Film är bäst på (hemma)bio

När A har pratat om att han vill ha en ordentlig hemmabio med projektor och sånt så har jag lite slentrianmässigt sagt att ja, det är säkert schysst.
Little did I know.
Trots att det är A som är den stora filmälskaren så är det jag som framåt eftermiddagen de senaste dagarna börjar gnida händerna mot varandra och slänga ut små krokar.
-Älskling... film?
Alltså. Det är inte bara schysst. Det är så jävla schysst. Och då har vi inte ens fått duken än utan tittar på ett uppspänt lakan.
Igår såg vi den helt ofattbart dåliga "2012". Häromdagen den fina fina "En långvarig förlovning" och den myscharmiga "I love you, man". När vi fått duken är det dags för "2001" och "Wall-E" och all krigsfilm jag av någon anledning varit sugen på sjukt länge.
Hade det funnits i min storlek hade jag köpt ett fult Flashdance-linne på H&M idag.
I hereby surrender to the filmnörderi.

Favorit i repris

Det är inte första gången den här bilden är med. Men veckans Tisdagstema är husdjur och det här är det närmsta vi kommer. Det är också något av det bästa jag vet med att bo här.

På heder och samvete

så var det inte med flit. Men när jag klätt på oss igår upptäckte jag att vi såg ut så här:

Ett upplyst folk

Läser på Depeche Mode's turnéblogg:
"Stockholm's Globe Arena was by far one of the coolest architectural gigs we've seen on tour; it's the largest hemispherical building in the world. It's essentially the Epcot Center of rock and roll. For the Swedes, it's a solar representation of the sun."

Jag älskar den sista meningen. Äntligen exotisk! Jag vill dra på mig fleecetröjan och täckbrallan, springa upp på berget, lyfta snöskyffeln mot himlen och ropa "I am a Swede!"
Och det som jag bara trodde var världens största golfboll av akustisk härdsmälta är egentligen en avbild av solen! Från och med nu ska jag alltid göra någon typ av solhälsning när vi rullar ut på Nynäsvägen. Jag ska djupandas och mässa och pay tribute. I am a Swede, You are not a giant golfball but the Sun.

Dessutom tycker Depeche om den progressiva idén: "The guys loved the forward-thinking concept."

Jo tjena.

Nä. Här är min solar (!) representation of the sun:
Äntligen morgonsol i köket och Knappen upptäcker sin egen skugga.

Plums

En av min mammas vänner gav mig, helt oprovocerat, viktminskningstips på facebook idag.

...

Det var modigt.

Istappsdöden

Ska försöka smygfota ett hus nedanför backen idag. Hos dem tar sig istappsdöden outforskade propotioner.

Surdag med lördagsmiddag

När jag sitter i bilen på väg hem från ica som gud glömde och till och med är surare än när jag åkte hemifrån, då skickar A pepp-sms. "kom i rövdana buggsam/jag vill gråta på ensam lubbest/min hand är grumlig". Ja, ni kan ju gissa vad det är som händer här. Och då slår det mig; för en person med ohejdbar orddiarré så är ju T9 det förlovade landet!

...tänkte jag då...

eh... Hur som helst.
Hur avslutar man en dag då alla varit på dåligt humör, trötta och tjuriga?
Löjrom och oxfilé. Funkar skitbra!

Snorungen

Vår lilla hjälte går igenom sitt livs första förkylning. Snorig och med stora rödkantade ögon åker han runt på armen. Trött och glad. Imorgon ska han få ha pyjamas hela dagen. Han har aldrig varit finare.

Finns det liv finns det hopp

Min pappa har passerat 80 för ett par år sedan, så han lever ett liv därefter. Tar fortfarande hand om sig själv men lever ensam och har skaffat sig rutiner utifrån det. Tex att, sin intelligens och sitt intellekt till trots, varje dag läsa kvällstidningen Expressen pärm till pärm. Denna dagssyssla är tillräckligt viktig för att få ut honom på gatorna i ur och skur oavsett ryggont eller benstelhet eller vad det kan vara.
I vilken utsträckning han intar denna journalistik framgick, till den samlade familjens gapande förvåning, under en födelsedagsmiddag hos min bror. Lite löst diskuterar de samlade tonåringarna veckans Idol och ett namn på någon av Idolerna har kollektivt glömts bort. Det funderas runt bordet, ungar, bror, fru och andra församlade involveras, vad är det hon heter?
- Alice.
Hörs det från bortre änden av bordet.
Det blir tyst. Allas blickar vänds mot pappa/farfar/svärfar, som lyfter sitt vinglas. Det är som en filmscen. Bestick fastnar i luften. Samtal stannar av. Blixten står stilla.
- Alice. Det är en söt flicka!
Sådana är dem, dagens gubbar och gummor. Uppdaterade och inloggade.

Idag hittade jag något som gjorde mig glad. Pensionärerna knappar in. Hallå, hallå...
Seniorkurser i användandet av internet har jag hört om men det måste vara b-kursen, för i Hedvig Eleonora Kyrka kan man gå kurs i grundernas grund. Användandet av mobiltelefon.
Tänk att det finns folk som anordnar det här! Som bryr sig om att tekniken sprang ifrån våra seniorer någonstans strax efter mikrovågsugnens ankomst.


Min pappa borde gå. Han äger faktiskt en mobil. Den ligger i sin förpackning i handskfacket i hans bil. Han använder den exklusivt för ett enda tillfälle och det är när han ska till landet. När han kommer fram till bryggan plockar han upp sin telefon ur lådan, sätter på den genom att hålla in knappen med den röda luren på , så som han lärt sig (ingen pin), slår numret och sen grön lur. Så pratar han med den som ska hämta honom med båten och när de lagt på (röd lur) så stänger han av telefonen (röd lur, hålla in) och packar ner den i lådan igen och in i handskfacket.

För honom har nog senior-surfet passerat men om man har frågor kring valfritt världskrig, gamla Sovjet eller Idol så är det bara att höra av sig. På den fasta telefonen.

Ord som sitter fast

Läser att Magnus Tannergren ska på heldag om språkets betydelse för vår hälsa och vårt liv. Han säger: En dikt kan förändra ditt liv.

Det påminner mig om en språkupplevelse jag hade för ett par år sedan. Några meningar, en kort dikt som liksom sköt rakt in i kroppen, kilade in sig i hjärnan och har suttit som ett skruvstäd sen dess. Jag återkommer till den gång på gång. Den lockar, ler och lurar som en gåta. Får mig att känna och tänka. Och slutar aldrig att fascinera mig.

It's off in the distance
It came into the room
It's here in the circle

(Det fåniga är att den kommer ur den ganska dåliga filmen "In the cut" från 2003. Meg Ryan spelar en språkprofessor som samlar på ord och hamnar i en sexuell relation med en småskum polis spelad av Mark Ruffalo. Meg Ryan's karaktär läser den här dikten på ett tunnelbanetåg.)

Och när jag ändå är på't så passar jag på att tipsa om tre andra språkupplevelser:

• "Nedstörtad ängel" av PO Enquist
• "Dödssjukdomen" av Marguerite Duras
• "Aniara" av Harry Martinson

(A verkar ha haft någon typ av språkupplevelse då vi såg "Jägarna" häromdagen. Han har spritt Lennart Jähkel-repliker på norrländska omkring sig i dagarna tre.
Jag: Är du klar med frukosten?
A: De persooner som säger det här, de ljuuger, Bengtsson!)

Det var

när jag satte på mig mössan som jag insåg vad som höll på att hända.

Om bloggande och vilka ni är.

Först började jag blogga för att jag var nyfiken. För att jag hade skrivkramp. För att se om det kunde höras.
Sedan bloggade jag bara för att berätta något. Om min dag eller något jag tänkt på. Och för att jag åtminstone skrev något då.
Efter nästan ett år kom Knappen. Då var det mycket att tänka på. Mycket att formulera. För mig själv och inför andra kanske också. Det blev diskussion. Jag lärde mig saker. Om mig och annat.
Utanför Knappen blev Äpplet en väg undan kreativitetsdöden. En morot att fota varje dag, att låta små saker ta mycket plats. Att låta vår lilla värld göra ett avtryck någonstans. Kanske till och med hos någon.
När jag var liten hade jag alltid en låda och en bok. I lådan la jag saker som var fina. Bokmärken, kastanjer, miniparfymflaskor, sånt som jag kunde ta upp och väga i handen, lukta och känna på en stund. I boken skrev jag det som var fint eller det jag tänkte på eller behövde skriva.
Nu är bloggen min låda och min bok. Och det kan ju låta lagom speciellt i en värld där varendaste mänska har en blogg. Men det spelar ju ingen roll. Linda skriver att hennes blogg Volang är den klippbok hon aldrig kommer sig för att göra. Det är så fint.
Om jag ska vara helt ärlig så är Äpplet viktigare för mig än jag vågar erkänna.
Jag blir jätteglad för alla kommentarer och de diskussioner ni sätter igång. Jag lär mig av er och det ni skriver om, både här och hos er som bloggar själva.
För ett tag sen skaffade jag av nyfikenhet en besöksräknare. Den förvånade mig och gjorde mig ännu mer nyfiken. Igår passerade 87 personer här!
Så nu undrar jag ju: vilka är ni, allihopa?

Att åka hem

Veckans Tisdagstema är Liggande. Den här bilden steg till ytan ur byrålådan igår tillsammans med fönstret.


Det är en av de där sista dagarna på landet, när sommaren just tagit slut. Det händer alltid över en natt. Man vaknar en morgon och ljuset är annorlunda, luften annorlunda och då vet man att det är dags.
En dag går, eller två.
Man handlar inte, lagar det som finns. Tänker på att packa, drar på det. Har plötsligt strumpor på sig när man sover. Går över gräsmattan, ner mot stranden, vattnet är grått som stål. På bryggan ligger en av brors hundar och väntar. Man säger ingenting men det ligger i luften.

Sommarlängtan

I byrålådan hittar man påminnelser om att det finns en värld som inte är dränkt i snö.
Hoppas den visar sig snart igen, för nu är jag färdig med vintern.

Stor knappdag #2

Knappen har fått smaka mat idag. Potatis. Om man ska övertyga en alldeles ny person att riktig mat är grejen, när han har fått top notch bröstmjölk hela livet, då kunde man ju tänka sig att det finns smarrigare saker. Potatis. Världens tråkigaste mat.
Till en början verkade han inte helt övertygad. Det var med viss skepsis han snurrade runt purén i munnen. Sen bestämde han sig tydligen att det var helt okej. Även om han inte verkar helt säker på varför än.
Morgondagens inspirerande meny: Potatis.

Jag tyckte det var grymt.