Tankar om toaborsten

Det är en grej jag måste få ur mig. Inte för att den har någon som helst relevans för någonting egentligen men för att jag tänker på det näst intill dagligen.
Toaborsten.
Toaborsten måste ju vara bottenskrapet av existens. Det finns ingenting värdigt i toaborsten över huvud taget, förutom då dess hållning. Vilken man ju måste beundra nu när man tänker på det. Toaborstens enda uppgift är att borsta, gnugga och skrapa bort det allra sista av vår skits skit.
När vi utan pardon ser till att aldrig behöva se avfallet igen. Toaborsten städar vår värsta smuts sista utpost. Man blir matt bara av att tänka på det.
Kanske är det därför, för att min oändliga empati sträcker sig in i vardagens allra mest förnekade hörn, som jag inte klarar av att toaborsten är smutsig. Jag känner, säkert flera gånger i veckan, ett behov av att tvätta toaborsten. Inte för att jag tror att den är smutsigare än andra toaborstar, det är snarare en känsla av att den åtminstone ska få vara helt ren emellan skitjobben.
Jag har inte riktigt löst problemet än för jag inser ju att ett sådant företag måste ske inom toalettstolens begränsande ramar. Och vi har en s.k snålspolande toa så några större mängder vatten går det liksom inte att producera för det här ändamålet.
Fortsättning följer sannolikt.

En annan badrumsrelaterad vardags-hang up är den blöta badrumsmattan. Det är det mest kontraproduktiva jag vet. De gånger jag strumpbeklädd hamnar på badrumsmattan är det ju allt som oftast i slutskedet av någonting, i själva avslutningsfasen då bitar ska falla på plats och tillfredsställelse ska infinna sig. Kanske har jag varit på toa och står på mattan och tvättar händerna. Eller så fixar jag till håret, tandtrådar, eller bara smilar upp mig för att matcha klänningen.
Och då kommer det smygande, just när man tror att allt sitter där det ska. Först känns det lite kallt under foten och sedan, när det redan är för sent, inser man att det är blött. Och det är som kaffestänk på tröjan. Hur litet det än är så sitter det där med imponerande envishet och petar på ens uppmärksamhet som en vagel i ögat. Och det går inte att koppla bort. Man måste åtgärda. Och allt som förknippar åtgärd och strumpor måste vara det tröttaste görat av alla.
Fortsättning följer i eviga tider.