Men finast var A's mållöshet (normala A = aldrig mållös) när Rangers kom ut på isen. Bara det ögonblicket var värt resan. Henke Lundqvist började nästan gråta på isen av alla hyllningar och så blev han ambassadör för Göteborg och ungefär där började jag också nästan gråta. I övrigt försökte jag mest förstå vad publikens kollektiva Ouh! och Näj! kunde betyda när spelarna till synes helt random åkte omkring i rinken. Och nä, jag fattar ju att det inte är det men det går så jäkla fort ju och då är mål bra, då förstår man iallafall vad om händer. Rangers vann med 4-2. Win! som man säger.
Hotellfrukost också. Bästa frukosten. Fast egentligen är det inte det, man blir bara lite förvirrad av att det är okej att äta croissanter med marmelad på morgonen bara så där.
3 kommentarer:
Hahaha, min kille hade sett exakt likadan ut om han hade fått se Buffalo spela, och även om jag ställer mig fullkomligt oförstående till denna NHL-fascination så är det ju alltid härligt med folk med intressen. Kan tänka mig att den där blicken var priceless.
Härligt att ni hade det bra här i stan, välkomna åter!
Johanna: Ja, det var fint. Vi pratade om det senare på kvällen också att det är så fint med folk som totalt nördar in på något!
Tack, vi kommer absolut tillbaka!
Notning but respect till Sabres-fans. Ett hedersamt lag, yo.
Skicka en kommentar