tisdag 6 mars 2012

I boken kallas det "frontalkrockarnas tid"...

Vi har trotsat ett tag nu. Vi = jag och Knappen. Jag är inte jättebra med det här trotset. Ju längre det går desto kortare blir tålamodet. Och vips så är man två trotsande personer. En fullt legitim på 2,5 år och en som titt som tätt fullständigt tappar konceptet på 32. Idag sa jag till min frisör att det händer att jag är rakt upp och ner dålig. Glömmer bort att välja mina fighter och tar allt och förvandlar effektivt båda oss till två väldigt sura och trötta personer. Det var skönt att säga det, att vara så ärlig. Det var som att öppna ett fönster på vid gavel och vädra. Från och med nu ska jag börja djupandas och räkna till 10 och sånt där. Andra tips mottages tacksamt.

11 kommentarer:

Josefine sa...

Tänk vad gött det hade varit om jag nu hade ett idiotsäkert tips och bara "ja men gör så här... funkar skitbra!" men tyvärr. Är också rätt och slätt lat/dålig ibland. Så står vi där och gapar som två dårar och ingen får som den vill.

Johanna sa...

Det känns betryggande att folk är dåliga iblnad. Känns omänskligt att inte vara det! Herregud tålamod liksom, vem har det egentligen?

Haren sa...

Ja, jag önskar att jag hade några tips. Hemma hos oss känner jag att jag totalt tappat det när det gäller trotset. Att allt är som ett ständigt krig mellan två personer som är ganska precis på samma nivå. Jag är ärligt talat urdålig. Jag och barnets far har anmält oss till en föräldraskapskurs, det kanske vi borde gjort för två år sedan. Men det är först nu som jag känner men hur gör jag nu egentligen-känslan.

Sofia sa...

Josefine: Precis så. Gapar och gapar och kommer aldrig till dörren. Inatt lyckades vi till och med komma ihop oss MITT I NATTEN! Det tog priset.

Johanna: Man är ju det. Dålig. Ibland. Och det finns något himla befriande i att orka erkänna att man är det. Jag har aldrig varit särskilt bra på det. Vill bara förklara och förklara hur BRA JAG MENADE hela tiden. Det blir ganska träligt i längden...

Haren: Tufft och modigt att ta tag i det, att visa att man egentligen står handfallen. Man hamnar liksom i bråkspiraler som det är så jäkla svårt att bryta. Det gör jag iallafall. Jag hoppas verkligen att ni får bra hjälp!

lilla S sa...

Öh, jag är en liten skitunge och ska egentligen vara tyst när man pratar om barnuppfostran, men jag vågar ändå tipsa om bloggen "en annan du", lite försynt bara. Trevlig att läsa och tipsen verkar bra!

Sofia sa...

lilla S: Tack för tipset! Mycket tänkvärt och absolut värt att prova. Just nu behöver jag alla goda råd jag kan få, haha!

LillaGrå sa...

Usch ja. Tänk om det fanns en patentlösning: Gör såhär så blir det bra.
Jag har minst sagt fått min beskärda del av trots och vi har hittat vägar som funkat, en del bättre och andra som varit bra under en kort tid. Men något jag gör är att snabbt tänka "är det värt det" eller "är det viktigt" innan jag strider. Sen beror det ju på vad det är som gäller. Det kan ju hjälpa att ge ungen en chans att ändra sig, sedan när den fortsätter envisas "bara" göra och så märker den tex att ja, det är kallt utan overall i minusgrader. Men det är ju så slitsamt. Två alternativ att välja på har funkat bra hemma hos oss. Den här tröjan eller den där? Antingen tar du på dig blöjan själv eller så gör jag det. Osv. Två vägar där båda leser till att jag får min vilja igenom men barnet upplever att det har fått vara med och bestämma. Vi har mest påklädnadsbråk... Sedan finns ju barnhälsovården eller liknande som kan erbjuda föräldrastödjande samtal. De kan hjälpa en att stötta och förstå och de kan vara bra på att ge tips, men bara det att prata med någon proffsig kan ge mer styrka att klara av det.
Men det finns ju inga bra svar. Många ord skrev jag i alla fall. Och alla går igenom det där, gång på gång. Vi är inte perfekta, och vad är perfekt?

Sofia sa...

LillaGrå: Vi har också kört ge-ett-val-metod och det funkar för det mesta. Och jag har tänkt en del på hela situationen efter att ha läst lite på bloggen som Lilla S tipsade om här ovan. Och jag har de senaste dagarna valt bort en del slag, även om det betytt att han fått göra sånt jag annars hade sett att han avstod ifrån (typ macka 20 minuter innan maten och sånt).
I "Trotsboken" står det att trots att många föräldrar har ett mål att vara konsekventa (så också vi) så är det inte livsnödvändigt under just den här perioden i livet. Man kan och bör kanske vid behov släppa lite på det för att få en mer lugn och harmonisk vardag där alla mår bra. Det tänker jag på ibland när jag märker att jag själv går in i trött-och-nitisk-humöret. Försöker släppa paniken att JAG MÅSTE GÖRA RÄTT I ALLA LÄGEN!
Tack för din kommentar!

Fröken K sa...

Å. Det var lite balsam för själen (för att använda ett slitet men ack så passande uttryck)att hitta den här tråden. Det är ingen lätt bizniz det här med barnuppfostran alltså. Jag känner också ofta att jag är dålig på att hantera trots och bråk, spär ofta på istället känns det som och mina tre år på Förskollärarprogrammet hjälper föga när mammahjärtat står där, bredbent, mitt i vägen. Men jag tror att det är något man måste gå igenom bara, för att testa sina roller, lära sig dem. Identiteter ska utvecklas och fogas ihop i enheten "familjen" osv. Jag tar fasta på en mening jag läste i någon artikel om trots någon gång, där det stod att barn som inte får gränserna, stoppet, "arget" kan känna sig övergivna. Det är åtminstone ingensomhelst risk för att mina barn känner sig övergivna i så fall i alla fall, tänkte jag då. Alltid något!

Sofia sa...

Fröken K: Hej! Det bredbenta mammahjärtat, ja... Min mamma och jag pratade om tid idag och att tid faktiskt kan vara ett bra plåster på trotset. Jag och Knappen bråkar mindre om jag har tålamod, ger/tar mig/honom tid. Orkar jag vänta en sekund medan han absolut ska plocka stenar i rabatten istället för att försöka stressa till bilen för att vi är sena, då blir livet genast lättare. Vår dagliga prövning brukar handla om huruvida jag ska bära honom till bilen eller inte. Säger jag bara nej och står på mig så ligger han skrikande på marken inom någon minut men orkar jag stanna upp för att se katten som sitter på staketet och prata lite om den istället så går det oftast att ta honom i handen och GÅ till bilen sen. Det är så himla lätt att bli fartblind i de här perioderna. Att helt fastna i jag vill det här/du vill det där-trötthet.

Kikade du på länken som Lilla S tipsar om här ovanför? Det fick mig att tänka lite och även om det inte revolutionerar hela vår vardag så kändes det skönt med nya/andra tankar att ta ställning till!
Tack för din kommentar!

Fröken K sa...

Ja, tålamod är verkligen en dygd i tider av trots. Visst är det så. Väldigt mycket kan sållas bort om man bara tar sig tid. Men så är det de där perioderna när det inte hjälper det heller, när det liksom står klart att det lilla livet minsann inte tänker ge upp förrän reaktion ilksa är uppnådd. Min son är 3½ och ibland är det så svårt att sätta fingret på vad "trotset" består i, hur vi hamnar i armarna-i-kors-höga-röster-läget, båda två. Vissa perioder är det butterhet som provocerar mig. Dagar av butterhet, att allt är tråkigt, dåligt, fult och dumt. Tillslut blir jag tokig. Men så kommer det ju alltid andrum, gosiga dagar med lätt till skratt och massa glädje och kramar. Då är allt som bortblåst. De dagarna blir fler och fler här så jag hyser stort hopp om att 4 blir en mer harmonisk och glad era.
Har inte hunnit kika på länken, det ska jag göra!