"The Hunger Games" av Suzanne Collins.

Ur askan av de sista ödeläggande krigen reser sig i norra Amerika det nya landet Panam. Huvudstaden heter Capitol, ett maktens örnnäste och förtryckande kraft. Runt om Capitol breder The Districts ut sig, en slags förorter och förstäder, 12 till antalet, alla med en specifik uppgift i samhällsstrukturen, som att odla grödor eller metallindustri och alla är nickedockor i händerna på The Capitol. Ju längre bort från huvudstaden distrikten ligger desto fattigare ser de till att hållas av övermakten för att kväva upprorsanda och ingjuta rädsla.

Det tydligaste och mest spektakulära sätt The Capitol håller sin förortsbefolkning (och på sätt och vis slavar) i shack är The Hunger Games, ett häpnadsväckande och fruktansvärt spel som anordnas årligen. Varje distrikt tvingas lämna ifrån sig två barn mellan 11 och 18 år för att delta. Deltagarna, The Tributes, skeppas iväg till The Capitol för att kämpa mot varandra i en förberedd arena tills en ensam överlevare står kvar. Det hela är ett stort, påkostat event som direktsänds i tv dygnet runt och där själva spelet också manipuleras för att generera mesta möjliga underhållning för tittarna och de sponsorer som kan tänka sig att bidra med vapen och förnödenheter till de mest lovande spelarna.

Vi följer Katniss Everdeen, en kraftfull, lojal, intelligent 16-årig jägare från District 12. Efter att ha left sitt liv i de fattigaste kvarteren av distriktet och tvingats använda sin uppfinningsrikedom och slughet för att hålla familjen på benen så är Katniss inte nybörjare i överlevnadsstrategier och det lämnar plats för annat i historien att komma fram. Det är inte bara blod, hat och död som frodas i arenan. Också vänskapsband knyts, kärlek växer, lojaliteter kommer och går och det är det fina i boken. Relationerna beskrivs rakt och ärligt, grymt och kärleksfullt.

Det obeskrivligt vidriga i att barn tvingas döda varandra rör vi, genom Katniss, bara flyktigt vid, sedan resoneras det ofta bort med att ilska mot The Gamemakers inte tar en levande framåt. Och det är en av aspekterna jag gärna skulle vilja se mer av i uppföljaren. En annan sak jag vill veta mer om är Katniss familj, hennes fars död i kolgruvan, men också världen i stort. Det är en annorlunda värld Collins har skapat, ett nytt USA, efter krigen, efter katastroferna. Hur gick det till, hur kom vi dit, hur formades Panam? Jag förstår att det kanske är något stora frågor att kräva av en ungdomsbok där fokus ligger någon helt annanstans, men det är trots allt Collins som har väckt frågorna hos mig och jag vill gärna veta om det finns mer fast mark under den här historien än det vi får i första delen.

För jag gillar den verkligen, och jag vill så gärna att den känslan ska få växa i takt med uppföljarna.

(och nu ignorerar jag för allt vad tygen håller de gnagande konceptuella likheterna mellan The Hunger Games och den japanska gamla ångestrysaren Battle Royale från 2000. *lalala*)