söndag 4 mars 2012

God morgon söndag.

Imorse såg jag mig i spegeln och insåg att jag är rätt asymmetrisk i ansiktet. Lite visste jag men ju mer jag tittade desto mer släpade ena sidan. Den är helt klart hårdare ansatt av gravitationen än den andra. Inte ens ögonbrynet orkar hålla upp sig riktigt.
Jag läste någonstans att ett helt symmetriskt ansikte instinktivt skulle uppfattas något konstigt eftersom att vi är så ovana vid det. En klen tröst men ändå. Nu kan man liksom tolka mitt ansikte lite som man vill. Den högra sidan lite mer frågande så att man får möjlighet att utveckla det man nu händelsevis pratar om eller den vänstra, något tröttare sidan som snarare ser ut att behöva kafferast och kisspaus.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det är väl därför det är "fel" att säga att "kameran aldrig ljuger"? Eftersom man aldrig ser sig själv som på ett foto... eftersom man själv ser sig spegelvänd s.a.s. Så vems verklighet gäller liksom... som "jag" ser "mig" - eller som andra (och kameran) ser mig...? Då jag bevisligen "sett mig" föer gånger än vad andra har gjort.. så borde det vara "min" bild av mig som är sann ... och alla andra ser egentligen bara en annan version...

Du ser lite piggare ut på höger sida (din höger, min vänster) än omvänt. Själv är jag både 10 år yngre utseendemässigt och är mindre assymetrisk än vad Ni andra (än må) ser/tror. För det är min bild som gäller!

Så de så... ;)

Sofia sa...

Haha! Klart du är! Ingår v-jeansen, lockarna och träskorna också i den bilden måntro?

Anonym sa...

... och tüsk musche... och i värsta fall en cigg också...