"A monster calls" av Patrick Ness.

Siobhan Dowd var en ungdomsförfattare som helt gått mig förbi. Under sin levnadstid släppte hon två ungdomsromaner, ytterligare två gavs ut postumt efter att hon gått bort i bröstcancer endast 47 år gammal. Material till en femte lämnade hon dock efter sig, ett synopsis, karaktärskisser och en början. Patrick Ness fick uppdraget att slutföra det Siobhan påbörjat, "A monster calls".

Conor har, ända sedan hans mamma påbörjade sin cellgiftsbehandling, förförljts av en mardröm full av skräck, mörker och kalla vindar. En natt när han vaknar upp kallsvettig i sängen står ett monster utanför fönstret. Ett ursinnigt, uråldrigt monster som vill Conor något, vill ha någonting av honom, kanske det värsta av allt; den innersta sanningen.

Det är en berättelse om kärlek och rädsla, utsatthet, ensamhet, sorg men också hopp. Jag snubblade av en slump över den här boken, som man ofta gör med de allra bästa. Jag ska inte säga så mycket mer om den än att ni bör läsa den. Finns i pocket men läs ännu hellre den illustrerade utgåvan (för en spottstyver här tex) där illustratören och konstnärens Jim Kays svarta, taggiga bilder kryper och slingrar sig kring texten som den perfekta inramningen till monstret och Conors relation.

Patrick Ness och Siobhan Dowd träffades aldrig men kärleken till hennes tidigare verk och den stora omsorg han känt kring det arv han ombetts att föra vidare lyser genom hela texten. Redan vid förordet är jag kär i den. "Here's what Siobhan and I came up with. So go. Run with it.
Make trouble."