Föräldraledig.

Nu börjar den. Den där stadiga förminskningen av ens värld som en föräldraledighet så lätt för med sig. Denna företeelse kan ta sig uttryck på flera sätt. Exempel:

- Under förmiddagen föds ofta en luddig impuls att "göra något". Detta resulterar allt som oftast att jag drar runt barnvagnen i någon typ av galleria och "uträttar ärenden" eller skaffar saker jag eller någon i min familj "behöver".
- Efter nyss nämnda aktivitet kan jag enkelt tillbringa en hel eftermiddag (eller bevisligen flera) med att fundera på och nästan uppröras över varför klädkedjan Zara, som jag älskar att hata och hatar att älska, den här säsongen absolut vill förvandla hela sin målgrupp till små pensionärer. (Hatar pga usel service och dålig stämning, älskar pga har hittat flera av mina mest bisarra plagg där tex zebrablusen som alltså inte var zebrarandig utan full av små zebror.) Det är ett under att inte ingången blockerades av ett berg av kunder som kollapsat av beige/marinblåchock.
- När jag nyss skulle fixa en kaffe kom jag skräckslaget på mig själv att under bråkdelen av en sekund välja kaffekopp efter hur snygg den skulle vara att instagramma. Mår nu lätt illa över mig själv och hinkar det där kaffet i den fulaste koppen jag kunde hitta (en fruktansvärd tingest med Andy Warhols Monroe-porträtt på som jag haft sedan jag flyttade hemifrån och tyckte att den utstrålade någon slags cool kulturmedvetenhet som jag gärna ville förknippas med).

Iallafall. Det ska bli spännande att se vart denna högintellektuella tillvaro tar vägen. Det blir väl annat när bebis blir lite större och vill annat än bara äta/sova. Borde kanske gräva fram kameran och återuppta Projekt: En om dan från förra mammaledigheten. Jag vill ju helst inte bli hjärndöd någon gång det närmsta året.

Hej 2013.

De senaste tre åren har jag runt nyår köpt ett smycke som iallafall i teorin fungerat som en illustration till hur jag önskar att det nya året ska bli. Förra året var det en ugglemedalj som skulle göra mig lugn och klok, året innan ett halsband med en gammal cykel på; lekfull, nostalgisk. Jag vet inte om något av det där faktiskt omsattes i praktiken. Nostalgisk kanske, eftersom vi rev ett hus jag vuxit upp i.

December försvann i något slags sjukdomstöcken. Knappen var hemma halva månaden och sen jag i bihåleinflammation och kanske en liten, liten lunginflammation, det visste man inte så noga, sa doktorn. Och när inte vi var slagna så var det A som låg nerbäddad.
Julen var lugn och vit och fin. Jag slutade röka. Jo, jag rökte förr och skämdes som en hund för det.

Och nu börjar det på nytt igen och bladen är oskrivna och allt det där. Och jag är skitskraj och alla gamla osäkerheter kommer som sega maskrosbarn upp ur marken och vi pratar och pratar, jag och A, om mig och mitt och mig och mitt och jag har sällan varit så trött på mig själv som just nu. Så jag ska blunda och hoppa nu. (alltså, inte så). A sammanfattade det hela igår med en oslagbar imitation av Yoda: "Do or do not. There is no try."

Så istället för ett smycke som lovar mycket men inte gör ett piss så blir det lite mer raka besked. Signerad Klara Wiksten:

För jag vill faktisk inte sitta på ett ålderdomshem om 50 år och tänka att det var ju synd att jag var så feg jämt. Så, nu kör vi.
Just do.

Reality check for a moment.

Satt i frisörstolen idag och pratade livet med vår frisör (japp, vi har samma). Om pressen att det man gör i livet, det man jobbar med ska vara något man älskar. Att det ska vara RÄTT, att det ska vara utvecklande helst också på ett privat plan, att man som människa ska växa också genom sitt yrke, nå någon slags harmoni i både arbets- och privatliv som liksom ska spilla över i varandra och skapa den där lugna, på alla vis lyckliga människan som mår bra och älskar varenda dag av ett liv där gnäll över diskmaskinen, om den så är på kontoret eller hemma, mest är småcharmig kuriosa i en annars balanserad vardag.

När man tänker på det så här är det nästan absurt, finns den människan ens?
Men pressen, eller paniken över att det ska bli just så där rätt är högst verklig. Min frisör har den. Jag har den. 33 år och frågar mig fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor och ju äldre jag blir desto mer laddad blir frågan. Ska jag plugga nu är det andra bullar än när jag var 20 och det fanns en eon av tid att testa saker. Jag gjorde det då och nej, jag blev varken fotograf, filmskapare eller skådespelare. Det var fint, jag var ung och grön och hade dispens.
Men nu tickar klockan med betydligt högre volym, det börjar bli dags om det ska bli över huvud taget. Så om jag skulle sätta mig i en skolbänk igen, låta 3 år till gå och vara närmre 40 än 30 när jag är klar, då måste det väl banne mig bli rätt. Vad har jag lärt mig under dessa 33 år om jag inte lärt mig så mycket om mig själv som vad jag vill?
Tja, jag har lärt mig att jag inte vill bli filmare eller skådis. Men sen då? Jag är inte säker. Paniken i det, att inte veta. Och då har vi inte ens berört frågan om att våga.

Det är just i det ögonblicket min frisör säger: "Men du måste komma ihåg att tänka i ett större perspektiv. Vi lever på en planet i rymden, liksom."
Vi lever på en planet i rymden. För en sekund svindlar det till och ingenting jag kan komma på i det här ibland förvirrande och flyktiga livet kan komma ens i närheten av att vara lika absurt som det.
Vi skrattar och när vi slutat skratta fnittrar och kluckar vi en stund till och allting får vara dumt, futtigt och irrelevant ett litet tag. Sen börjar det om igen, för vi är människor också, vi som bor här i rymden.

Men jag ska tänka på det lite mer ibland, när det snurrar lite väl i huvudet av framtidspanik.
Vi lever på en planet i rymden, liksom.

 klicka för bildkälla

Leka, äta, vila. Bra så.

 

När tiden kom ikapp.

Imorse vaknade jag mitt i en déjà vu. Knappen hade, samtidigt som han mässade "Mamma gå upp, mamma gå upp!", lyckats få liv i en klocka jag trodde var för evigt död. Den stod där på byrån och tickade på ett högst farmorsaktigt sätt. Det här har hänt mig förut för många år sen och då skrev jag en liten text om det.
När jag kom hem idag tickade klockan på byrån. Mamma måste ha dragit upp den när hon var på besök, ljudet slet i den vanliga tystnaden och följde mig runt i lägenheten. Ingenting var sig likt med det där tickandet i bakgrunden. Väggarna mörknade, möblerna dammade igen och i tidningskorgen började pappret gulna. Över fönstren la sig stadssmutsen som en grå hinna, sipprade in vid karmarna och slog ut som svarta solfjädrar över väggen. I köket torkade en packning ihop och kranen började droppa. Jag tänkte att det var typiskt henne att dra upp klockan på det där viset.

Döden, liksom tiden, visar sig vara relativ.

32 år... När jämnar det ut sig egentligen?

Ringa ditten: check!
Ringa datten: check!
Ta beslut: check!
Fundera på livet: check!
Ha kris: check!
Vara pepp: check!
Ha självförtroendedipp: check!
Vara ambivalent: check!
Ta tag: check!
På djupt vatten: check!

32.

Och så går en födelsedag igen och till mitt lilla lilla kalas kommer de allra finaste och det är varmt och mjukt och varenda sekund tänker jag vi måste ses oftare, jag tycker så mycket om er och barnen har plötsligt blivit så stora att de leker tillsammans vid sidan av och deras små röster är där hela tiden och de vill inte äta så mycket mat men lutar sig över bordet och frågar försiktigt när det där goda kommer och det goda kommer med spring i benen och kladdiga munnar och i paketet från min bästis ligger det som jag fingrat på i affären utan att hon visste om det och sen börjar kvällen lida och de små ska sova och då kommer andra vänner jag inte sett på länge och saknat och en stund sitter vi ner och pratar stora saker, upptäcker alldeles nya sidor hos varandra trots att vi känt varandra jämt och jag tänker vi måste ses oftare, jag tycker så mycket om er och barnet sover nu och det blir lugnt och stilla och vi pratar om kärlek och ångest och gudstro och relationer och sånt som finns i hjärtetrakten och så är kvällen slut och det är tyst och bara jag och diskmaskinen som susar och det låter nästan som vågor och nu ska jag släcka de sista ljusen runt snittblommorna på bordet och lägga mig mellan den stora och den lilla i sängen, de som redan sover som djurungar.

Hösten mat tog över våra liv.

Min bror kommenterade här att vårt liv verkar kretsa kring mat just nu. En uppmärksam iakttagelse. A's kretsar kring att laga. Mitt kring att äta. Och precis som bror så klokt gissar så är det inte mer än välförtjänt när man trots allt fortfarande inte är SÅ många år från de eviga spagetti-tomatsåsernas tid. *hävdar min ungdom*

Dagens höjdpunkt på jobbet var när jag blev tvungen att hänvisa en kund till en annan butik men som hon ledigt kunde tänka sig att åka vidare till eftersom hon blivit så otroligt glad när jag, helt omedvetet, råkade använda uttrycket "full kastrull". Så ni ser, mat förnöjer och förhöjer.

Hemmagjord pasta med ostsås på parmesan, mozzarella, cheddar och en massa färska örter med broccoli och vitlöksbröd. Rätten ser ut som att den skulle kunna heta Greta. Rediga Greta.
Filodegspaj fylld med spenat, feta och pinjenötter. Cayennepeppar och rosmarin. Det var chili i salladen. Sanning.
Bomben. Choklad- och kafferullad vaniljglass med vispad grädde och chokladsås. I gryta. Rätt ska vara rätt.
Ungefär nu står det väl ganska klart varför det är A som står för matbloggandet och inte jag.
Jag - sjukt mallig och mätt.

Nu lägger vi ner för idag tycker jag.

Jag blir trött när jag inte förstår världen. Två saker med världen jag inte förstod som ikväll fick plats inom loppet av 5 minuter:
- På parkeringsplatsen utanför ica sitter en typ 6-åring och väntar i en bil. Han öppnar dörren, lutar sig ut, skriker "Barbro Lindgren!" och smäller igen dörren igen. 4 gånger.
- På parkeringsplatsen hemma tappar jag ut en hel äggkartong på marken. I slow motion naturligtvis. Två av äggen ligger fortfarande kvar, spruckna, under bilen. Resten har jag medelst servietter, keps och hand skopat upp i en gammal McD-påse jag hittade i baksätet och slängt.
Nu är den här veckan slut. Phew.

Köpa in köpa ut.

Idag ska jag köpa saker.
Den här kjolen tex.
Och "Winter's bone" av Daniel Woodrell
och "The hunger games" av Suzanne Collins.
Jag frossar i höst och blir köpgalen. Men vad ska jag göra, jag har ju väntat på det här hela året. Är det någon gång Äpplet skulle riskera att trilla dit på modebloggande så är det nu. Men det blir inget med det. Jag har ju projekt ingen-tv-(nästan) och ska läsa massa böcker och bli smart. (eftersom man inte kan vara modeintresserad och smart samtidigt, har jag hört.)

oktober 2010.

Hopp i tonårshyllan.

Boven i mitt drama är tv'n. Om den står på i början av kvällen så är det kört. Så eftersom jag slackar efter i min läsning så har jag sjösatt projekt ingen-tv-(nästan). Än så länge går det ganska bra. Har lyckats läsa ut Jenny Jägerfelds "Här ligger jag och blöder" äntligen och det var ett mycket bra initiativ. Tack Linn! Jag håller med dig om att den var en välkomponerad blandning av Sanne Näslings "Kapitulera omedelbart eller dö"s kvickhet och nattsvarta syrlighet och en något mer realistisk tonårsangst.
Hade tänkt läsa Martin Jerns "Affektion" men 20 sidor in känner jag att det får räcka med trasiga tonåringar ett tag.
Apropå Jern. När jag var 14 fick jag en dikt publicerad på Idag-sidan i DN. Samma dag publicerades också en dikt av en Martin Jern. I sin korta presentation skrev han att han var ung, ville göra film, skriva böcker, göra skillnad, med sådan övertygelse och framtidstro att jag klippte ut det hela och satte upp det på min anslagstavla där det satt i flera år sen. Då och då gled jag med blicken över klippet och undrade om han hade fått göra allt det där som han med sådan självklarhet väntade sig av livet.
2004 hade filmen "Fjorton suger" premiär och då dök hans namn upp igen. Jag kände igen det på ett ögonblick och någonting varmt gick genom kroppen. Han fick göra sin film. Ett par år senare började jag jobba i bokhandeln och där stod den: "Så värt" av Martin Jern. Han fick skriva sin bok.
Två böcker har det blivit, flera filmer både som regissör, producent med eget bolag och manusförfattare. Jag har inte sett en enda och nu lägger jag alltså ifrån mig "Affektion" oläst så länge men den där svartvita bilden på en tonårig Martin Jern full av tillförsikt, urklippt ur en DN på ett flickrum i början av 90-talet, den kommer jag säkert alltid ha kvar. Som ett litet välbehövligt bevis på att allt är möjligt. Bara man vill och vågar.

Varför ordnar vi aldrig såna här saker?

De här står på byrån vid sängen. En har stannat och två går fel. Vet ni hur lång tid det tar, när man vaknar med gröt i huvudet i ottan, att räkna ut hur mycket klockan egentligen är? Jättelång tid. Jag borde kolla upp vilken tid solen går upp nu för tiden. Det skulle vara en effektivare tidsmarkör.

Ny tid.

Ni vet när man jobbat hårt, är trött, färdig och vill helst sätta sig ner i soffan och låta allting vara och det där sötsuget smyger sig på och man tänker att är det någon gång jag förtjänat det så är det ta mig fan nu och när man strax därefter kommer på sig själv med att hetsäta den där hembakta chokladkakan rakt ur påsen framför en öppen kylskåpsdörr. Där är jag nu.
Vi är på plats nu, om än fortfarande i röra och lådor och med högar av skräp lämnade efter oss i huset, och det känns bra. Lägenheten är fin, vi trivs säger vi till varandra, A lagar carbonara till oss innan han åker iväg för att hämta nästa lass grejer och när jag står där, matt, med chokladkladdiga händer och kylskåpskyla i ansiktet så vänder jag mig om och utanför fönstret ser jag:
Det kommer bli solnedgång av det här, tänker jag. En vacker, rosa himmel utanför oss. Det blir bra, allting. Så känns det då. Det kommer bli så bra.

Våra barns drömmar.

När jag gick i gymnasiet under det sena 90-talet hade min bästa kompis Helenes föräldrar en alldeles ny isblå Volvo V70. Jag tyckte det var den snyggaste bilen som fanns. Stor, glänsande och sval som en mintkaramell. En sån bil skulle jag ha.

När vi för något år sen skulle köpa ny, stor bil provkörde vi allt. Jag menar alles. Tutto.
Volvo lämnade vi till sist, det var alldeles för tråkigt och förutsägbart. Familjebilarnas familjebil, kom igen...
Men efter veckor av fruktlösa provkörningar, släntrade vi modlösa iväg till en Volvo-handlare. Det var sista halmstrået, som vi redan från början misstänkte skulle kännas både tuggat och idisslat. Barnvillavolvo du måste skämta, stod det innanför våra ögonlock när vi blinkade. Vi satte oss i bilen, svängde ut från parkeringen och en märklig, spänd tystnad la sig mellan oss. Efter några minuter kom det vi båda tänkte: Det här är varför folk köper Volvo.
Så det blev den. Den är svart, ser ut som en civilpolisbil och heter James.

När vi fick James sa min mamma "Nu fick du din Volvo." Först förstod jag inte vad hon menade men sen slog det mig; min gamla dröm. Och det där var så fint för det sa mig något om föräldraskap. Kanske är det också en del av vårt jobb som föräldrar, eller snarare ett privilegium gentemot våra barn. Att få vara dem som lyssnar till, håller reda på och arkiverar våra barns drömmar. Och de vi kan uppfylla förverkligar vi och de andra, de samlar vi ihop, förvarar i hjärtat och ger tillbaka när det är dags.

Att fortsätta men ändå börja om.

Långsamt närmar det sig, bygget. Det nya, alldeles egna. Ingenting av det gamla kommer finnas kvar. Inte ens Smekmånaden; gästhuset. Det var vår första projekt efter att vi flyttade hit. Vi la ner själ och hjärta i att renovera. Målade, tapetserade, slipade golv och i varje andetag genom arbetet målade, tapetserade och slipade vi fram det hem och liv vi skulle ha på den här platsen. Vädrade ut det gamla, andades in det nya i nytvättade lakan.
Efter en tid blev Smekmånaden nedgraderad till förråd men då hade vi hunnit ta oss hela vägen in i stora huset, målat, tapetserat och slipat där med.
Smekmånaden, som gått under fler namn genom åren, stod här redan när mina föräldrar byggde för 30 år sen, det finns bebisbilder på mig när jag badar i en balja i den diskho som fanns då. Runt det lilla bordet utanför har släktingar och vänner ätit sommarfrukostar genom hela min barndom.

Allting tar slut. Och allting har en början. När Smekmånadens dagar snart är slut börjar något som är bara, bara vårt. Som vi planerat i över två år redan. Först var det bitterljuvt men nu finns bara längtan kvar.

Att vara närvarande i det fina och att tänka på det svåra.

Kom precis på mig själv med att fantisera om när Knappen är stor och kanske kommer hem med en tjej/fru/kille/make och kanske ska/har skaffat barn. Den där svär dottern/sonen som man förhoppningsvis tycker om och så den nya lilla som jag får vara farmor åt. Vad fint det ska bli, om det blir så.

Kanske är det ett uttryck för desperat hopp i den här upp och nervända världen som belägrat oss de senaste dagarna? Hur många sådana här saker kommer man ha att minnas när man blir gammal; diskobranden i Göteborg, 11 september, tsunamin, Norge?
Jag har svårt att förhålla mig till Äpplet såna här dagar. Jag vill skriva om fina och små saker i vardagen men det är så outsägligt svårt när det är så här.

Den godtrogna.

Min mamma är den supportande typen. Hon har köpt demos av alla band mina kompisar haft genom alla tider, finns det någon som tryckt upp en egen liten bok och säljer ur garderoben så är hon den första att köpa. Hon har alltid haft kompispris för att göra bokföringen för allehanda små enskilda firmor vänner och bekanta haft. Och det är världens finaste egenskap.

Utan att komplimera mig själv för mycket så har jag ärvt den där lusten att supporta lite om jag kan. På gott och ont visar det sig. Via Burdastyle.com, det där himla bra sy-communityt jag är med i, hittade jag en tjej i Amerikat som för att betala sin skolgång syr lite på beställning. Efter att hon lagt upp ett helt sjukt fint linne där så beställde jag ett. Det var inte h&m-priser direkt men efter att själv ha stickat och sålt raggsockor så vet jag att även den magraste timpenning lätt blir för dyr om man ser till handarbetets riktiga värde.
Dessutom var ju transaktionen privat och inte via faktura vilket betydde en ren överföring av pengar och ett visst mått av förtroende från båda parter.

När jag söker i min inkorg hittar jag 51 mail fram och tillbaka mellan oss angående det här linnet. Det är storlekar hit och betalning för arbetet dit och portot hit och förseningar, ursäkter och tjat dit, varav det allra första skickades i april. I förra veckan mailade jag och sa att jag börjar få en ganska otrevlig känsla av att det där linnet aldrig kommer att dyka upp. Fick snabbt ett svar om att det just läggs på lådan, dessvärre inte alldeles färdigställt och så ännu en evighetslång bortförklaring om varför. Jag lyckades få en något snål kompensation för det. Hur snål skulle det visa sig när paketet dök upp idag.

Jag vill tro gott om folk, jag vill tro att de har lite förnuft och känsla för vad de tar betalt för. Och hur trevlig denna damen än har varit under de här 3 månaderna av evigt mailande så kan jag inte för mitt liv förstå hur hon har värdesatt sitt arbete. Det är snett och vint, oavslutat med råa kanter, shavigt skarvat och av strykning missfärgat tyg. Sömmarna är ojämna och fula av för hård trådspänning i maskinen, det hela är slarvigt, ihopslängt och ofärdigt på ett sätt som skulle göra mig generad om jag gjort det själv.

Men vad kan jag göra? Jag får bita i det sura äpplet eftersom jag villigt, för att inte säga entusiastiskt köpt en gris i en säck. Och förmodligen har jag varit både naiv och dum men ändå. Nu sitter jag här med ett mer eller mindre oanvändbart plagg och vet ni vad? Hellre det än att gå genom livet misstänksam och på min vakt.

Maratoninlägg om ett dygn i finland.

Vi åker till finland, jag och mamma, för att begrava min morfar. Värtahamnen är dieseltung som alltid och båtens slit kan inte målas över med glada färger och blommor.

Den luktar illa, illa dolt under illa fungerande luktspray och kemikalier. Det är gammal fylla, gammalt piss, gammalt groll ända in i heltäckningsmattorna.

Och soldäck klockan 22 en torsdag är trots solnedgång en ganska fattig och ensam plats.

När jag går upp och ner för de oändliga trapporna, till våning efter våning av samma panel, samma skramlande spelmaskiner, samma trötta biffstek tänker jag att hela den här båten är fattig och ensam.

Det slår mig att trots att den är ett sätt att resa så är den här båten på många sätt en direkt motpol till en flygplats. Flygplatsens anonymitet, nästan rotlöshet, flyktighet, med drömmarna, fartvinden, förväntningarna som fyller hela byggnaden. Och så den här båten. Som aldrig någonsin byter skepnad, som aldrig överraskar, som stått på samma ställe och stampat så länge jag kan minnas.

Men den tar oss fram. Tidigt på morgonen kommer vi fram till det landställe som var mina morföräldrars - vårt, men nu har blivit min morbrors - hans.

Ingen är hemma men vi sätter oss på stockar och stenar som om det fortfarande var vårt en stund.

På bryggan vid vilken den här båten ligger, satt jag en gång när jag var 12 och spelade en barnmelodi på en panflöjt av plast. Efter en stund kom ett svar ekande över ån, någon började vissla samma melodi, en annan fyllde i och sedan en tredje och långt långt borta kunde jag urskilja några människor i en båt vid strandkanten. När de tystnade spelade jag igen. När jag tog flöjten från munnen började de vissla sitt svar. Jag glömmer aldrig det här, minns jag att jag tänkte när ögonblicket var slut.

Husvagnen står kvar under granen. Den morbror bor i medan han snickrar och snickrar på huset som nu är hans.

Vi åker till en kyrkogård, en välskött vacker kyrkogård som inga bilder gör rättvisa.

Men med ett kyrktorn värdig vilken industristad som helst.

På den allmänna toalettens element hänger en galge. Lampan fungerar inte och vi står vakt utanför dörren.

Min mormor har flyttat till ett ålderdomshem nu. Deras lägenhet står där bara, i väntan på något som någon ska orka ta itu med. Dit åker vi och lagar en spartansk middag.

Alla saker man har. Vad ska hända med dem sen? När ska de reduceras till bara saker?

Det är som ett museum.

Jag sitter här nu och lyssnar på grannarna som pratar och kissar rakt ner i toalettstolen. Klockorna tickar och slår, tickar och slår.

Pratar med A över skype och tänker att det omöjligt kan vara samma värld.

Vi hälsade på mormor idag. Gammal, är hon. Inte alltid riktigt på banan. Hon är klar och sedan inte. Men vi kunde skratta. Hon la sig långsamt på sängen och berättade om de där sköterskorna som kom in och ville att hon skulle ligga så här och sedan lyfta upp benen så här, och så visade hon och lyfte båda sina 93-åriga ben nästan rakt upp i luften. Va? Hålla på och lyfta benen, det kunde hon väl! Men inte tänkte hon visa det för dem heller!

Det är en bitterljuv resa. Väckarklockan ringde 5.30 imorse, jag är trött. Imorgon är det begravning.

2010. Trots allt.

Jag ville ju så gärna summera året, som sagt. Men det blev övermäktigt, evighetslångt och ganska förvirrat. Och ändå ligger den där påsknytar-viljan där och... vill. Hos Östfrontens ms Stiffneck hittar jag en överkomlig sammanfattning som jag stjäl för att få lite ro i kroppen inför 2011.
Så, with no further due; 2010:

Årets bedrift: Slutuppgiften på Grafisk design-kursen. Ett litet steg för formgivning, ett stort för Sofia.

Årets bittra: Husets akilles-häl avloppet. När det frös igen helt och hållet i mars och A låg utslagen i vinterkräkan, då bet vi sönder knogarna för att inte explodera.

Årets bästa semester: Veckan på finska landsbygden. Bastu, grillad mat, tår i sanden och kortspel på glasverandan. Och Tori Amos.


Årets nytillskott: Symaskin och pepp. Handarbetspepp över huvud taget. Nya bilen James.


Årets förlust: Pappa. Och gamla vännen Peder.

Årets vuxenpoäng: Om det är vuxenpoäng eller inte vet jag inte men en sak är att mina födelsedagsfiranden krympt avsevärt de senaste två åren. Från att vara trånga, syrefattiga men trevliga tillställningar där folk som jag nästan aldrig träffar annars dyker upp av gammal tradition till att bli små, intima middagar med de finaste närmaste. De två senaste är de finaste födelsedagarna jag haft.

Årets fysiska förändring: Den långsamma återgången till pre-graviditetskroppen. Tog längre tid än jag trott och så jul på det. Två steg fram, ett tillbaka.


Årets nya kändisförälskelse: Ett tag var det Jason Schwartzman. Nu är det Comhem-Judit.

Årets mest gåshudsframkallande låt:



Årets läsupplevelse: "Boktjuven" av Markus Zusak. "Vi, de drunknade" av Carsten Jensen. Omlästa Tove Jansson-böcker.

Årets fest: Knappens allra första kalas.


Det har varit ett bra år. Tungt ibland, sorg som kommer ta tid och följa oss in i nästa år som en skugga. Men jag har överträffat mig själv, vågat nytt, vågat prova och visa. Det jag behöver för 2011 är kraft, motivation och mod att fortsätta så.

2010

Jag vill så gärna summera året. Kanske ha en bild för varje månad, en liten rad. Januari: Skrotade mest runt inne i rosa pyjamas. Maj: Drack kaffe med vänner i vårsolen på altanen. Pappa gick bort i samma ögonblick och vi visste ingenting. September: Jag letade framtidsplan och hittade kanske något. November: Fina vännen också borta, mycket i hjärtat och bröstet då. December: försvann i snö.
Jag letar bilder men mängden att välja ur är överväldigande, det går inte.
Men jag hittar en. Så oansenlig och ändå full av det ljus och lugn jag önskar att nästa år ska bestå av. Jag vill vakna in i den här bilden varje morgon.

Jag tog den sent förra vintern i ett försök att påminna mig själv om att det fanns fina saker också här, inte bara frusna avlopp, vattenskador och ett hus som långsamt verkade falla ihop omkring oss. Och nu tittar jag på den igen och tänker att låt nästa år kännas så här. Låt alla må bra och låt dem somna och vakna lugnt.

Gott nytt år.