Min granne skrev i morse på fb att fyra av sex familjemedlemmar blivit magsjuka under natten. Nu på eftermiddagen har den femte tydligen också dukat under. Nu är det bara hon kvar. Vilken jävla skräck. Att vara helt omringad och veta att om hon klarar sig ur det här frisk så kommer den bedriften troligtvis utgöra världens åttonde underverk.
Min relation till magsjuka, och framför allt vinterkräkan, har varit minst sagt ansträngd. För ett antal år sen var den närmast att betrakta som en fobi, då jag konsekvent undvek att gå ut i onödan (alltså, inte "ut" som i "krogen", utan "ut" som i "utanför lägenheten") och om jag var tvungen, vilket man ju lätt blir om man bor ensam, jobbar/pluggar och eventuellt måste äta ibland, så gjorde jag det jag var tvungen till så snabbt som möjligt och stel som en stålfjäder. Det där var för jobbigt att hålla på med tillslut och efter ett par vintrar så där bestämde jag mig för att försöka slappna av lite. Det hela hjälptes av att jag började fundera på när jag själv egentligen varit magsjuk i livet och kom fram till att de kräksjukor jag haft var antingen matförgiftning eller någon slags influensa som gjorde att jag inte kunde stå upp utan att spy, på typ 90-talet. Och så hade jag ju hört också att 25% av befolkningen är immun mot vinterkräkan så jag bestämde mig snabbt för att jag var en av dem. Den övertygelsen tillsammans med en hel del handsprit har funkat hittills knack knack ta i trä.
Men då har jag aldrig heller haft fyra spysjuka barn att ta hand om på en och samma gång. Respekt till den som klarar det.
3 kommentarer:
Vi hade glöggfest på frilanskontoret nyligen och när en kollega några timmar innan festen mailade oss andra att hennes son var magsjuk, men att hon själv skulle komma, valde en annan kollega att gå hem i ren och skär panik. Missa hela festen. Det kändes väldigt förståeligt och väldigt paranoidt på samma gång :)
Johanna: För 6 år sen hade jag nog också gått hem, fast med någon bortförklaring. Att mamman där ens kom hade jag tagit som ytterligare ett bevis på att ingen plats är säker.
Idag hade jag nog bara vart noga med handspriten, och så undviker jag att stoppa fingrarna i munnen när jag inte är hemma.
Tycker i ju för sig fortfarande att om man har magsjukan hemma, bör man fundera en gång till på att gå på fest.
Det jag var rädd för var ijuförsig inte ATT spy utan att vinterkräkan ofta börjar så plötsligt. Skräcken var/är att inte hinna hem. Uuääh.
RESPEKT var ordet, herregud.
Vi har TA-I-TRÄ aldrig kräksjuka. Med aldrig menar jag att pojkarna har kräkts sammanlagt tre (!) gånger i sina liv.
Däremot kan vi spendera ett par dagar per år med att vara "skumma i magen".
Men det är på något sätt otroligt mycket lättare att hantera!
Handsprit FTW.
Skicka en kommentar