tisdag 25 september 2012

Pappa och Slas.

Min pappa älskade Slas. Är det någonting jag fått av honom så är det ett stort, fantastiskt bibliotek och en kärlek till Slas. Hans favoriter var Vem älskar Yngve Frej och Henrietta ska du också glömma som jag fortfarande går omkring och köper nya exemplar av där jag kan hitta dem. På 80-talet filmatiserades bla den sistnämnda och döptes enkelt om till Henrietta och har en charmigt ung Janne Loffe Carlsson i huvudrollen som kringresande porrshowsdirektör. Pettersson har dragit sig tillbaka till landet för att skriva nytt program till sommarens turné med Petterssons Sexorama. Men vårfloden kommer och drar inte bara med sig bron utan strandar även den ljuva Henrietta som med stukad fot blir sittande i Petterssons kök och där en märklig och, på Slaskt manér, tystlåten men poetisk kärlek börjar spira.

Pappa hade Henrietta på "band" (vhs). Från att jag var kanske 14 och sedan så länge jag bodde hemma såg vi den tillsammans några gånger varje år under stor andakt och däremellan pratade vi ofta om den. Det var sådana nästan fåniga ögonblick där vi sett den så många gånger att vi kunde alla repliker utan och innan och njöt av varenda sekund. Det var vår film. Pappas och min.

De 10 sista åren återkom han lite då och då med frågan huruvida man kunde "överföra Henrietta från band till cd (dvd)". Han var orolig att bandet skulle gå sönder och att Henrietta skulle vara evigt förlorad för oss alt. inlåst i någon oändligt arkiv på Filmhuset dit vi inte hade tillträde. Vi tog aldrig tag i det där och när han väl gick bort för två år sen var det alldeles, alldeles för länge sen vi sett Henrietta tillsammans.

Idag packade jag upp varor på jobbet och plötsligt står jag med den här i handen.


Henrietta på dvd. Som man kan köpa.
Och de där sällsynta men hjärtskärande ögonblicken när impulsen är snabbare än hjärnan överfaller mig. En instinktiv glädje över att han äntligen ska få den. Som ett svar på den där sen länge ställda frågan. Och det varar bara en sekund och ungefär samtidigt som jag inser att det är för sent hinner jag desperat bekämpa den sorgen med den absurda tanken att gräva ner den till honom på kyrkogården. Och det slår mig nästan mest, den där förtvivlade längtan att få ge den till honom, att han på något sätt ska få ha den med sig där han är, att han ska veta att den finns nu, Henrietta på "cd" finns nu till honom och vi kan se den igen över den där middagen vi pratade om så många gånger.

Men jag kan inte ringa och fråga om han vill komma på lite lasange och film, jag kör hem honom sen det är ingen fara men jag kan inte heller ränna runt och gräva ner dvd-boxar i gravjord, utan jag får stå där bakom kassadisken med handen strykande över omslaget och bita mig hårt i läppen.

Jag köper den så klart. Och sparar den till en annan dag, kanske snart, kanske är jag ensam hemma, kanske känns någonting alldeles speciellt, kanske stänger jag av datorn och telefonen och alltihopa och säger "Inte ikväll, jag och pappa ska se på film".

11 kommentarer:

motvalls sa...

Åhhhh. Sätt dig nånstans å lyssna "med" pappa nån dag snart! Det tror jag att han skulle uppskatta!

suziluz sa...

Gråter lite här.

Anna sa...

Så oerhört vackert skrivet. Och igenkänningen, just de där sekunderna "åh, måste ringa och berätta .. Nej, just det ..". Även jag och min pappa delade just vissa filmer och böcker som man återkom till. Även om det är smärtsamt att påminnas genom den typen av saker är det också så himla fint att få ha de konkreta objekten som alltid kommer att vara förknippade med just det, vår relation.
Kram

Victoria sa...

Nu fick jag en stor klump i halsen - så väldigt fint skrivet.

Bokbabbel sa...

Så fint skrivet om en så sorglig sak! Jag kan fortfarande drömma om min farmor (vi var väldigt nära) som dog för tolv år sedan, kanske känna på mig i drömmen att nåt är lite underligt men inte komma på vad det är förrän jag vaknar.
Ändå fint, hur de stannar med oss, de när och kära.

Fröken K sa...

Nu gråter jag. På det där fina sättet, det viktiga, det som hänger ihop med att man stannar upp en stund och tänker över livets förgänglighet. Oj som du kan förmedla känslor med ord. Hoppas att du får en fin stund med filmen.

Pea sa...

åh, fina. tårarna nu.

Johanna sa...

Å vad fint. Hatar hatar hatar att folk dör, det är så otroligt sorgligt. Men fint att du hittade dvd:n till slut, jag tycker det var en fin idé att se den själv, med pappa med på ett hörn. Gör det.

minahistorier sa...

blev alldeles gråtfärdig av den här texten.

Sofia sa...

Hej alla. Tack för era fina, fina kommentarer, jag blir alldeles varm. Och tack för att ni delar med er av ert! Kramar.

Anonym sa...

Jag ville verkligen utveckla en liten anmärkning att säga tack till er för några av de fantastiska rekommendationer som du skriver på denna webbplats. Min stora internet tittar upp har i slutet erkänts med lysande förslag till utbyte med mina gäster. Jag skulle hävda att vi besökarna faktiskt är ganska tur att existera i en underbar gemenskap med så många framstående personer med mycket bra principer. Jag känner mig mycket lyckligt lottade att ha använt hela din hemsida och ser fram emot många fler lysande tider läsa här. Tack än en gång för alla detaljer.