onsdag 22 oktober 2014

Jag ska bliva stur.

Min bästis Kråkan, så himla bra att ha alltså! För något år sen löste hon tex mysteriet Vad Sofia ska bli när hon blir stor. Hur bra löst?! Ett annat exempel är när jag efter Juniors förlossning med tillhörande sfinkterskada uttryckte oro över hemorrojdernas potentiellt permanenta varande talade hon om att så hade jag det efter Knappen också och det gick ju över. Minns jag ingenting av. Men hon har ett minne som en, som en... person med sjukt bra minne. Häromdagen levererade hon även insikten om att jag alldeles troligt är en sån som får ägglossnings-pms, vilket förklarar en hel del. Tex varför jag tjurskalligt och med en åsnas envishet argumenterade för att det var A's fel att jag bara köpte en halv middag när jag var i affären. Jag erkänner även till att ha varit en sub par förälder den kvällen när Knappen bara ALDRIG somnade och jag försökte få sitta still och ensam och ifred i soffan. Ägglossnings-pms, va. Finns säkert ett fint ord för det. I min mens-app stavas det "11 dagar kvar".

Iallafall. Jag ska ju bli tapetserare när jag blir stor, vet jag nu. Nästan 35 år tog det att komma fram till det. Att inte ha en yrkestitel har varit en källa till både en och två kriser i mitt vuxna liv. Jag har lagt så sjukt mycket vikt vid det, varit övertygad om att om jag bara kunde säga "Jag är X" eller "Jag jobbar som Y" så skulle livet och självkänslan och fan och hans moster bara lägga sig till rätta för mig. Så att hitta vad det där x eller y ska vara har varit så jäkla mycket ångest. Inte räcka till, inte våga, inte duga/kunna/vara kallad bla bla fekking BLA! ÅH vad trött jag är på det! Så jag hade nästan gett upp och tänkte att nämen, det blir väl bra med bokhandeln resten av livet. Jag trivs ju där. Om man erbjuder ledningen sin själ och kanske lite cash kanske man till och med kan få en av de där hett eftertraktade men ack så svårfångade fasta anställningarna.
Så kom Kråkan med den briljanta tapetserar-idén. Sa "men hörru, ska inte du bli tapetserare" som om det var helt självklart. Vilket det ju var, fattade jag sen. Så sjukt smart.

Alltså, jag ÄLSKAR min kurs. Hela veckan längtar jag till måndagarna. Hur det ska bli en ordentligt utbildad tapetserare av den här flicktrasan håller jag på att undersöka. Jag ber att få återkomma om det. Men idag köpte jag ett alldeles eget verktygskit. Känns så jäkla mäktigt.
Nu kör jag.


tisdag 14 oktober 2014

Verkstadspeppen.

Vi har haft workshop hos Djursholms Möbelkonservator med tapetserarkursen i dagarna två. Alltså, verkstad. Vilken grej. Jag vill alltid vara i verkstad. Helst min egen om ett par år men for now går det bra med låneverkstad. I den här verkstan fanns folk som kunde allt om trä och trämöbler hur man tar hand om dem. Det satt Mästarbrev på väggen och jag dåndamp pga mäktigt. Tänk att ha mästarbrev i ett hantverksyrke. Det är liksom Mr Miyagi and then some. Sån ska jag bli.

Här är fåtöljen jag håller på med. Den är jätteliten och från 40-talet och jag ska ge den all kärlek jag har.


Förra veckan beställde jag nytt tyg till den. Är så sjukt pepp på att klä den nu. Jag skiter i om det blir snett eller nybörjardåligt. Den är min. Min.

onsdag 8 oktober 2014

Ett.

Och idag fyller han 1 år och slutar vara bebis, bebisen. Hur fint och stort och lite sorgligt?! Vår bebisfarbror, liksom. Jag tröstäter resterna av den chokladmoussetårta jag i egenskap av enväldig moder beslutade att vi skulle fira med. Jag är ganska säker på att jag inte vill ha fler barn men samtidigt. Aldrig mera bebis? Really?
Han är hur som helst världens bästa 1-åring. Ett år. "Jag är ett". Tänk om han kunde säga det. Vad fint.


På min yngsta sons första födelsedag kommer en hälsning från förr.

Har ni också fått post från er själva idag? Jag blir helt mjuk när jag tänker på att någon initierade det här projektet för 20 år sen och sen också genomförde det hela. 1994 satt jag alltså tydligen i Postmuseets vattenfestivaltält och skrev brev till mitt framtida själv. Jag är där med min bästa vän Helena och Jonas, min första kille. Jag var ung och han var ännu yngre, vilket var en svårmanövrerad källa till nervositet hos hans föräldrar och jag var utan tvekan mer ihop än han. Det skriver jag inte i brevet, men minns tydligt, den där frustrationen. Iallafall. I skrivandets stund, i ett tält för 20 år sen, har vi tydligen sett fyrverkerierna kvällen innan och är på väg till Skeppsholmskyrkan där vi ska sälja biljetter och program till den årliga uppsättningen av Jesus Christ Superstar. Jag avslutar brevet eftersom han tjatar på mig att bli klar, lägger det i ett kuvert, slickar igen, kryssar i rutan som lovar att ingen ska läsa mitt brev och lämnar det där i Postmuseets förvar. Ingenting av det här minns jag. Eller jo, Helena, Jonas, musikalen men ingenting av brevet eller tältet. I 20 år har det sen legat i en låda någonstans, mer än halva mitt liv och idag kom det tillbaka.
Att det finns någon som genomfört det här gör att jag vill gråta en skvätt. Så himla fin värld ändå.


tisdag 7 oktober 2014

Fb?

Men Facebooks vara eller icke vara? Nu har jag velat i flera år om huruvida jag ska skita i det hela eller bara låta det vara.
Okej, på plussidan:
- Man har kontakt, eller åtminstone "kontakt" med folk man annars skulle tappa bort.
- Det är ett praktiskt kommunikationsverktyg.
- Jag läser intressanta artiklar/blogginlägg/texter som jag annars säkert skulle missa.
- Folk diskuterar saker. Stöter, blöter, höjer sin röst.
- Tidsfördriv.

På minussidan (och det här säger säkert mer om mig än någon annan):
- Jag stör mig otroligt mycket på folk.
- Jag stör mig så mycket på folk att jag tycker illa om folk jag egentligen tycker om.
- Folk diskuterar saker.
- Jag har missat ett antal födelsedagar som jag inte borde ha eftersom jag, helt ogrundat, börjat lita på att fb ska hålla reda på och påminna mig.
- Jag har missat ett antal inbjudningar som drunknat i det träsk av mer eller (oftast) mindre riktade inbjudningar man får.
- Folk använder uttryck som "inboxa mig".
- Facebook ser mig.
- Tidsslöseri.

Alltså, jag vet inte?

söndag 5 oktober 2014

Refurn.

Jakten på en liten fåtölj att klä om på kursen tog mig till Refurn. BÄSTA STÄLLET! Refurns vision handlar om att ge möbler fler än ett liv, att slå ett hål på slit-och-släng och ett slag för återanvändning. De tar emot möbler, såväl som räddar från återvinningsstationer och säljer vidare både i befintligt skick och/eller restaurerade av någon av deras möbeltapetserare/renoverare. Det finns butiker i Hammarby Sjöstad, Årsta, Solna och lagerbutiken på Stjärnhovs Säteri utanför Gnesta, där jag var idag. Dessutom kan man på hemsidan titta på hur mycket möbler som helst plus detta briljanta: boka för påseende utan köptvång, samt för billig peng få möbel i Stjärnhov körd till Stockholm, också utan köptvång.
Vi for iväg till Stjärnhov idag och det var ju helt magiskt. Om man kan tänka sig att lägga ner ett penseldrag eller så själv kan man i princip hitta vad som helst där, till helt okej pris. Mitt i säteriet, bland hästhagar och hölass öppnar sig lada efter lada med möbler. När man går genom gångarna av noga staplade stolar som folk gjort sig av med får man lätt en känsla av att ha någon slags skyldighet att se till att de får liksom... leva slut. Jag fick min fåtölj, i behov av omklädnad men stabil med ett resårhus som verkar må bra för 300 spänn. Däremot, hade jag vetat hur stor lagerbutiken var hade vi packat mackor och kaffetermos och planerat heldag bland hästar och pinnsoffor. Det blir till nästa gång.



torsdag 2 oktober 2014

Höstfint.

Hej. Nu är det höst och familjen har traditionsenligt sjunkit ner i ett mindre träsk av snor och halsont. Så vi är hemma mest, jag har färgkodat bokhyllorna i ett försök att få någon stil på ett ganska spretigt vardagsrum och har finkammat nätet efter något att ha på väggen och kommit fram till att jag nog gör alldeles bäst i att tapetsera eventuellt hela vårt hem med bilder av den här mannen: Kevin Russ aka ett geni.


Varsågoda för hösttips.

torsdag 25 september 2014

Men hallå?

Alltså, jag har inte läst på så sjukt länge. Det är helt tomt i läshjärnan, inget in inget ut. Trots att jag börjat på två svinbra böcker ("Sommarljus och sen kommer natten" av Jón Kalman Stefánsson (!) och "The Lost City of Z" av David Grann) som blir det bara inte av. Jag läser inte. Det kan vara di här barna, att när de väl somnat går min hjärna över i stand by läge och kan bara ta in flytande intellektuell föda, läs: rörlig bild. Och det är så otroligt tråkigt. Jag känner mig som att en tredjedel av min person är sjukskriven. Hade med mig en bok i helgen när jag var på spa med min svägerska (spa... mmm...), låg på en schäslong i badrock, mätt på frukt och te utan en enda tid i världen att passa och det enda mitt huvud kunde tänka sig att göra vara att ligga helt stilla och glo på grantopparna utanför fönstret. I flera timmar. I kid you not.
Hur gör man? Hur kommer man igång igen?

måndag 22 september 2014

Måndagstips.

Karin går som vanligt från klarhet till klarhet. Idag om attityd. "Rimlig attityd". Genialt.

http://www.karinskonstgrepp.se/2014/09/dalig-attityd.html

Berlin-baserade tatueraren Chaim Machlevs instagram dotstolines. OMFG. Jag måste åka till Berlin och tatuera mig lite, känner jag. Eller så kan vi tatuera A, det spelar inte så stor roll, bara det blir gjort.


Måndagsbergochdalbanan.

Här sitter jag i soffan och har pms och äter chokladsås med glass. Jag har varit skitsur nu på kvällen. Eller först var det okej för jag har varit på kurs och känt mig som värsta proffsiga hantverkaren hela dagen. Sen typ sjönk vår båt mitt i middagen och sen kom hösten och jag tvättade fler maskiner än jag orkade hänga och sen hängde det ytterkläder på en köksstol och plötsligt var jag sur. Och nu äter jag sås. Jag har sent om sider bett om ursäkt till de som är vakna, de andra får jag ta imorgon.

Men alltså, måndagar = kursdagar = favoritdagar! Idag var tredje tillfället och hittills har vi övat på att göra en stolsits på gammalt vis men idag blev jag klar med den och kunde börja på mitt första riktiga projekt! PEPPEN! Jag ska jobba med arvegods från pappa, den karmstol han hade vid sitt skrivbord hemma ända sen jag var liten. Älskar hela grejen. Taglet, verktygen, de konstiga orden.


  

söndag 21 september 2014

Det stora lilla barnet.

Bebisen är sjuk. Hur är det möjligt, tänker jag först tills jag inser att en mer relevant fråga är hur han lyckats inte vara sjuk typ någonsin med en storebror i förskolan under samma tak. Ijallafall. Skruttig och lite febrig och sover en massa. Tittar på en och knölar ihop ansiktet för att riktigt visa vilket skitliv det är just nu.
Bebisen fyller även 1 om tre veckor och slutar därmed att vara bebis. Är det verkligen okej? Tror inte. När Knappen var liten så längtade jag liksom hela tiden till att han skulle bli större, så att man kunde slappna av lite. Den här gången tog det bara ett par månader innan vi började fråga oss hur vi ska kunna leva utan en sån där som ålar runt, ömsom pratar med ömsom äter saker och asgarvar åt en ketchupflaskas blotta existens. Den här bebisen är så sju-hukt jäkla gullig. Och rolig. Och, förutom de första två, även tandlös vilket vi efter en del fundering insåg är anledningen till skruttigheten. Hur som. Har gillat att ha bebis igen mycket mer än jag väntade mig.

 Vart tog den här bebisen vägen?

fredag 19 september 2014

Gjiöra kullerrbyttalainen.

När det är dags att sova vill jag att vi ska läsa "Ska vi va?" av Pija Lindenbaum men Knappen insisterar på att läsa en sönderfallande, säkert flera hundra sidor lång Richard Scarry-bok på finska. När jag vägrar så lägger han sig brevid mig för att "läsa den själv". Så nu läser han. På "finska" som låter som en amerikan som pratar svengelska. Uttalar alla r som om han hade gröt i munnen och så.
Det är fantastiskt.

torsdag 18 september 2014

När börjar bebisar städa?

Kan eventuellt vara så att det yngsta barnet varit och rivit i bokhyllorna och att det legat ett mindre träsk av böcker, magasin och cd-skivor på golvet sen igår (eller förra veckan) men eftersom det mesta ligger under och bakom en fåtölj kan det ju också hända att man råkar inte orka se det. På ganska länge. Jag kanske borde ta tillfället i akt och som ett experiment se hur lång tid det tar innan 5-åringen börjar städa självmant.

Känns ju sådär.

Jag har färgat håret i den något velande färgen "Brown black". Den var mer black än brown skulle det visa sig. A har under kvällen frågat om det "känns bra" att färga håret, antagligen för att jag pratat om det ett tag, men har inte utvecklat sin kommentar mer än så. Osäkert hur jag ska tolka det.

Råkade döda en stor husspindel (varning, bildgoogling i länken) också. Det var inte meningen, den råkade hamna mellan glaset och golvet när jag skulle fånga och kasta ut den och blev dekapiterad. Nu har jag dåligt samvete eftersom jag var tvungen att jaga den och den hann liksom haja att det var trubbel på gång. Kan spindlar få dödsångest?

Alltså. Grym med eventuellt missklädsamt hår. Skön torsdagskombo där.

Hej då.

tisdag 16 september 2014

Sitt kvar i bilen, barn, mamma ska bara...

I morse när vi åkte till förskolan och det var tät dimma som lagt daggdroppar på varenda spindeltråd i hela skogen? Magiskt.