötter och möbler, sovit middag, falsettskrikit i protest mot livet och andra grejer 2-åringar gör.
Fick barnledigt ett par timmar idag pga ovanstående plus pms. Ambitionen var att antingen se "Pojkarna" på bio eller köpa en sopskyffel till verkstan på Granit. Rimlig nivå som ni hör. Gick/åkte efter bästa förmåga runt på stan och okynnesshoppade bijouterier, sopskyffel, tishor och batterier (?).
Imorgon fortsätter Knappens lov ute på landet med mormor medan vi andra återgår till ordinarie aktiviteter ink godisförbud.