När världen kantrar upp och ner ter sig allt annat så oviktigt och fjuttigt att man nästan skäms över att tänka på vardagens småsaker mitt i det ofattbart vidriga. Sen skriver Linn om att, som jag uppfattar det, låta sorgen löpa parallellt med det andra i livet som trots allt finns kvar, som utgör det som faktiskt är det liv vi lever här, strax utanför, granne med det hemska.
Så nu gör jag som Linn, låter Äpplet återgå till det normala utan att glömma, utan att vända ryggen till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar