Photo a day 10. Childhood.

Den här utmaningen verkar bli en mer textuell än fotografisk utmaning. Min barndom är nerpackad i lådor, i källare, i bodar. Inga bilder till hands, allt i väntan på ett sen som nog kommer i sommar. Jag minns min pappa mest, från min barndom. Kanske för att han var hemma mycket, gammal redan då. För många år sen skrev jag en text om honom, oss. Den får bli mitt photo a day idag.


Skallgång

Pappa kallade oss nattdjur. Stormdjur.
Först fick jag åskan, hans finaste gåva till mig. Sedan småtimmarna som jag la under kudden för ett senare tillfälle. Han slog in mig i tjocka filtar och satte mig under taket på altanen. Regnet som piskade lövverken, blixtarna som blev leenden mellan oss. Hans ögon glittrade i mörkret och jag var som allra mest hans.

Ur det oskickade brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du. Du drömmer, ensam som då.
Om provet och klockan som obönhörligt tickar
om farmor som är död sen många många år
men står i badrummet och lägger håret med fintandad kam
tick tack tick tack.

Tiden har tagit mig långt därifrån nu. Hjärtat är stort och ensamt med stormen långt därifrån nu. Genom jalusierna ser jag den skölja rännstenarna fria. Ikväll är jag en skugga över väggen, en persiennens penseldrag genom rummet, vidare ut i dimman. I all hast utdragen, bakåt, in i åren. Åter igen till vedbacken, där han står, stor och varm med fiskmåsarna kretsande runt huvudet. Och jag i gungan där fötterna inte än når mark, skrattande med en alldeles ny liten fiskmåsnäbb att skrikande begrava i strömmingsrens. I gungan som knarrar, tillbaka till sängen som knarrar när skyfallet får fönstren att skallra långt därifrån nu.

Ur det oskrivna brevet:
Du kommer till mig, pappa. Kommer till mig genom regnet.
Står utanför mitt fönster på andra våningen, lägger handen mot rutan.
Min hand mot din på glaset och läpparna rör sig men jag hör inte
överröstad, pappa, som aldrig då
jag hör dig inte för åskan som kokar glaset som kokar
le inte så där skräm mig inte så där
och bruset i öronen, ditt utdragna släpande andetag, avtar
som åska så långt bort att vi inte ids räkna.

Men i skymningen spricker det upp, vi spricker upp och nytt regnrent ljus faller över vedbacken, rummet och altanen och genom skogen mellan husen löses en sista fläkt av din varma andedräkt upp. Hos stormdjuren finns ingen rädsla, min flicka, säger du till sist. Nu vet jag att det är så.

Ur det sista brevet:
Nu lägger du dig ned. Nu blundar du.
Och när det klara rena barnskrattet stiger ur den tjocka filten
mjuknar dina stela leder äntligen
hjärtat bultar jämnt och starkt i bröstet
det är de slagen vi räknar nu.
Vi kan räkna för evigt.