"My friend Jesus Christ" av Lars Husum

Det är svårt att inte tänka på "The final testament of the holy bible" lite då och då när jag läser Lars Husums "My friend Jesus Christ". Kristus är tillbaka i modern tappning i modern tid, och påverkar de han möter till livsförändringar eller känslomässig förlösning. Den stora skillnaden romanerna emellan är att Husums bok inte kretsar kring Jesus-figuren utan här är han snarare en sällan förekommande statist, mot slutet tänker jag till och med att han är en ursäkt för att sparka igång intrigen.
Det är Nikolaij vi lär känna, som som 13-åring förlorar båda sina föräldrar i en trafikolycka och efter det tas om hand av sin syster i en nästan symbiotisk syskonrelation. Men vartefter åren går börjar Sis (systern) längta efter ett eget, självständigt liv utan lillebror och i takt med att hon trevande söker sig bort börjar Nikolaij glida ner i ett liv av våld och destruktivitet, allt för att behålla sin systers uppmärksamhet och omtanke. Det hela eskalerar naturligtvis och når ett obehagligt klimax varefter Jesus dyker upp för första gången. Det är dags för Nikolaij att sanera sitt liv.

Den första delen läser jag i döv trance. Det är rått och osentimentalt, ångestladdat men berättat med en orädd, nästan nyfiken röst, som känns påfallande... oskandinavisk. Det kanske är en fördom men det påminner mig både om Chuck Palahniuk (när han släpper sina pretentioner och är som bäst) och James Frey. Rakt och ärligt. Jag faller som en fura, för smärtan, blodet och längtan.

Entré: Jesus och bokens andra del. Och här tappar den lite. Den där nerven mattas av, bäddas ner i komfort på något vis. Det är fortfarande bra, men jag väntar ändå på att det ska skita ner sig, så att det ska börja kännas igen! Ju längre in i andra delen jag kommer desto mer tänker jag på Markus Zusaks "Jokern", som ju var en tvättäkta ungdomsroman och inget ont om det, men det är inte vad Husum lovat mig och jag läser vidare i hopp om att det ska hitta tillbaka till det där omtåliga, blåmärkesvackra men det fortsätter snarare välbäddat och vädrat.
Tills det tar slut i en, visserligen psykologiskt intressant, upplösning.

Så kontentan är att det är ganska bra, bitvis mycket, men att jag inte riktigt vet vems bok det är. Är det en ungdomsroman? Är det chicklit för de riktigt hårdkokta? Och varför görs det så stort nummer av Jesus, med titel och omslag, när han faktiskt knappt är mer än en pikant detalj?

Så det var det. On to greater things.