"Jokern" av Markus Zusak (och lite "Boktjuven")

På baksidan av Markus Zusaks "Jokern" har Pernilla Glaser (som bla skrivit kortromanen "Robson" som jag grinade mig trasig över för många år sen) citerats: "Om Boktjuven var: Mogen författare skriver fantastisk bok, är Jokern: Begåvad slyngel skriver genial bok."
Jag älskar det här citatet för att det både är träffsäkert och fyndigt och jag skulle mer än gärna låta Glasers enda mening summera också min upplevelse av båda de här böckerna. Men jag måste, om jag ska vara ärlig, in och pilla lite. Jag byter plats på fantastisk och genial.
"Boktjuven" golvade mig när jag läste den, språket var lyriskt men inte överarbetat, perspektivet överraskande och fräscht, historien välarbetad, väl berättad. Den är imponerande tidlös på det sätt att den vänder sig till alla åldrar; på jobbet har vi den, med all rätt, både på tonår- och romanhyllan.

"Jokern" däremot är ung, rak, både lätt och tung, lyrisk på ett nästan barnsligt vis. Historien rör sig kring antihjälten Ed, som låter sitt ganska utsiktslösa sömniga småstadsliv bara hända utan kraft. En dag ställs han inför ett mysterium, en uppmaning, en utmaning som tar honom ut på en, ofta nattlig, resa kantad av våld, möten, kärlek och insikt. Och som sagt, betoningen ligger på ung, det är en begåvad slyngel som fört pennan. Det är en fantastisk ungdomsroman som jag både ler och grinar till.
Men. Historien är så bra att jag skulle vilja ha mer, tätare... bättre. Det här skulle kunna vara ett extremt genomarbetat synopsis för ett episkt mästerverk, om det bara fick tid, plats och lite tillväxthormon.
Så efter "Boktjuven" är jag faktiskt... förvånad och lite besviken. Men det är ju vuxen-jag.
Ett 15-årigt jag sitter i läshörnan och gnuggar förnöjt sina händer.