fredag 29 augusti 2014

Nähäpp...

Såå trött. Den där att somna halv nio när man lägger ett barn. När kvällen, de där efterlängtade timmarna när ungarna somnat, bara rinner ut i sanden och blir ingenting. Jag blir lika besviken varje gång. Speciellt dagar som idag när kreativiteten och lusten legat och ryckt i mig hela dagen och jag liksom gått in och ut ur mitt rum tusen gånger, tittat på symaskinen, slagit på, slagit av, plockat bland tyger, flyttat en penna från en hylla till en annan bara för att få göra någonting och hela tiden tänkt att ikväll, åh vad jag ska suga musten ur den där dyrbara egentiden. Men när den kommer så orkar jag inte. Hela kroppen bara lägger ner, hjärnan stämplar ut och går hem. Så jag beställer lite grejer från nätet så att jag kan pyssla ihop den där lampan någon annan kväll, när jag inte somnar i soffan framför The Killing.

torsdag 28 augusti 2014

När jag odlar.

Jag har förmodligen inte ett grönt finger på min hand men vad jag trots det ändå har är två paprikaplantor, en chili och en muterad basilika i en pallkrage på altanen. Den ena paprikaplantan är enorm och producerar lika överdimensionerade paprikor. Men, och nu kommer den ödmjuka okunskapens ansikte fram, när får man skörda egentligen? Jag har vårdat och stirrat, vårdat och trugat den där plantan HELA sommaren och nu är sommaren i princip över och jag har ännu inte fått smaka den hemodlade succéns frukt! De bara hänger där, svullna och gröna och blir aldrig varken röda eller gula eller någon annan färg som skulle föreslå någon slags mognad. Ni får ursäkta en novis frustration men HUR LÄNGE SKA MAN VÄNTA EGENTLIGEN?! Avundsjukt ser jag på instagram hur folk hela sommaren gått ut i sina små köksodlingar och plockar ihop kvällens sallad med jordiga fingrar medan jag sitter i min solstol bakom mörka glasögon och får inte en sekunds bekräftelse av den där förbenade plantan, hur jag än blänger på den. Vad gäller den andra paprikaplantan så verkar den ha gett upp och förtvinar långsamt i den förstas arroganta skugga, berövad både sol, jord och utrymme.

I en annan krage har jag jordgubbar. Eller "jordgubbar". Jag har plantor som växt explosionsartat och slängt ut långa tentakler år höger och vänster som rotat sig alldeles av sig själva och vuxit upp till ännu fler exploderande plantor ungefär så som jag föreställer mig att utomjordingar förökar sig i någon drypande håla i rymden. Men inte en enda gubbe. Och nu visade det sig dessutom att den där inbrottstjuven som strök runt på altanen igår kväll och skrämde skiten ur mig som satt i soffan helt fredligt och tittade på The Killing, tydligen var ett hungrigt tjuvaktigt rådjur. Så nu har jag inte ens alienplantor längre.

Och så är det chilin. Som visserligen klämt fram någon typ av frukt, om än i vanlig ordning konstant omogen, men som inte är avlång och smal så som bilden visade och som jag hade tänkt, utan snarare som en liten, veckad paprika. Rund och bullig, som sådana där köttiga tomater man kan få långt ner i södra Europa. Det kan ju vara så att jag, helt omedvetet på slumpaktig väg, ympat fram en helt ny sorts chili som kommer att revolutionera hela grönsaksbranschen med sina kick ass egenskaper. Man vet ju aldrig, konstigare saker har ju hänt.


Kungen av arroganta paprikor.

onsdag 27 augusti 2014

Åka till stan.

Idag var jag på stan. Alltså, riktiga stan, den man måste åka t-bana till t-centralen för att komma till. Fast jag åkte bil, men iallafall. Det var så länge sen jag gick på Drottninggatan att jag kände mig helt storögd och turistig. Och ställd över allt folk. Vad gör alla människor hela dagarna om de har tid att shoppa kl halv 2 en onsdag, allihop? Jobbar ingen?
Iallafall så åt jag stekt strömming i Hötorgshallen (vad fint det har blivit där! mvh Sist på bollen) samtidigt som jag gungade vagnen med ena foten som ett annat storstadsföräldraproffs. Tyvärr fanns inte det jag åkte till stan för att köpa trots att Junior spelade rutinerad bebis och sov precis hela tiden och att vi betalade nästan 200 spänn i garageavgift.
Sen åkte vi tillbaka hem till korkeken. Vilken fin jäkla ek det är, känner jag.


Lite om att sy för barn.

Att sy kläder till barnen är roligt, smart och behöver inte vara särskilt komplicerat. Jag syr enkla saker till våra barn, de mer avancerade projekten behåller jag till mig själv av rent egoistiska skäl; jag vill inte se något jag lagt ner timmar på få sig brutala sandlåde-/leromgångar och slitas sönder på nolltid. Att däremot slänga ihop tröjor och mjukisar efter behov går fort och enkelt. Jag handlar nästan alltid tyg antingen på rea eller från stuvhögar så materialkostnaderna står i god relation till den tid plagget används innan det blir för litet/slits ut. Det finns tusen ställen att hitta mönster för barn, både på nätet och i fysisk form (tex Ottobre som har både gratismönster på hemsidan men framför allt säljer mönstertidningar. Ett annat tips är det här vahettere google.). Jag använder ganska ofta mönster ur den här boken:


Här finns grundmönster till de flesta typer av plagg och tanken är att man själv ska kunna utgå från grundmönstret för att sen utveckla till något eget. Inspiration får man dock leta efter på annat håll, "Mönster och konstruktioner..." är en helt färglös men mycket effektiv handbok som tillhandahåller precis vad man behöver rent tekniskt. Resten får man sköta själv.


Det här setet till Junior tog i effektiv tid, mellan blöjbyten och räddningsaktioner, kanske 1,5-2 timmar att få ihop. Skulle man eller vill man börja sy regelbundet kan jag dessutom högljutt och ivrigt rekommendera att investera i en overlockmaskin. Jag har en ganska enkel Singer-maskin som jag fick av min mamma förra julen, köpt på Hemtex för strax under 3000 kr och den har, både i tid och effektivitet, betalat sig flera gånger om redan! 


Något som jag skulle kunna och verkligen borde bli bättre på är dock att återanvända material som finns hemma redan. Saxa ur kläder som jag och A kasserar tex. När jag tänker på det så har jag ju en hel hög t-shirts som A tyckte sig vara klar med i någon låda. Återkommer om detta viktiga. 

tisdag 26 augusti 2014

Augusti-höst.

Den här hösten som håller på att hända? Lite sorgligt är det för att jag, sen vi flyttade från stan, faktiskt njuter av sommaren. Lite skönt är det för att jag älskar att få klä på mig mycket kläder. Kofta, kängor. Älskar kofta och kängor. Hösten är mysig och snygg. Jag trivs bäst med kläder på mig, jag trivs bäst när andra har kläder på sig också.

En annan grej är att det börjar. Om det är något som ska börja så börjar det ju ofta på hösten. Jag ska vara mammaledig förutom på måndagar för då ska jag gå på möbeltapetseringskurs! Alltså peppen! Jag har peppat hela sommaren genom att släpa hem grovsopor från allehanda grannar som tömt sina gamla stugor. Solstolar, pallar, brickor plus två 50-talsstolar och en öronlappsfåtölj som står i mammas förråd och väntar på att jag skaffat mig tillräckligt mycket skills. Jag ska bli så jävla bra på det här, jag känner det! Så här har jag instagrammat det hela.

Nu ska jag gå och skaffa mig en matsked tårta. Sa jag att det är vit prinsesstårta med chokladmoussebotten?




måndag 25 augusti 2014

När det fylls 5.

Alltså, vad fruktansvärt trött man blir av att ha barn som fyller år! Och då har vi inte ens haft kalas. Det hade vi förra året. Och förrförra. Och efter båda sa vi att det här gör vi ju inte om. Med håret på ända, svettiga pannor och begynnande magsår stod vi i det slagfält som är resultatet av ett 4-årskalas och insåg att ingen kunde egentligen säga ifall någon faktiskt haft roligt i den tornado av sockerstinna förskolebarn som på gränsen till hysteriskt dragit genom huset de senaste två timmarna.
Det jag kunde minnas var att en framförde klagomål över att det var fiskdamm och inte skattjakt, den radiostyrda bilen föll som en köttbit ner i en pöl pirayor, hur en spännande och alldeles nyöppnad present försvann i händerna på ett äldre barn medan Knappen längtansfullt väntade på sin tur och lite andra sådana där blodtryckshöjande utmaningar som kommer med barn.
Så vi bestämde att istället för kalas får barnet ifråga välja en aktivitet + en kompis och så gör vi det. Typ Grönan, djurpark, bio, såna grejer. Så Furuviksparken blev det. Vi var föga imponerade av parken som sagt men Knappen verkade nöjd fram tills att ovädret drog in, då hans rädsla för åskan tog över lite.

Dagen efter hade vi födelsedagslunch så att mormor och gudfar fick fira och på kvällen gick A och Knappen och såg Hammarby spela på ett fullsatt Tele2.
När alla till slut somnat låg jag i soffan och pös långsamt ihop som en av ballongerna i kristallkronan. Trots att man skiter i kalas är det som att springa ett maraton, de där födelsedagarna. Men en bra sak är att det nu, i en låda i kylskåpet, finns en ganska stor bit tårta kvar som jag skamlöst äter upp en långsam matsked i taget. Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.
Vänta. Jag säger det igen.

Vit prinsesstårta med chokladmoussebotten.

Uh-hu.

lördag 23 augusti 2014

Hej igen.

Nu tänker jag att sommaren måste vara slut eftersom jag funderar på att försöka blåsa lite liv i detta här bloggskrället. Det var 16 grader och någon slags sniken snålblåst när vi firade Knappens femte födelsedag på Furuviksparken idag. Furuviksparken som vi hört så himla gott om men som kändes rätt... mjäh? Sjukt fina rabatter och schimpanserna verkade ha det helt okej men tivolit var dyrt och rätt rackigt, alla inomhusattraktioner i djurparken luktade så illa att till och med födelsedagsbarnet flydde och vi tackade för oss när den här sommarens fyrtioelfte åsk- och skyfallsoväder drog in söderifrån. Då åkte vi till Uppsala och åt glass istället.