När tiden kom ikapp.

Imorse vaknade jag mitt i en déjà vu. Knappen hade, samtidigt som han mässade "Mamma gå upp, mamma gå upp!", lyckats få liv i en klocka jag trodde var för evigt död. Den stod där på byrån och tickade på ett högst farmorsaktigt sätt. Det här har hänt mig förut för många år sen och då skrev jag en liten text om det.
När jag kom hem idag tickade klockan på byrån. Mamma måste ha dragit upp den när hon var på besök, ljudet slet i den vanliga tystnaden och följde mig runt i lägenheten. Ingenting var sig likt med det där tickandet i bakgrunden. Väggarna mörknade, möblerna dammade igen och i tidningskorgen började pappret gulna. Över fönstren la sig stadssmutsen som en grå hinna, sipprade in vid karmarna och slog ut som svarta solfjädrar över väggen. I köket torkade en packning ihop och kranen började droppa. Jag tänkte att det var typiskt henne att dra upp klockan på det där viset.

Döden, liksom tiden, visar sig vara relativ.