torsdag 15 mars 2012

Sist på bollen i vanlig ordning men icke desto mindre i mål.

Josefine fortsätter att tampas med Sverigedemokrater i vardagen. Hatten av.
Jag har en facebook"vän" från högstadiet (apropå att jag mkt väl skulle kunna se hen i en slik diskussion som den Josefine tampas med) som tillsammans med en annan person i en statusdiskussion kom fram till att folk som använder ordet hen inte borde få ha barn. Inte ens nu när den värsta hen-hetsen lagt sig kan jag släppa det där.

Okej. Jag borde alltså inte finnas.

Min mamma kommer från Finland och när jag var yngre pratade jag i princip flytande finska. Finskan (tillsammans med ett gäng andra språk) har ett könsneutralt pronomen som används flitigt. Så inte nog med att min mamma är från ett land där man pratar om folk utan att behöva specificera kön, hon hade dessutom mage att skaffa barn. Och jag, stackarn, var tvungen att tillbringa, i effektiv tid, flera år i denna hemska könlösa miljö. Ni förstår ju hur förvirrad jag var som barn. Vem var jag? Vem var han/hon/den/det? Ni förstår ju att jag tillbringat halva mitt vuxna liv med att skaffa mig ett svenskt kön med tillhörande identitet för att bli en hel människa.

Det är egentligen inte förrän nu, sen hen-debatten satte igång, som jag förstår hur min mamma kunnat leva över 40 år i Sverige utan att lära sig att kalla flickor för hon och pojkar för han. Det är först nu jag förstått att det tydligen är något inte bara konstigt utan också häpnadsväckande provocerande att tala om människor som människor och inte kön.
Jag kan tycka att ett samtal kring vissa extrema uttryck könsneutralisering kan ta är på sin plats, tex föräldrar som inte låter förskolepersonal byta blöja på barnen för att inte avslöja barnets kön. Men det är inte det hen handlar om. Hen är mer än hen-dagis och uppfostran, mer än ett praktiskt medel att skapa valmöjligheter. Hen täpper dessutom igen ett ganska stort hål i svenska språket. Hen tar inte bort, hen kompletterar och låter växa.
Journalisten Håkan Kjellgren har bloggat välformulerat om det här. What he said.

Så kan vi lugna ner oss lite nu. Precis som att alla finska barn inte är könsförvirrade ensamma öar på drift så kommer inte svenska barn att tappa fotfästet i världen för att vi får ytterligare ett pronomen att använda. Och svenska språket har fått ett tillskott, ett både saknat och vackert sådant.

Och det var allt jag hade att säga om det.

Uppdatering: Det här är bra mycket farligare för våra barn än hen någonsin kommer att bli.

9 kommentarer:

Den där Jenny sa...

Hallefucklinglulja på den, du!

lilla S sa...

Det här var nog, typ det bästa jag läst i hen-diskussionen.

lilla S sa...

Vi var synkade du, Jenny ;)

Ms Stiffneck sa...

Du är så bra på att sammanfatta och få med ALLT. Så klok, välformulerad med skärpa och stringens!

Och länken gör mig kall. In i märg.

Fröken K sa...

What you said!!!

Sofia sa...

Men hallå vad fina ni är! Och vettiga, hehe!

Jonna sa...

Skitbra!

Johanna sa...

Men ja, EXKAT så! Vi pratade om precis samma grej här på lunchen igår, och jag håller med dig i allt.

Att hen finns betyder inte att vi inte ska HA ett kön, utan bara att ibland kan det vara bra med ett ord som är neutralt. Av olika anledningar. För att man inte vet, för att man talar generellt eller för att det inte spelar någon roll. Eller, ibland, för att någon kanske föredrar att benämnas så. Det betyder ju inte att vi ska sluta säga han och hon.

Sofia sa...

Johanna: Så de så!