Skinny makes friends.

Okej. Paul M. Kramer släpper inom kort sin barnbok "Maggie goes on a diet" som handlar om precis just det. Maggie, en överviktig 14-åring som mobbas i skolan och tröstäter, börjar banta, motionera och spela fotboll och i takt med att kilona rasar börjar de nya kompisarna och populariteten strömma in. Det är enligt utsago en bok om att skaffa självförtroende och en positiv självbild.
Att döma av uppmärksamheten på nätet så rör den här bokens budskap om ordentligt i grytan. Jag har läst kommentarer som hävdar att boken enbart realistiskt beskriver en ung, överviktig flickas vardag men överlag förfasas kommentatorer över det syniska och missledande budskapet och menar att det enda den gör är att bekräfta den rådande mentaliteten att det yttre är av störst vikt och att en smal siluett är vad som krävs för att vinna respekt, vänner och uppskattning.
Personligen tycker jag att det här är skevt på så många plan. Förutom det uppenbara; att ett barn tvingas banta för att få vänner (har inte ord nog för hur stört det är), hur ställer man sig till mobbingsituationen? Den är tydligen Maggies ansvar. Det är hon som kan (och ska?) förändra sin situation genom att förändra sin kropp till att passa in i de normer som barn adopterat rakt från den kroppsfixerade vuxenvärlden. Författaren hävdar att det handlar om att stärka barns självförtroende men hur då, undrar jag? Genom att desperat försöka passa in, genom att stryka sina plågoandar medhårs tills man är god nog?
Nu är boken inte släppt än, så allt jag vet om den är det jag sett och läst på nätet, det måste understrykas. Men jag har svårt att tro att en barnbok som enligt info ska rikta sig till barn från 6 år och uppåt innehåller så många fler lager än vad vi får se tex här.
Barns övervikt bör tas på allvar, ur en hälsoaspekt, ingenting annat. Min största fråga kring det här är ansvaret som läggs på barnet ifråga. Rätta mig om jag har fel, men ett friskt barn med normal matsmältning och näringsupptag som äter vanlig, nyttig mat och rör på sig i sport eller lek blir inte bara överviktigt alldeles av sig självt. Frågar man sig inte då: var kommer maten ifrån? Vem ställer den på bordet? Vem får barnet sin kosthållning och sina vanor ifrån? Den personen kanske är den det borde skrivas böcker för?