söndag 31 juli 2011

The Passage?

Igår eftermiddag: 50 sidor in i "The Passage" och jag tänker: mycket, mycket bra idé. Vi är på barnbadet och släntrar efter Knappen i vattenbrynet medan jag ivrigt redovisar boken för A som ler uppmuntrande men jag fattar ju att det här är nog lika intressant för honom som trailern till en film han inte vill se.

150 sidor in; det är sen kväll och jag börjar fundera på om det är en så genomtänkt idé ändå. Det är svart utanför fönstren, prasslar lite i buskarna, knäpper någonstans i huset och plötsligt reser jag mig upp och drar hårt igen altandörren, trots att det är över 20 grader varmt där ute.

Jag är inte skräckfilmstypen, inte alienfilmtypen, sällan sci fi-typen. Inte för att det är ointressant utanför att jag håller mig borta från sånt som skrämmer mig. För mig finns ingenting att uppskatta av att bli skrämd, så som A kan sitta och titta på Paranormal activity i sin ensamhet (Jag bröt ihop och började gråta efter 2/3 delar). Jag känner mig trasig efteråt och önskar allting ogjort.
Så, ni som använt superlativ för att beskriva "The Passage", kommer det att vara värt det?

6 kommentarer:

Ms Stiffneck sa...

Åh min kära... Det finns ingen poäng i att pusha sig igenom en bok/film/vadsomhelst för sakens skull. För mig är boken inte i första hand läskig, men jag har (av orsaker) väldigt höga trösklar. Om du känner dig rädd ska du inte läsa. Och det är ingen förlust, för det läskiga återkommer och då blir det inte bra läsning för dig vilket fall som helst. Jag kanske skulle tänkt på det innan jag lovordade den. Alla vill inte läsa med hjärtklappning. Måste komma ihåg det.

Jag å min sida vill läsa med hjärtklappning, för det tar fokus från annan riktig hjärtklappning.

Sofia sa...

Stiffy: Nämen det ska ju inte DU behöva tänka på! Jag vet ju dessutom vilken hylla jag tog den från när jag köpte den. Dessutom får jag lite District 9-vibb och den klarade jag ju av galant så jag tror jag ska köra på ett tag till så får vi se. Oftast hinner jag känna av i tid om det är mer än jag mäktar med. Tyvärr lyssnade jag inte på den rösten innan jag bröt ihop framför Paranormal activity, även om den gjorde sig väldigt tydligt hörd (läs: kika mellan fingrarna och nynna samtidigt).
Jag VILL ju så himla gärna, den är ju så himla bra än så länge!
Jag lovar att återkomma i frågan!

Jessica sa...

Jag klarar själv inte av skräckfilmer över huvudtaget, med böcker går det lite bättre, men läser sällan någon annan skräck än Ajvide Lindqvists. Min läsning av "The Passage" tog låååååång tid, men det var så värt det! Tyckte jag.

(Kommenterar här med min "privata" blogg, men The Passage finns ombloggade på bokbabbel.blogspot.com som nu dessutom flyttat till bokbabbel.com. Lagom rörigt, no?)

Sofia sa...

Jessica: Det verkar som att jag kommer stå pall för den här, iallafall än så länge. Kan för mitt liv inte förstå hur jag klarade av att sluka all King och Koontz i mina tonår! Varför dog jag inte av skräck?

Läste ditt inlägg om boken! Vill igenom ännu mer nu!

Josefine sa...

Jag drömde fruktansvärda mardrömmar efter ett tag. Det började när allt i Oslo/Utöya hände och parallellt med det då "The Passage". Det kändes nästan som om boken blev verklighet. Drömde om att bli jagad, att det trampade omkring någon på taket som försökte ta sig in till oss och så vidare. Men jo, det var den värd ändå. Den var fin och hoppfull. I slutändan.

Sofia sa...

Josefine: Åh fy. Kan tänka mig det, allt var så himla uppochner och overkligt efter Norge...
Än så länge tycker jag att jag klarar det ganska bra. Vi får se...