"A mile down" av David Vann.

Jag läser aldrig reportageböcker. Jag är helt okunnig och ointresserad av segling. Men jag har en crush på ångestmolnet David Vann. Vi har skrikit i kudden tillsammans både här och här.
Så den där krypande molande bröstkorgen får gå i god för att jag står pall för en självbiografisk bok om katastrofal segling. Och katastrofal är minst sagt nyckelordet här.
Vann ger upp hem och karriär för att prova lyckan som charterkapten i söderhavet (eller i vilket fall de flesta hav söderut) och beger sig med fickorna fulla av lånade pengar till Turkiet för att bygga sin drömbåt. Med hjälp av lokal arbetskraft sliter han som ett djur i vad som visar sig bli en nästan skrattretande motvind, motgångarna avlöser varandra, pengarna försvinner i rasande fart och drömmen ser ut att sakta segla sin väg utan Vann ombord. Efter en eon av frustrerande problemlösning sjösätts äntligen båten men det, i sin tur, visar sig vara bara början, som man säger. Vad Vann också har i bagaget är den inte helt okomplicerade tyngden av att ha förlorat sin far vid 13 års ålder då denne tog livet av sig efter att ha sett sin egen dröm om ett liv på havet kapsejsa och dö.

För mig som novis i alla avseenden under den här läsningen hjälpte nog min kärlek till Vann och att ha två av hans romaner bakom mig. Även om A mile down kom flera år före romanerna så har jag ett hum om honom på något vis, en känsla för vilken ton hans ångest har, eller ska komma att ha senare.
Han skriver detaljerat men utan att älta, noggrant men inte segt och trots att segling är kanske det sista jag skulle välja själv så är boken både fascinerande och spännande. Ibland blir jag frustrerad å Vanns vägnar, över hantverkare som slöar, över projektledare med slentrianmässig attityd, över Vann själv som är så tålmodig, så tålmodig. Men som sagt, den fascinerar mig, Vann fascinerar mig och nu väntar jag med (sedvanlig) ångestladdad spänning på hans nästa: Last day on earth.
Lätt på topp 10 Favoritförfattare just nu.