Det var bättre förr, doktorn.

Innan jag åkte till Finland var jag på rutinkontroll hos gynekologen. Det är lika deppigt varje gång. Inte för själva sakfrågan som för omgivningarna. När jag började gå hos honom för en massa år sen hade de sin mottagning i en ombyggd 20-talslägenhet i Vasastan. Det var stuckatur, 3,5 m till tak och fiskbensparkett. Att gå in på doktorns rum var som att kliva in i en konsthall. Oljemålningar i stora blaffiga guldramar på väggen, en rund glasskulptur stor som en fotboll på en piedestal i hörnet nedanför de breda spröjsade fönstren ut mot Vasaparken. Små konstverk på hyllorna och mitt i alltsammans satt farbror doktorn med grånade lockar i nacken bakom ett enormt, tung, mörkt skrivbord i massivt trä. Undersökningsrummet, till vilket man kom genom en dörr i den bakre väggen, var lika stort som mitt vardagsrum, vitt och luftigt med fönster i två väderstreck. Varje gång gick jag därifrån och frågade mig själv men vänta nu, var jag verkligen hos gynekologen där uppe?

Men en dag fick jag besked om att de skulle flytta, få nya lokaler utanför stan. I Skärholmen centrum skulle det visa sig. Jag gick dit och klev modfälld in genom dörren. Det hade blivit vårdcentral av det hela. Väl inne hos gynekologen blev jag ombedd att sitta ner, vilket betydde trycka ner rumpan på en stol som stod inklämd mellan det överbelamrade skrivbordet och väggen. På andra sidan satt museeintendenten och såg ut som om han fått klä på sig sitt nya kontor för att få plats. På väggen hängde bleka planscher med ö-landskap i silverfärgade ikea-ramar. Persiennerna nerdragna ut mot parkeringen.
"Ni har bytt lokaler" sa jag.
"Mm jo, vi har ju det" sa doktorn på sitt brutna, mörka, sjungande sätt.

Och det var det. Varje gång jag åker dit hoppas jag att jag på något magiskt vis ska kliva in i det där gamla kontoret med klistallkrona i hallen,sirliga dörrhandtag och spottar. Men det händer aldrig. Det är bara laminat, Allers och lysrör för hela slanten. Och snippadoktorn i sin snurrstol som en fallen primadonna.