Jag är ingen känslig läsare. Men jag kan ha mött boken som blir mitt fall.
Det är inte ofta något blir för magstarkt för mig, inte i den litterära formen. Skräck-och splatterfilm håller jag mig på replängds avstånd ifrån men som läsare betraktad är jag nog ganska tuff.
Cormac McCarthy´s "Vägen". I ett post-apokalyptiskt nerbränt asktäckt Amerika stretar en far och hans son längs vägarna, i en blind jakt på lite värme, kanske mat. Mellan varje andetag finns hotet hela tiden närvarande. Av världens överlevande förblev några goda, andra föll isär för en dog-eat-dog world, förlorade all mänsklighet och drar runt i människoätande iskalla gäng där ingen går skonad därifrån. Det är kallt, svartnat, snö faller men täcks direkt av den aska som genomsyrar världen och aldrig verkar lägga sig.
Ibland påminner historien mig om "Waterworld", gamla Costner-filmen, och missförstå mig rätt, jag menar ett "Waterworld" precis så obehagligt och krälande vidrigt som det skulle kunna varit, minus Hollywood (antar jag).
Jag kan inte läsa mer än 20-30 sidor i taget. Det går inte. Texten lägger sig som en slingrande mask i bröstkorgen och jag märker att jag går omkring och sväljer hela tiden, som om något satt i halsen.
Angelica på jobbet ler sitt fantastiskt öppna leende och säger: "Läs den!"
Susanne på jobbet säger: "Jag gillade den."
Jag håller på att konsumeras av den. Den är en milstolpe i mitt läsande liv. Inte för dess litterära storhet just, utan för att den helt klart har besegrat något hos mig. Och jag ska igenom den. Och jag kommer att rekommendera den. Och den kommer ligga som en ömtålig liten punkt, inte smärtsam, men obehaglig vid beröring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar