Åska och litteratur.

Åskan i söndags, folket.
När jag var liten brukade jag och pappa sitta insnodda i filtar under taket på altanen när det åskade medan pappa ljudlöst överförde sin fascination för oväder på mig. Vi letade blixtar och räknade sekunder. Fortfarande kan jag bli alldeles varm när det dundrar utanför och öppnar fönster på glänt för att höra så bra som möjligt.
Men i söndags morse. Jag såg inte själva blixten men den slog i ögonen som en fotoblixt och smällen som kom strax efteråt skakade i golvet och väckte A som trodde att det sprängdes utanför huset. Knappen stod brevid mig med klotrunda ögon och för första gången, när han öppnade munnen och sa "Åcka!", var det obehagligt. Det var lite för nära och i huvudet snurrade att jag måste stänga av allting, de här gamla skruttiga elledningarna, hur kan jag förklara för honom vad det är, jag måste förklara världen, vart ska vi ta vägen, är det nu vi sätter oss i bilen?!
För er som läst "The passage"; tanken slog mig att åskan just då i kontrast till de där stora barnögonen var som virals getting into the Sanctuary.